Det var med skeptisk blick och en gnagande känsla av oro i bröstet hon hade lämnat Jodano på sin sten, men snart hade alla tankar övergått till ett sökande fokus för att slutföra uppgiften så snabbt som möjligt. Till sin stora glädje fann hon att där var få odöda i området, vilket gjorde hennes jobb bra mycket enklare. När hon mötte patrullen av Ken-Yaks tappra beskyddare tillät hon sig att ta en kort paus.
    De hade inte hunnit långt i sitt småpratande när ett ursinnigt vrål skar genom tystnaden. Nephania vred kvickt på huvudet åt ljudets riktning. Och hon blev kall. Det hade varit en röst hon inte hört på längre, men som tillhörde någon hon aldrig skulle kunna glömma. Det absolut värsta var att det hade kommit från den riktning hon lämnat-

Jodano!

Om hennes misstankar stämde, och det faktiskt var Varya som skrikit, hade hon gjort ett enormt misstag som lämnade lawaren ensam. Utan att ens erbjuda en ursäkt satte hon kroppen i rörelse. Hon bad till vilken gud som är var villigt att lyssna på henne att han skulle vara oskadd.

Snälla, snälla, snälla!

Ordet ekade i hennes huvud i takt till sprången.

Snälla låt honom vara okej!

Ken-Yak luktade aldrig gott, men det blev tydligt när hon närmade sig Jodanos sten att det inte bara var en eller två odöda som också hört skriken.

Snälla, snälla, snälla, snä-

Han låg inte kvar där hon lämnat honom. Med fasa såg hon på klungan av lik som tycktes upptagna med någonting. Med någon. Hon stannade upp. Alla ljud drunknade i ljudet av hennes egna hjärtslag.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej!

Luften började spraka av elektricitet runtomkring henne. Med blottade tänder och raggen rest sänkte hon huvudet.
    "Lämna. Honom. Ifred," morrade hon genom hårt sammanpressade tänder.
De lyssnade inte. Självklart lyssnade de inte. Nephania tog ett steg närmare. Hon var tvungen att få bort dem. Få dem att lämna honom ifred. Hon var tvungen att rädda honom. Utan en tanke på varken säkerhet eller konsekvens kastade hon sig mot dem med kall vrede i blicken. Hon tacklade en av dem. Hårt. Elektriciteten som dansade runt henne fick det ruttnande köttet att fräsa och bubbla när hon kolliderade med kropparna en efter en. Hon var inte ens säker på att hon faktiskt permanent dödade någon av dem, men det spelade ingen roll. Hon ville bara ha bort dem från honom.

Så fort hon hade spelrum runt Jodano samlade hon sin kraft och, med sig själv och vännen i stormens öga, lät en våg av elektricitet pulsera utåt och brände de odöda till oigenkännlighet. Stanken av bränt kött tog över när hon tungt försökte fylla lungorna med luft. Det kändes som att hon aldrig skulle kunna andas normalt igen. En tår föll på Jodanos sargade kropp, och hon kunde inte ens minnas att hon ens börjat. Men det var som om insikten av att hon grät fick dammen att brista. Med ett hulkande läte begravde hon ansiktet i den lila pälsen. Han luktade inte längre som han brukar. Hon kunde inte beskriva det på något annat sätt än att han luktade fel. Och han skulle aldrig, någonsin störa henne igen med sitt pladder.

Nephania lovade honom om och om igen att de skulle gå hem till Civitas tillsammans. Även om hon var tvungen att släpa honom hela vägen skulle hon se till att han kom hem igen.