För första gången på otaliga månader, så kände Kyoko att hon nådde fram till sin ledare. De hade tillbringat stor del av sin tid tillsammans de senaste dagarna. Promenader längsmed klipporna under tidig morgon. En avstickare ned till slätten. Till en början hade de spenderat sin tid tillsammans under tystnad.
 
Då de stannat vid ett vattendrag hade Tramptass skrattat till, dragit någon anekdot om den forna läromästaren. Kyoko hade stirrat ned i vattnet, känt värken i bröstkorgen men skrattat till ändå. Avsaknaden av konversation hade fortsatt då de två vargarna vandrat runt och spårat Bergslejonens, försökt kartlägga revir - inga ord behövdes.

Tystnaden brast tillslut. En sömnlös natt under stjärnhimlen. De skulle nog aldrig kunna tala klart om Shiro, Skulle aldrig sluta sakna honom. De skrattade åt de tidiga åren i flocken ("Åh Chaibos, tänk vad lite kontroll han hade .." -"Kritiserar DU hans självkontroll?" - "Hah! Vem var det som hälsade på Tenkai med en morrning och sedan fick stryk som bara d --") , beundrade hans kamp mot demonen ("Ni gjorde fantastiskt jobb med det, båda två." - "Tack ... Var han som gjorde jobbet. Jag behövde bara undvika att dö" - "Hah!") . Viskade om relationen till valparna - om Urufus död, om Reikons avlägsenhet, om Elyns känslokallhet. Om sorgen den svarta hanen burit på. ("Jag önskar jag ... Sagt något mer, gjort något" - "Vad kunde du gjort?" - Jag vet inte. Han sörjde, du vet, efter Aru - vi pratade aldrig om, jag borde ha-") 

De pratade om den han blivit, efter allt, den han slutade som och alltid skulle förbli; Devils läromästare - all den kunskap han bar på. Dom pratade om det tills dess dom inte kunde längre. ("Vem ... Efter honom, vi har ingen som kan seder och historia som Sh-" - "Vi. Vi behöver inte ... Vi tänker på det sen. Kan vi inte bara prata om ..." - "Jo. Självklart.")



De pratade inget om Malvado. Men det var okej. För första gången var det okej. Det skulle de kunna, så småningom. 

Kyoko såg på sin ledare, det slitna anletet såg nästan fridfullt ut i kvällssolen. Shiros död hade nått fram till honom, på något vis. Kyoko mindes Tramptass efter Malvados förräderi - hans sinne en taggig mur, ogenomträngbar. Hon hade försökt nå honom med telepatin genom tumulten, chocken, försökt svara på den känslokalla ordern - Kyoko, ta hand om reviret, stanna här - och svaret på den mentala vidrörningen hade varit en stöt av smärta.

Tramptass hade stängt in sig helt, gav sig av på jakt med sinnet igenmurat och blodet sjungande av hat och förvirring. Kyoko behövde inte kunna läsa hans tankar, för att förstå att något brustit inom Ledaren då Malvado svek. De hade skiljts åt så - och något inom Kyoko hade fruktat att något brustit inom de båda, mellan de båda, som inte kunde läka eller repareras.

 
Kyoko andandes in. Hon skickade en våg av välmenande känsla mot honom, och som hon förutspått möttes hon inte längre av en taggig mental mur som höll ute och attackerade allt som närmade sig, utan mer en grind som släppte in det som var tillåtet. Och hon var tillåten.

En vag känsla av sorg, erkännande och välmenande blev tillbakaskickat till henne. Kyoko log.

"Det där du sa. Om en minnesplats."

Hon svalde, blickade snabbt mot Tass för att se att konversationen var läglig, inte skulle väga för tungt på honom.


"Har du tänkt något mer på det?"

