Yaroslava satt i utkanten av staden. Det var fullt med folk trots att solen knappt rest sig på himmelen. Han tittade ut över markerna runt Civitas. Han skulle sakna staden. Helt klart. Men det var inte Civitas som kallade honom, han kunde inte stanna för sin egen och andras säkerhet - han hade redan problem att kontrollera den uppbyggda elen, och om han inte reglerade den så skulle han snart inte kunna kontrollera den.
Han visste dock vart hans hem skulle vara. Han väntade endast in den lilla varghonan. Hon hade mer och mer sedan gladiator matchen i skuggfalls teaterns börjat röra sig ifrån honom och han hade en stickande känsla att han visste varför hon drog sig för att komma ut till honom. Han hade gillat att ha henne lite som följeslagare, ung som han själv var så kändes det otroligt att kunna hjälpa någon annan. Men så som han lämnade sin familj så visste han att Felicity behövde finna sin egen väg.

De rosa ögonen som slött följt de svajande träden rörde sig plötsligt bakåt och han kunde känna hur musklerna och nerverna drog runt omkring dem. Han tittade lungt bakom sig. Han var inte överraskad över att se den lilla honan röra sig mot honom. Han log stort medan han reste sig och vände sig mot henne så att hans gula ögon kunde granska henne. Hon var större än när de fann varandra i eldskogen. Han ville ge henne chansen att berätta sitt beslut själv. Ett avslut för dem båda.
"Är du redo att ge dig av?" Frågade han med en frågvis ton, som om han inte redan förväntade sig svaret hon skulle ge honom.

Felicity hade haft en jobbig klump i magen sen gårdagen när Yaro hade nämnt att han ville dra vidare och klumpen hade bara blivit större idag. Hon kände sig inte redo att lämna staden men hon ville heller inte lämna Yaro. Hanen som tog hand om henne när hon var som mest utsatt, han var hennes familj nu. Hennes broder. Hur skulle hon kunna säga farväl till honom? Men att säga farväl till Civitas var lika jobbigt, något drog henne till staden men hon kunde inte sätta fingret på det. Hon hade inte fått en enda blund under natten av alla tankar som susade genom huvudet. Men hon hade tillslut kommit fram till ett beslut. Nu behövde hon bara berätta det för Yaro. 

Med tunga steg hade hon återanslutit sig med den färgglada marulven. Hon kände sig genast nervös när hon tittade upp mot dom många ögonen. ''Är du redo at ge dig av?'' frågan fick henne att svälja hårt och hon tittade ner på sina tassar skamset. ''Uhm Yaro....'' började hon och tog till mod att titta upp på honom. ''Jag kan inte...'' hon svalde hårt en gång till. ''Jag vill men jag kan inte följa med dig'' hon andades ut. ''Jag måste stanna här... Jag vet inte varför men något säger mig att jag måste vara kvar här'' hon skämdes men hon hade gjort sitt beslut. ''Jag kan inte tvinga dig att stanna lika mycket som du kan tvinga mig att gå...'' hon kände sig lika liten som första gången de träffades. Hon hoppades verkligen att han skulle förstå.

Han såg direkt att hon var nevös. Mer nervös än han trodde att hon skulle vara. Han tänkte att det skulle vara mer som när han själv drog sig iväg från sin familj. Ett farväl, men det hade inte varit något tvek. Hans föräldrar visste att det skulle komma och han visste att de skulle acceptera det. Felicity's tvek skar lite i honom, något han bestämde sig snabbt för att inte visa. Hade han gjort ett så dåligt jobb att hon inte insett att det var en ovillkorlig, broderlig kärlek han kände för henne?

Han svarade henne inte direkt när hon pratat färdigt, men han tog ett par snabba steg mot henne och drog in henne i en enarmad kram. Han försökte vara försiktig, vilket var svårt. Han ville krama henne så hårt han kunde.
"Självklart." Svarade han innan han släppte henne och mötte hennes ögon med all sina gula. "Jag förstår den känslan, tro mig. Det är anledningen till varför jag ger mig av." Hans blick rörde sig till hennes man som nu började stå upp av sig själv efter deras kram och han blev påmind om hur man överlastades av sin egen kraft igen. "Tja, det är del av varför jag måste ge mig av. Du borde inte röra någon förren du.. laddat av dig lite. Det kan göra ont att ge en stöt. Förlåt." Han log varmt vid det sista ordet mot henne.

