[Mitt första roll med denna karaktär så jag antar att en hel del grejor kommer te sig rätt udda tills dess att jag kommit in i hennes personlighet. Bear with me!]

Grått, grått och ännu mera grått. Vart hon än vände sin blick så tycktes hon sig se ett återkommande tema i området. Olika kulörer av grått och så självklart den spännande färgen av gammalt intorkat piss som färgade de torra grässtråna. Honan gäspade och la sig över på sidan.
"Vad gör jag med mitt liv..."
Sidan av hennes bröstkorg höjdes synligt med inandningen och sjönk när hon pressade ut luften genom nosen. Gräset framför dansade ofrivilligt med i luftströmmen och honan sträckte ut hela kroppen. Tassar som tår sträcktes ut så långt som hon förmådde innan hon sjönk tillbaka till den avslappnade kroppshållningen på nytt.
Livet efter att flocken splittrats var något tråkigare och mer händelselöst än vanligt. Där hade hon åtminstone haft chansen att studera bunten med loppbitna dårar som inte gjorde annat än att tillbe gudarna. Zhevra hade försökt att lära dem i stridens ädla konst med det var lika lyckat som att försöka lära en gnagare att flyga. När norrskenet sedan uppenbarade sig på himmelen och varade i flera dagars tid så hade dom tagit det som ett tecken på att undergången stod för deras tassar. Fågelhjärnor.
De hade alla flytt i panik. Några åt norr, några till söder och de andra åt öst.

Plötsligt lyfte honan huvudet från marken och höjde nosen till luften. Där, bland lukten av gräs jord och andra naturliga ting så fann hon en vag doft tillhörande en yngre hane.
Ett snett leende smög sig belåtet in i hennes anlete och svansen svepte några gånger längst marken innan den föll till sin stilla ro. Huvudet lades mjukt mot en upphöjd bädd av gräs i väntan på om hennes närvaro skulle upptäckas och fånga intresset hos den främmande ynglingen.

[Till Kione]

Dagen till ära hade Kione egentligen bara tänkt patrullera revirets gränser - men en ensam bergsget hade fångat hans intresse. Han hade lämnat reviret och jagade nu efter den. Inte för att han var speciellt hungrig, utan för att han tyckte det var ganska underhållande. Geten hade fått syn på honom, flytt iväg några kilometer och sedan stannat. Kione hade smugit efter och hoppat fram lagom nära för att geten omedelbart skulle drabbas av flyktkänslor och springa iväg. Likt en vallande hund hade han på detta sätt lurat ut geten ifrån dess trygga bergshabitat och ut på den dimmiga, ogästvänliga slätten. Den såg fruktansvärt malplacerad ut bland de torra grästuvorna och den kände sig antagligen minst lika vilsen och förvirrad som den såg ut. Kione flinade roat och skulle just smyga närmare den när vinden förde med sig vittringen av en främmande varg. 

Fundersamt stannade han och såg sig omkring. Skulle det vara värt att söka upp främlingen, doften avslöjade att hon var nära, även om Kione inte kunde se henne ännu. Han kastade en sista blick på geten innan han med en axelryckning smög fram emot främlingen. Kanske gick hon också att skrämma? Det tog inte lång stund innan han kunde skymta en individ, liggandes på marken. På något sätt förstod han att hon var medveten om hans närvaro, kanske var det hennes vakna blick som avslöjade henne. Med en tyst suck insåg han att hon inte skulle gå att skrämma så istället gick han helt sonika fram och satte sig en bit ifrån henne. 

"Hej." Han studerade henne med vaket intresse. Hon var äldre än honom och antagligen större om hon ställde sig upp. En svag doft av andra vargar omgav henne, hade hon en flock så var det längesedan hon varit tillsammans med dem. Vad gjorde hon egentligen där, alldeles ensam på den så ogästvänliga platsen? Hon jagade iallafall inga getter.