Tramptass hade saknat det här. Att bara sitta och prata med Kyoko. Trots att ämnet smärtade honom så fruktansvärt djupt, chocken efter Shiros död hade inte riktigt lagt sig än. Men Tass hade börjat bearbeta känslorna och att prata om den öronlösa brodern hjälpte honom hantera all smärta och sorg. Det var inte bara sorgen över att ha mist en flockbror som plågade honom, utan även hans egen mentala frånvaro. Han kände skuld som hade låst ute sina lojalaste flockmedlemmar - sina närmaste vänner. Kyoko. Frost. Shiro. Han hade varit svag, men bara ett ögonblick. Han var tillbaka nu. 

"Det där du sa. Om en minnesplats." Hon trevade, kanske var hon rädd att det var fel tidpunkt. "Har du tänkt något mer på det?"

Tass såg ner i marken, rynkade pannan, låtsades bli bekymrad. Kyokos fråga kom vid alldeles rätt tidpunkt. Faktum var att han redan hade börjat förberedelserna. 

"Det finns en plats längre ner i dalen. En lummig glänta i skogen, med en porlande liten bäck dit eldflugorna söker sig om nätterna." Han såg på sin vän och log svagt. Det var en bra plats, en fridfull plats. "Det är en ostörd och rofylld plats. Du kommer gilla den." Shiro kommer gilla den. Han hade redan beordrat Zhevra att börja bygga ett stenbord. Stenbordet ja.. Tass fick ett lite bekymrat ansiktsuttryck igen; den här gången på riktigt. Han var osäker på hur hans idé skulle tas emot av Kyoko. "Det är en annan sak också. Något jag har funderat på ett tag." Han var osäker på hur hans idé skulle tas emot av Kyoko. Den kanske tycktes morbid i hennes ögon."Vi borde kremeras. När vi dör. Som Tenkai. Låta våra kroppar bli till aska i vinden istället för att ruttna bort och bli hem för maskar." För Tramptass var det ett självklart val. Så nära Tenkai man bara kunde komma. Det skulle bli Devils väg till Chaibos - till Tenkai.

Det var Kyokos tur att blicka ned i marken. Hon blundade. Efter ett tag nickade hon. "Det låter som en perfekt plats. Att ... ta avsked. Av Shiro."

Karghonans höst var ovanligt lågmäld. Hon harklade sig, såg upp på sin Ledare. 
"Aska i vinden." Upprepade hon sakta, tydligt att tanken var något hon upplevde som helt rätt. Som fridfull.

Hon drog in ännu ett djupt andetag och ruskade på lite på sig, som för att få in nytt liv i kroppen. Kyoko antog att det var snart, någon dag högst. Eftersom att Shiros kropp -- 
Hon avbröt tanken, ruskade lite på sig igen.

"Jag .. Jag har en önskning. Om .. Efter ceremonin. En förfrågan."

Hon hade bestämt sig att fråga honom redan nu, innan ceremonin. Hennes ledare liknade sig själv igen. Han hade stöd av alla flockmedlemmar. Kyoko tänkte särskilt på Zhevra, denna gamla bekantskap till Tramptass som Kyoko kommit att respektera och lita på fullt ut, trots hennes fåordighet och sträva natur. Och snart återvände även Saturn med Vitani och Sarabi, så jo - Tramptass hade stöd. Hon kunde ställa frågan utan att riskera att såra sin ledare.

"Jag skulle vilja få tid att vandra. Ensam, i tystnad. Inte länge, ett månvarv högst. Bara för att ... bearbeta allt som hänt."

Kyoko hade inte varit ut på en ensam vandring på åratal - hade knappt vandrat bort från flocken sedan hon fick sin första valpkull. "Endast om du känner att du har ... kraft nog. Efter Shiro."

För bara någon vecka sedan skulle Kyoko dunkat huvudet i väggen över hur hon nyss uttryckt sig. Tramptass skulle dragit sig undan, gentemot avsky en antydan till att han var beroende, sårbar. Men prisa gudarna, de hade funnit varandra igen. Och om Tramptass erkände att han hellre ville ha Kyoko kvar i reviret så skulle inte det vara en svaghet, utan endast en förfrågan från en sörjande vän till en annan sörjande vän. Och Kyoko skulle med glädje gå med på den.

