En kall vind mötte de två vargarna i ögonblicket som de tog steget ut ur passet. Azhekaslätten bredde ut sig framför dem, tom och enslig. Himlen var grå, och det var svårt att avgöra tid på dygnet om man inte redan vetat om den. Lukten av förmultnande växter var starkare såhär på hösten, men även utan den skulle det ha varit en mycket otrevlig slätt.
   I början av vandringen hade Aurora kraftigt pendlat mellan att glatt babbla på om allt och ingenting, och att vara knäpptyst. Hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle ångra sitt beslut och återvända till familjen, eller om hon skulle släppa dem helt och aldrig se tillbaka.
   Aurora sneglade nervöst omkring sig. Hennes enda intryck av slätten var dåliga. För sin inre syn såg hon hur de fasansfulla varelserna började kravla upp ur jorden igen, och hur de båda valparna sprungit. Tillslut hade Val distraherat dem så att hon skulle komma undan. Enda skillnaden var att hon aldrig skulle kunna hänga med Persephone. Honan hade enorma ben. Valpen skulle helt enkelt få springa hem med svansen mellan benen. Så pinsamt!
   "P?" Ganska snabbt efter deras avfärd hade hon lagt av med att kalla honan för Persephone. "Tror du att det är stor risk att eh, säg... odöda skulle börja kravla upp ur jorden? Rent hypotetiskt, alltså." Rädslan för att det här skulle hända var större än Aurora ville låtsas om. Hon ville verkligen inte separeras från ännu en till på den här platsen. Det fick räcka med att hon saknade Val!

Persephone slöt ögonen och drog in områdets dofter. Mest dött och unket. Vått, förmultnande. Ja, när hon hörde valpens fråga kunde hon faktiskt tänka sig hur lik reste sig ur marken. Och visst hade hon hört om det, viskningar i vinden. De döda levde igen. Hon lutade huvudet lätt på sned och skådade ut över området, hon ville lära sig hur man dödade något som redan var dött. Visst tvivlade hon på att ens de odöda skulle klara sig på glaciären, men det var en kunskap som klanen helt garanterat inte hade. Och hon ville ha den.
"Vi kan ju alltid hoppas."
Sade hon och såg ner på valpen med ett leende.
"Det ser läskigt ut men jag lovar att inget ont kommer hända dig så länge du är vid min sida, och jag kommer inte lämna dig"
Orden var varma, säkra, trygga. Som att det hon sa inte bara var en mening utan sanning. Med lätta steg trädde hon in genom dimman och ledde dem framåt i en långsam trav.
"Har du varit här förut?"
Allt var så lätt med Persephone, hon var rak och ärlig, hade intresse i det hon frågade om och var annars tyst. Hon kunde småprata om det krävdes men var aldrig ointresserad av andra. Eller ja, aldrig var en överdrift, men hon såg det som sin livsmening att samla information, och information kunde man få från precis vem som helst. Det enda som krävdes var tålamod. Så att anta sig en frågvis valp på resan genom landet var inget som skulle irritera henne. Valpar kunde gömma mycket kunskap och vishet bakom sin barnsliga natur. Aurora var helt garanterat mer bekant med dessa områden än hon själv. Visst hade hon hört talas om det, men aldrig förr hade hon satt sin fot i dessa marker. Det var också därför hon skulle vandra runt landet, för att se allt hon lärt sig om. För att uppdatera kunskapen. För att förmedla det tillbaka till klanen.

Aurora var så glad att hon hade Persephone. Så fort hon yttrat sina farhågor kom den äldre med lugnande ord. Valpen nickade, inte lika orolig längre. De steg ut i dimman. Fukten klibbade mot lockarna i Auroras päls. Vanligtvis brukade de vara relativt neutrala, nästan vågiga, men nu skulle de verkligen stå ut.
   "Har du varit här förut?" Aurora nickade, men insåg snabbt att den äldre inte skulle se henne eftersom hon gick snett bakom.
   "Ja", svarade hon. "Jag träffade en vän här, men det reste sig hundratals med odöda ur marken och jagade oss..." Om det hade varit hundratals visste hon inte, men många hade det i alla fall varit. Dessutom var hon inte säker på om hon fick räkna halva varelser som en, eller bara en halv.

Persephone nickade lätt och vände sig emot den lilla valpen.
"Så du har träffat dem.."
Sade hon lugnt. Valpen hade inom dessa ämnen mer erfarenhet än vad hon själv hade. Så många på en plats, det kunde bli knepigt. Men Perse var en vältränad hona, en krigarinna. Hon hade både list och skicklighet nog att slå de allra flesta i strid. Så även de odöda. Men hon såg inte upp på sig själv, visste sina begränsningar och insåg att hon ensam, med en valp, mot många fiender hon aldrig tidigare mött skulle bli knivigt. Som tur var hade hon krafter som var lika bra offensivt som defensivt, och såg ingen skam i att fly.
Blicken vändes ut i dimman igen, kände hur den lätta vinden smekte längs hennes päls och fick kylan att tränga allt djupare in i underullen. På glaciären var det kallt, det här kunde på inget vis konkurrera med glaciären, men där var luften iallafall torr. Här var den fuktig och slickade sig mot hennes kropp, vätan gjorde att hon frös trotts att det var förhållandevis varmt på platsen. Det ryckte lätt i hennes skinn, hon tyckte inte om den här platsen.
Hon hade hört att den skrämde vargar, att den var fruktad som vampyrernas jaktmarker. Persephone hade stor respekt även för den sortens odöda, men hon insåg att risken att stöta på någon sådan inte var allt för stor, vad hon visste fanns det inte så många i landet. Så det var med lugn hon travade över den plana marken, än dock med sinnena på helspänn.

