Någonting svart, vitt och rött rörde sig i ögonvrån och hennes blick söktes instinktivt till rörelsens källa. Hon hann precis se Maksim försvinna genom publikhavet. Skulle hon följa efter honom eller inte? Det tog henne inte lång tid att bestämma sig och utan ett uns av tvivel reste hon sig upp. Nephania kunde bara ana vad han kände efter striden, men hon utgick från att det inte var några positiva känslor. Oavsett borde han inte vara ensam nu. Och Varya fanns för tillfället inte här för att kunna stötta honom. Men det var nog lika bra egentligen. Hon var inte säker om hon hade varit till någon nytta även om hon faktiskt hade varit här.

Stäppvargen gick ner i en av korridorerna och kunde se den hon sökte bara en bit bort.
    "Maksim," hon kallade mjukt till sig hans uppmärksamhet.
Blicken han gav henne fick henne att stanna upp. Hon hade aldrig sett honom så vilsen som hon såg honom nu förut.
    "Vill du jag går igen?"
Egentligen ville hon inte lämna honom, men om han inte önskade ha henne där tänkte hon självklart inte göra de.

Utan att ta hänsyn till de runtom sig trängde sig Maksim fram. Han behövde komma bort från läktaren, bort från alla de som kunde se på honom och dra slutsatsen mellan honom och Kolzak. Hela sitt liv hade han känt sig felplacerad och annorlunda. Nu var det första gången på länge som han kände sig passa in, tillsammans med Varya och i Tenebris, och återigen riskerade hans egna pappa det.
   Med skakiga ben tog han sig ned i en utav de många korridorerna och fortsatte en bit innan han nästan slängde sig själv mot en av väggarna. Det var lugnare och tystare här, och inte förrän nu lade han märke till hans hjärtslag. De slog alldeles för fort, likt hans andetag han snabbt drog när han desperat försökte kippa efter luft. Det kändes som om strukturen runtom och över honom skulle rasa, och han kände sig med ens instängd.
   Maksim.
   Skärrat såg han upp när någons röst plötsligt, men mjukt, kallade på honom. Hans kropp stelnade och automatiskt sträckte han på sig. Det var inte den han hade hoppats på, utan Nephania. Men oavsett om det var Varya eller Nephania så kunde han inte vara ensam nu.
   ”Nej, stanna, snälla.” Maksim skämdes för mycket för att kunna möta hennes blick. Det var skamligt att be om hjälp, att visa sig så svag inför någon annan än Varya. Han skakade osäkert på huvudet och såg ned på sina egna tassar.
   ”Vad ska jag… jag vet inte vad som… tänk om ni inte vill…”, Maksim tystnade när han insåg att inget utav det han sade lät rimligt.

Nephania tog ytterligare några steg närmare, uppmärksam på om han tyckte hon var för nära. Att han undvek att se henne i ögonen var ingenting som gick obemärkt förbi, men hon valde att inte kommentera det. Om sanningen skulle fram spelade det inte någon som helst roll. Hans avbrutna meningar fick henne att oroligt se på honom. Striden mellan Kolzak och Tibast hade tagit mer på hans psyke än vad han ville låtsas om. Antog hon åtminstone. Oavsett så var det tydligt att han antingen haft en mycket, mycket närmare vänskap med Tibast än hon först trött, eller så hade inte Auroras och Varyas manipulation nått riktigt så långt in som de hoppats.
    "Ta det lugnt. Samla dina tankar. Jag förstår att det är mycket just nu, men vi har all tid i världen på oss," försäkrade hon lugnt.
Åtminstone fram till Varya kom dundrande och hade ihjäl henne för att hon vågade så mycket som ens se på hennes son. Fick hon veta att hon försökt ge honom råd skulle hon väl helt tappa det lilla grepp hon fortfarande hade. Men trots att hon bara ville honom väl visste hon inte riktigt hur hon skulle tackla situationen. Vad skulle fungera med honom? Vad skulle få honom att sluta sig likt en mussla? Fanns det någonting som rent av skulle få honom att gå ifrån samtalet?