"Jag stannar givetvis vid din sida om så är fallet. Vi bearbetar alla sorg på olika sätt, och jag kommer finna lugn och ensamtid även här på reviret om jag stannar. En ensamvandring för mig är långt från ett måste, men något jag skulle uppskatta." 

Hans förslag mottogs med värme. Tass kunde andas ut. 

Kyoko tog till orda igen. Hon hade en förfrågan. Tass lyssnade under tystnad till det hon hade att säga. En vandring, sa hon. I ensamhet. För att kunna bearbeta allt. Det värkte i Tass kropp. Han mötte hennes blick. Försökte läsa sig till vad som försiggick i hennes huvud. Försökte läsa hennes tankar - utan att faktiskt göra det. 

"Självklart, Kyoko." svarade han tillslut. "Självklart ska du ut och vandra. Om det är det du behöver." Han kunde inte begära att hon skulle stanna. Han var skyldig henne en paus, efter det som hänt - och efter hur han betett sig. Han skulle ljuga för sig själv om han sa att han ville att hon skulle ge sig av - men han visste att hon behövde det. Allt för flocken, var det inte så han brukade säga, Shiro? "Ta den tid du behöver, min vän. Jag klarar mig." Han log matt. Det skulle bli tomt utan henne. Men Tass skulle klara sig. Han var hos sin familj - det var allt som betydde något.

Jag klarar mig.

Den sista bekräftelsen, inte för att hon behövde den. Han litade på henne igen. Men att höra hennes Ledare yttra orden högt fick åter igen insikten att rusa genom sinnet: de hade funnit varandra igen. 

"Då tar jag den tid jag behöver."

Kyoko drog in ett djupt andetag. Såg ut över deras revir. Bergsluften kändes frisk och klar, lätt att andas. 

"Jag återvänder snart. Och när jag gör det ...", Kyoko svalde och såg ned i marken. "Då är jag redo. Att ... tala. Om Ni vill, Ledare." 

 Hon vilade blicken i Tramptass ögon, allvarsam, Malvados namn en outtalad vikt i strupen. Efter någon sekund bröt hon ögonkontakten och reste sig upp.


"Jag skulle fortfarande gissa på att jag vandrar i cirka ett månvarv. Jag vill mest se mer av de västra bergen."

Hon log lite vagt vid tanken på att ännu en gång upptäcka nya marker, överraskade sig själv med det. Shiro var död, Malvado hade övergett dom - Sorgen skulle vila tungt i bröstet i resten av hennes liv. Men de västra bergen fanns kvar, och Kyoko var ännu vid liv att se dom.  

"Jag tänkte dra mig tillbaka till grottorna nu - följer Ni med? Om inte så önskar jag information kring uppgifter inför ceremonin, innan jag går."

Tramptass mötte honans blick, men bara för en kort sekund innan han slog ner blicken. Han förblev tyst. Han visste inte om han var redo att tala. Malvado hade han för längesedan omvandlat till en betydelselös liten lort i huvudet. Malvado var inte värt någonting - och Tass hade inga svårigheter att prata om det förakt förrädaren väckte inom honom. Eller var det verkligen så? Han avbröts ur sina tankar av att Kyoko tog till orda igen. Tass nickade, något frånvarande, men såg sedan han på den lilla honan igen. "Ta hand om dig." Han log svagt. Det skulle kännas tomt utan henne - men han hade klarat jakten utan henne - nog skulle han klara sig utan henne ett tag till. 

"Jag stannar här ett tag.." Svarade han och drog ett djupt andetag av den svala luften. "Förberedelserna inför ceremonin är snart klara. Men fråga Zhevra, kanske behöver hon hjälp med dekoreringen av minneslunden." 

[Avslutat]