"Så du har träffat dem..." P var så lugn. Aurora förstod inte hur. Kanske hade honan aldrig träffat på de fasansfulla varelserna. Hon kanske inte förstod exakt hur paralyserad man kände sig när en sak, som omöjligen borde kunna röra sig, kom rusande i högsta fart.
   Eller så var den äldre bara lugn till det mesta. Honvalpen hade börjat märka det nu.
   "Ja...", mumlade hon fundersamt. Slätten var så tyst att hon visste att P skulle höra. "Flera gånger." Hon mindes ett samtal mellan henne och ängeln, kort efter mötet med den nya Sirhaan.
   "Jag träffade en varg för några veckor sedan... Vi pratade lite, men inget mer. När vi träffades nyligen så var han... som de." Förvandlad. Hur? Guardeiron hade sagt att det spreds. Som ett virus? En gång hade Azya blivit sjuk, och smittat hela kullen. Var det på ett liknande sätt?
   "Det sprids." Det var ett antagande hon egentligen inte hade särskilt mycket stöd för, men... Hur hade Sirhaan annars kunnat bli som han var?

Perse stannade upp och såg på valpen med ett bekymrat uttryck.
"Det låter kusligt"
Sade hon, det var så tydligt att hon tog valpens ord och upplevelser på fullaste allvar. Visst var hon lugn, men hon respekterade även den unge. Hon såg inte ner på henne för att hon var en valp, hennes erfarenhet med den lilla röda honan var den att hon var mycket vis.
Hon såg ut genom dimman.
"Det är helt klart en kraft att räkna med, speciellt om det sprids."
Sade hon sedan fundersamt.
"Högst intressant, tack för att du delar med dig"
Hon började röra sig framåt igen med mjuka steg. Givetvis ville hon inte riskera valpens säkerhet, de var trotts allt ett team nu och den lille var hennes ansvar, men nyfikenheten växte i bröstet. Det här var just den sortens information som klanen behövde, och om hon någon dag beslutade sig för att återvända dit var det fakta hon var tvungen att samla på sig. Hon tvivlade på att ens odöda skulle överleva på glaciären men likväl var det, som hon sagt, en kraft att räkna med. Och om hon tänkte spendera sitt liv i landet, för det var faktiskt ett alternativ, så var det helt klart av största vikt att hon höll koll på hur dessa monstruösa varelser kunde hanteras. Besegras. Hon hummade lätt då hon rörde sig framåt. Aldrig att hon tvivlade på sin egen förmåga, hon visste att hon kunde vinna över det mesta. Eller allt hon stött på. Om inte ensam så med andras hjälp. Och visst var detta ett stort land men det fanns också många vargar, och hon hade aldrig varit med om att hon fått vara ensam långa stunder på något utav områdena. Så hjälp skulle hon mycket troligt ha.
"Fryser du?"
Frågade hon sedan och såg ner på ungvargen. Hennes päls var tjock och hon var van vid extrem kyla, men den fuktiga luften letade sig in genom underullen och fick kyla att sprida sig i kroppen. Hon frös inte, men hon kunde tänka sig att det för en liten valpkropp var jobbigare.

Trots att Aurora gång på gång försökte intala sig själv att andras ord inte spelade någon roll för henne, så var det ren fakta. Ord hade en enorm påverkan på henne. Det må bara ha varit några korta ord, men hennes bröst blossade ändå varmt. Hon kunde faktiskt vara till nytta!
   "Fryser du?" Aurora fnös. Bah! Frysa? Hon? Inte en enda gång i sitt liv hade valpen upplevt kyla så stark att hon börjat frysa. Visserligen hade hon spenderat sitt liv i Höstskogen, där det rådde rätt milt klimat, men ändå. Azhekaslätten var rå, och det blåste ibland. Hon frös ändå inte. Pälsen var tjock tack vare sin mors arv, och kraften gjorde att kylan som kom in inte var ett problem.
   "Inte direkt.", svarade hon ändå, trots sitt uppenbara svar. "Jag fryser aldrig." Valpen tystnade igen och såg ut över slätten. Hon kände sig lite ovillig att släppa tanken på de hemska varelserna, men gjorde det i alla fall. Istället hoppade hon in på ett närliggande ämne.
   "Tror du på gudar?" Det var svårt att inte låta tankarna gå till ängeln. Han måste väl ändå ha något med dem att göra?