Det tog inte lång stund innan ynglingen uppenbarade sig för henne. En brun något raggad varg som bar tunna gröna tecken längst med den yttre delen av båda ögonen. 
Nu när han var så pass nära gick det också att urskilja dofterna som omgav honom bättre, och många dofter var det.
"Hallå där." Ett snett leende drog i den ena mungipan samtidigt som hon vände sig över på magen. Hennes blick sprang ivrigt över den yngre hanen, från topp till tå, studerade allt med honom som hon inte hade uppfattat vid det där första ögonkastet. Till slut lät hon en mjuk suck slippa förbi innan hon föll tillbaka till hans gröna ögon. "Vad kan ditt namn tänkas vara, vännen?" Leendet bredde ut sig och hon tippade huvudet lätt på sned innan hon fortsatte. "Det är inte ofta man stöter på andra vargar här i området." Hon höjde nosen till luften och söp på nytt in dofterna som omgav honom för att kunna konstatera sitt antagande. "Särskilt inte flockvargar."

Vännen? Skämtade hon? Han kände sig nästan förorättad och fnös ljudligt. Han var inte någon liten valp som hon kunde gulla med hur som helst, trots att hon var synbart äldre än honom. 

"Kione. Och vad heter du då, vännen?" Han flinade retfullt och såg på henne med en högdragen min. Gick det att provocera henne? Knappast. Hon såg rätt samlad och lugn ut. Det var inte ofta han träffade på främlingar som verkade så trygga i sig själva och i situationen de hade hamnat i. Men honan visade varken osäkerhet, agg eller rädsla - och det var väl lika bra det. Kione hade inte energi till övers för såna. 

"Jag jagade en get." Svarade han sedan. "Det här området är ogästvänligt. Men min flock är inte långt borta." Fortsatte han och riktade åter blicken mot honan. "Men det är din flock, inte sant?"

"Åh förlåt mig." Tillade hon snabbt med samma lugna röst som tidigare. "Det var inte min mening att trampa på en nerv." Zhevra blinkade skämtsamt med sitt ena öga till hanen.
Lojt sträckte hon ut frambenen längst marken framför sig och spretade på tårna. En kraftig gäspning följde kort därefter. Kione. Tiken reste sig upp, ruskade genom kroppen och lät svansen vagga lätt.
"Mitt namn är Zhevra." Hon tystnade för att låta namnet sjunka in i den andres huvud innan hon fortsatte. "Krigare av cazasläktet." Hennes ursprung var något av det hon värdesatt mest av allt. Det var hennes stolthet. Snabbt var den blå blicken på plats för att syna hanen på nytt. Redo att avläsa hans reaktion på sin presentation. Var han kanske bekant med cazavargarna?

"Vad är det för flock du tillhör?" Hon tog några steg närmre hanen. "Jag har hört rykten om en stor flock som rört sig över Numoori men jag har inte vetat om det bara varit just rykten eller om det funnits någon sanning i det jag hört." Hon slickade sig över nosen och satt sig obekymrat ner framför honom. "Och jag bara antar att du inte hör till den bevingade flocken som håller till i höstskogen." Hon höjde undrande på ögonbrynen. "Eller?" Ett kort skratt slapp förbi henne och hon gav honom ett varmt leende samtidigt som hon skakade på huvudet. "Nej, den flock jag tillhörde finns inte  längre. Jag antar att det är spåren av deras dofter du känner som sitter kvar i pälsen på mig. Men du vet, det är svårt att avgöra sånt själv när man blivit van."

Honan reste sig upp och Kione följde henne tyst med blicken. Zhevra av cazasläktet. Stoltheten i hennes röst gick inte att ta miste på. Kione hade aldrig hört talas om cazasläktet. Var höll den flocken till? Inte här i närheten, det skulle han ha vetat om. Eller? 