Maksim lyssnade under tystnad på hennes ord. De hade inte all tid i världen, snarare tills solen gick ned och mörkrets varelser åter kunde vandra bredvid dem. Men han gjorde ett försök till att göra vad Nephania uppmanade honom till, och lyckades sakta sortera upp tankarna som fått hans hjärta att slå snabbare. Det var fel av honom att visa sig svag inför henne, men hans rädsla hade bubblat över och nu var det försent att låtsas som om allt var okej. Den största anledningen till att han reagerat som han gjort var just rädslan, som var konstant närvarande trots att han dagligen kämpade med att bli av med den. Kanske skulle inte Tenebris vela ha honom längre, eller värst av allt hans egna mamma. De skulle överge och dumpa honom, precis som alla andra. Det var bara en fråga om tid. Maksim visste att han inte var sin pappa, men i det momentet när hornet genomträngt Tibast hade han aldrig känt sig så nära honom. Han insåg att han inte visste vem han var. Om Varya suttit vid hans sida hade han förmodligen sett på, kallt och neutralt tills slutet, men nu hade hon inte varit där för honom - och utan henne var han ingen.
    Ett flertal minuter gick under tystnad när Maksim försökte samla sig.
    “Att se Kolzak fick mig att inse ett par saker. Jag vill inte vill bli som honom, ändå ser jag mig själv mer i han än någon annan.” Till och med mamma. Maksims röst var självsäker, men tom på känslor. Hjärtslagen var under kontroll nu och han sträckte på sig igen. “Vad är jag, egentligen? Utan Varya? Utan Tenebris?” Långsamt vände han den blå blicken mot stäppvargen. “Vem är jag?"

Hon satte sig ner och väntade tålmodigt på att han skulle finna orden för att få fram det han ville, och när han fann dem överraskade det henne hur väl hon kunde känna igen sig själv i dem. Hon nickade fundersamt. Vem är jag? Hon hade frågat sig själv samma sak så många gånger.
    "Jag önskar jag kunde ge dig ett svar. Jag gör verkligen det," känslan av att vara vilsen var den värsta. "Men jag försöker själv att lista ut vem jag är, och vem jag vill bli, just nu."
Den gula blicken mötte hans blå. Maksim var en bra pojke, och hon hatade att behöva se på medan Varya förgiftade hans sinne. Världen behövde inte fler som hon.
    "Den enda som kan bestämma vem du är är du själv, men skulle du någonsin behöva någon att prata med är det bara att du kommer ner och hälsar på i katakomberna."

“Jag gläds åt att jag inte är ensam om det åtminstone,” det ryckte enkelt i hans mungipor när han talade. Maksim förväntade sig inget bra svar, men blev besviken ändå. Det hade varit så mycket enklare om någon kunde se på honom och berätta vem han var eller åtminstone vem han skulle vara. Ovetandes om att det var precis både hans mor och Aurora gjorde, suckade han lågt åt Nephania. Han visste att hon ville väl, kanske lite för väl för hennes egna bästa.
    “Tack,” fortsatte han. Maksim visste inte om han skulle söka sig till henne för råd och vägledning, men bara att veta att hon fanns här betydde ändå något - djupt inom honom.  “samma till dig. Även fast jag inte är något vidare bra på att ge råd. Men jag kan lyssna.” 

Ett mjukt leende föll över hennes läppar, och hon placerade en lätt kyss på hans kind.
    "Tack hjärtat, det värmer."
Nephania såg åt arenans håll när ett jubel ekade genom de tomma korridorerna. Det verkade som att de fortsatt med föreställningen. Hon vände återigen uppmärksamheten till Maksim.
    "Du är självklart välkommen ner även om du inte behöver några råd, utan bara vill ha lite sällskap medan Varya sover. Eller om du bara är nyfiken."
Det kunde bli lite ensamt där nere ibland, framför allt för någon som var så pass social som hon själv, så hon skulle inte tacka nej om han ville hälsa på då och då.

”Det gör jag gärna,” det drog enkelt i hans mungipor. Maksim var inte den sociala typen, men med hjälp av Aurora hade han blivit mycket bättre på det. Nu visste han inte om hans svar var sant eller falskt, men det spelade ingen roll. Huvudsaken var att det lät verkligt.
    Ljudet av jubel fick honom att ta ett djupt andetag och se mot utgången.
    ”Jag kan inte gömma mig här nere för alltid, eller hur?” Maksim skakade på huvudet åt sin egna fråga. Nej. Han var tvungen att bekämpa sina rädslor och inte stänga in sig själv, som förut. ”ska du med?”