Skogen var grön, vid liv. Fåglar som kvittrande sökte partners, hon kunde namnge många av dem bara på deras sång, än fler på hur de såg ut. Många växter hon hittade kunde hon använda, och hon jobbade på att bygga upp vad hon förlorat. Även om varje blomma, ört, eller rot hon grävde upp påminde henne om Anima, och drog med sig så många minnen ifrån flocken att det var smärtsamt. Hon levde, och hon skulle fortsätta göra det. För deras skull.
 Solen var på väg ned. Kastade långa skuggor mellan träden, och många djur som vanligen var vakna till natten började röra sig under alla träd och buskar. Hon grävde med en pinne runt en växt vars rötter hade smärtstillande egenskaper.
 Plötsligt slog en doft till hennes nos. Trots att hon stannade upp så var hon osäker på att den välbekanta doften faktiskt existerade eller om det var hennes hjärna som lurade henne. Hon var nära där de träffats första gången. Där hon hjälp honom med någon mindre skada och övertalat honom att följa med henne till flocken. Där hon suttit vaken första natten så att han kunde få vila. Han hade varit så utmattad. Hade pratat i orolig sömn om sin familj.
 skeptiskt höjde hon nosen ifrån den blöta jorden och sökte efter lukten igen. Till hennes häpnad fanns den där. På riktigt. Innan hon hann följa den såg hon honom. Mellan träden. Lika förvånad som henne. Trårar hade redan börjat bildas i hennes ögonvrår och utan att riktigt tänka så kastade hon sig fram, släppte allt hon höll på med, och flög in i honom med en omfamning.
"Ciye" hon grät hans namn. Hon hade trott att han dött i branden. Hon var så liten i jämnförelse med honom men hon brydde sig inte.
"Du lever" grät hon öppet.

Han hade aldrig varit speciellt bra på att hantera och anpassa sig efter förändringar, och det hade varit många förändringar. Han hade förlorat sin mamma, sin familj, allt. Men hade hittat en flock, och nu hade flocken splittrats i ett hav av eld. Han visste inte riktigt vad han skulle göra nu, mer än att vandra.
Många andra vargar som han mötte mötte honom med en viss avsky och han förstod inte riktigt varför. Han visste att han såg lite annorlunda ut. Han har ju haft syskon som såg mer normala ut.
Nu hade han varken sin mamma, syskon eller flocken som tagit in honom.

Han hade vandrat mållöst länge med tankarna i huvudet. Ätit det mesta som han inte behövde jaga. Säkerligern gått i cirklar ett tag också och nu hade han kommit in i en stor, grön lövskog, full med sjungande fåglar som lugnade ner hans sinne. Han hummade lite när det var någon fågel han faktiskt kände igen. Vilket inte var många.
Han hann se henne innan han hann känna lukten av henne. Han stannade till med ena tassen i luften och ett förvånat ansikte medan han försökte avgöra vad han såg, men hon hann reagera innan han hann tänka färdigt. När hon hoppade på honom så rörde han sig knappt, hon var så liten.
"Atheala.." Det tog ett par sekunder innan han omfamnade henne tillbaka. "Du lever också.." svarade han henne medan han drog pannan mot hennes lilla panna medan han höll kvar henne i en björnkram.

Hans päls var så mjuk emot hennes ansikte, och hon kunde inte låta bli att gnugga in nosen i den. Att veta att han fanns på riktigt. Att han var där, inte bara en feberdröm.
"Förlåt, jag ville tro att ni levde, men jag kunde inte" hon snyftade och stammade. Inte alls värdigt, men släppte till slut honom för att kunna se honom igen. Att se honom vid liv, här av alla ställen, var sådan under att hon inte kunde annat än att tyst tacka gudarna.
 "Jag har saknat dig" snyftade hon med ett kort skratt och ett varmt leende. Torkade fruktlöst bort tårarna. Det kanske inte var att få tillbaka dem. Hon var fortfarande inte hel. Men det var mer än vad hon vågat hoppats på, efter att ha sett sin mentor dö. Hon ville inte minnas de sakerna nu, han var här, och det var en bra sak. Något som inte skulle svärtas ner av hur de separerats.