När hon frågade om hans flock log han svagt. Han sträckte på sig och såg henne rakt i ögonen med samma stolthet hon nyss visat. "Vi är åskan, vi är marken som slits bort under dina tassar. Vi är den okontrollerbara elden, vi är galenskapen i kärlek, vi är vågen som drar dig ut till havs, vi är vinden som river dig ner från klippan. Vi dör aldrig, vi falnar bort, sover, för att lämna vår omgivning i en falsk trygghet. Men vi reser oss alltid, återvänder för att sätta skräck i världen. Odödliga. Vi är Devils." Shiro hade lärt honom det och Shiro skulle bli stolt om han hade hört honom nu. Han tystnade och lät orden sjunka in ordentligt innan han fortsatte. "Jämför oss inte med den patetiska flocken i Höstskogen." De var ingenting jämfört med Devils. 


"Vad hände med din flock?" Han såg med nyväckt intresse på honan. En flock kunde inte bara försvinna, vad hade egentligen hänt med den?

"Mmmmm." Hon såg på hanen med klar glimt i de uppspärrade ögonen. Det var ett fascinerande stycke han precis rabblat upp. Devils, huh? Namnet var henne välbekant. "Jag ser." Men mer än att det var en stor och åldrar flock som haft sina tvister med Qu genom åren visste hon inte, nog för att hon säkert skulle känna igen några framstående namn om de väl nämndes för henne. "Devils." På nytt svepte tungan över mörka läpparna.
"... Diablos. " Ett valpligt fniss sprang från hennes svalg och i samma stund började svansens rörelser eskalera.
"Den splittrades." Zhevra ryckte ointresserat på skulderbladen. "Patrasket flydde med svansarna mellan benen efter att det egendomliga norrskenet lagt sig."

"Diablos, ja." Han upprepade honans ord med ett flin. Han kunde inte tala cazari, men diablos var ett av de få ord han faktiskt visste betydelsen på. "Och vi gör skäl av vårt namn."  Han gav till ett kort, roat skratt då han tänkte på all djävulskap han och hans syskon hade hittat på när de var yngre. Men hans leende försvann då han tänkte på alla de hade förlorat - kanske på grund av att de varit så, ja.. nästan arroganta. Det var väl flocken i ett nötskal. Odödliga. Han hade ju sagt det själv. Men ingen är odödlig. Det visste Devils kanske mer än några andra. Kanske var arrogans deras riktiga svaghet.

När honan berättade om sin flock fnös Kione föraktfullt. Men hon verkade inte speciellt berörd av förlusten. Kanske var hon en ensamvarg, eller helt enkelt inte nöjd med sin förra flock. "Låter inte som någon vidare flock. Norrsken är inte farligt." Han höjde på ögonbrynen och drog öronen bakåt. Vilka fega kräk. "Tur du slapp ifrån dem! Vad ska du göra nu?"

"Så det gör ni?" Zhevra kunde inte neka för sig själv att ynglingens passion för flocken fick nyfikenheten att gro bland hennes tankar. Den äldre tiken bjöd på ett smalt leende.
Hon ville veta mer och kanske till och med ta del av det som han brann för. Ta en smakbit av det som fick hans käft att vattnas.

"Kione, jag ska följa med dig till din flock." Kort och gott och rakt på sak. Hon hade ändå ingenstans att gå. Ingenstans att ta vägen och livet som ensamvarg var något som hon sedan länge önskat lägga bakom sig. Det var inte för intet som hon stått ut med det patetiska patrasket.


(Urkakdas. Så mycket bajs. Men bättre med bajs än ingenting. xD)

"Kione, jag ska följa med dig till din flock." Hennes uttalande kom helt utan förvarning. Men Kione var nöjd. Devils behövde krigare nu när de bosatt sig på en helt främmande plats. Vem visste vad som mer gömde sig i bergen.

"Oväntat. Jag ska föra dig till revirgränsen. Sen är det upp till ledaren att avgöra om du är värdig att stanna." Svarade han med ett flin. Det krävdes mycket, både fysiskt och psykiskt för att klara intagningsprovet och bli en fullvärdig medlem i flocken. Det var till och med svårt att ens få påbörja proven. Men han hoppades Tramptass skulle se någon sorts potential i Zhevra, för Kione trivdes i hennes sällskap och skulle gladeligen kalla henne flocksyster.


(AVSLUTAT)