"Jag hoppas du inte glömmer av mig. Jag kommer hälsa på här igen."

Kramen från Yaro kom som en shock på mer sätt än ett. Men hon kunde inte bry sig mindre, kramen fick henne att få tårar i ögonen. Hon kramade om honom som mycket hon kunde tillbaka. När han släppte henne så torkade hon bort tårarna snabbt och började små fnissa lite åt hur luggen på henne började resa på sig. ''Ingen fara'' svarade hon med ett leende. ''Jag skulle aldrig glömma dig Yaro! Du är min familj och jag kommer sakna dig otroligt mycket!'' sa hon varmt men ändå bestämt. ''Och när du kommer tillbaka ska jag bjuda dig på något riktigt gott'' log hon. ''Förhoppningsvis så har jag hittat det som kallar mig och kan berätta för dig nästa gång''. Hon kunde inte hålla sig så hon kastade sig fram i en kram igen och hon kände hur all päls reste sig mer, hon ville inte släppa honom men när hon väl släppte taget så fick hon en stöt så hon pep till. ''Det var det värt'' skrattade hon och gav honom ett varmt leende. ''Tack för allt och lycka till på din resa''. 

"Jag kan knappt bärga mig, längtar redan tillbaka." Svarade han med ett skrock när hon berättade att hon skulle se till att bjuda honom på något gott. När hon kastade sig fram i en andra kram så drog han upp bägge frambenen och lite vingligt kramade han tillbaka henne. Pälsen på dem båda nästan sammanflätade av den statiska elektristeten. Hon pep till när de avslutade kramen och han tittade ursäktande på henne med ett lätt leende. Han kunde inte riktigt sluta le, speciellt när hon sa att det var värt det.

Han blundade och koncenterade sig snabbt. Han hade alltid varit lite av en showman och kunde inte förmå sig att inte avsluta deras resa på samma sätt som det började. Delfinen hoppade upp emellan dem som om marken under deras tassar var gjort av vatten. Den rullade runt i luften och visade upp sig tills den dök ner i marken för sista gången. Han log stort när han mindes första gången han hade visat henne det. Han stod fortfarande och tittade mot henne när den mycket större delfinen hoppade bakom honom, den var större än en vanlig delfin, men det behövde han inte berätta för henne. Han var ju tvungen att se till att hon hade något extra att minna honom med. En show som bara de två kunde se. Inte ens hans rosa ögon reagerade på illusionen.
"Att möta dig var absolut höjdpunkten av resan." Han tänkte tillbaka till Malva lite snabbt, kanske delad höjdpunkt. Inget han behövde berätta för Felicity.

Hennes ögon blev stora när hon fick se en bekant syn. Delfinen som Yaro hade visat henne första gången de träffades. Tårar föll ner för kinderna och Felicity kunde inte sluta le. Hon tittade på Yaro med en varm blick och sedan tillbaka på delfinen och den show han hade tagit fram. Hon kände sig så varm i kroppen. Det var så vackert och alla känslor från första gången de träffades vällde upp. Hon ville inte att den här stunden skulle ta slut. Den stora delfinen simmade och hoppade mellan dom i olika tricks och Felicity skrattade i förundran. Yaro kunde alltid få henne att skratta. Men när hon vände blicken tillbaka mot honom så var han helt plötsligt borta, hon ställde sig upp och tittade omkring medan delfinen fortsatte sin show. ''Yaro?'' ropade hon ut men inget svar. Hon log sedan och skrattade tyst. ''Du var tvungen att göra ett dramatiskt avsked''. Hon tittade upp på delfinen en sista gång. ''Vi ses Yaro''  avslutade hon och lämnade platsen medan delfinen dansande bakom henne. Lycka till, storebror.


Avslutad