Natten var nära till hands. Solen var bara andetag bort från att helt sjunka undan till dess nattlåga sömn. Han kunde känna de sista, värmande strålarna falla på den mörka ryggen. Kunde känna hur kylan försökte gripa tag i pälsen där solen inte längre nådde.
Fukten nådde längre än skuggorna. Den kröp inpå skinnet, mellan de små duniga hårstråna och lade sig som ett kylande täcke. Erakan rös, trots det att han var van vid bitande kyla och isande stormbyar. Denna frost var annorlunda. Blötare. Mer.. hemma..
Sedan föll natten. Omslöt honom lika fullständigt som de enorma träden och slingrande växterna. Lika fullständigt och ogenomträngligt en härjande snöstorm i mitten av snöslätten.
Den rödbruna hannen stannade mitt i stegen. Blicken vändes upp mot trädens kronor för att se himlen gå från en blödande orange till den nattsvarta blå. Det var samma vart man än befanns sig. Himlen var konstant och evig. Himlen var hemma.
Egentligen borde han söka skydd inför natten, hitta en mysig liten håla eller ett träd att sova under. Dock var det något som fick honom att undra om sömnen skulle vara hans vän denna natt, eller om drömmar familjära skulle hemsöka gång på gång.
Blicken drog över fuktiga blad, en trött fågelsång ekade i bakgrunden. Inget var vad han var van vid, men till tanken drog han enbart tröst. Det var bra att han inte kände igen något. Var bra att det nya kunde ersätta vad han annars inte ville komma ihåg.

[allmänt händelselöst.. bläää xD ]

Orangesprakande himlavalv, något enstaka kvitter och en stilla bitande vind. Han hade inte befunnit sig på denna plats allt för länge men redan så gillade han det vackra området och skulle kunna stanna här ett litet längre tag men något ropade på honom. Även om det inte var hörbart så kunde han ständigt känna det inom sig, att gå får långt bort ifrån reviret, för långt bort ifrån Iwaku skrämde honom lite grann. Samtidigt som han ville behålla som värdighet och respekten för den mörka hannen var djup.
Med en djup suck gäspade han brett och såg som om i dom slukande skuggorna där han befann sig under träden. Sakta hade dom ljusa ögonen börjat anta sin vagt lysande nyans. Solens sista strålar hade dragit sig undan och åter igen kunde den unga nattsvarta hannen röra sig fram utan problem. Han rörde sig under stillhet och för varje steg han tog blev det mörkare och mörkare, dom djupröda färgerna drog sig sakta tillbaka och nattens svarta kappa la sig över dom.

Dom mörka tassarna stannade upp och dom lysande ögonen såg upp emot himlavalvet, en ugglas stilla hoande fick dom matta öronen att klippa till och den klotrunda blicken vändes emot den stora rovfågeln. Dom stirrade intensivt på varandra en stund innan han återligen började att röra på sig.

[... Så kasst! Dx Förlåt <'3]

Allt eftersom natten drog sig tätare inpå, och mörkrets kalla fukt letade sig in mellan färgade pälsstrån, så började Erakan undra om vad han höll på med verkligen var rätt. Att gå med i en främmande, okänd flock för en varg i vars sällskap han enbart spenderat ett par veckor - kanske lite mer - i. De var vänner, visst, men hur långt kunde man verkligen gå för en vän? Han visste vad faderns kodex sade, samma stycke av inpräntad moral som han förkastat i samband med sin faders fall från hjälteshyllan. Allt som hörde till fadern, allt som kunde kopplas till livet med en fjärran verklighet. Allt var skräp och lögner.
Enligt kodexen, skulle man följa en vän tills det att världen slukades av gudarnas raseri. Följa den tills det att svek var uppenbart och oförnekligt.
Tanken fick raggen att resas. Zey-So skulle inte förråda honom. Aldrig. Den kompakta hannen kastade med huvudet, skakade på det tills det att varenda bokstav flugit ur tanken och in i natten. Det var förvirrande att tänka. Bättre att bara fortsätta som planerat.
Hitta Iwaku, gå med i flocken.
Lätt som en redan halvdöd hjort.
Erakan hade inte märkt, att under tankarnas gång, hur han stannat upp i sin gång. Skogen låg fridfull runt omkring. Inte helt tyst, men nästan.
En ugglas hoande fick honom att rycka till och se sig om. Sedan skämdes han över sin lättskrämdhet, och räta på ryggen lite extra som svar.
Du kan inte skrämma mig, uggla tänkte han, ryckte trotsigt på nosen och bet i luften med vassa tänder åt det håll ljudet kommit från.

[Wootwoot, Ett till inlägg som kan joina värdekasst klubben! xD ]

Trotts sin överlägsna syn så hade han vandrat i blindo. Djupt i sina tankar upptäckte han inte att någon befann sig i närheten fören han hörde tänder slå ihop i luften. Han vaknade ur sin trans och vände blicken snabbt emot de håll han hade hört ljudet ifrån och mycket riktigt kunde han skymta en ung hanne en liten bit längre bort. Tack vare sin matta päls så var Chargie nästan omöjligt att se då det varken glänste eller bildades skuggor på honom och ögonen såg ut som vilka stjärnor som helst på himlavalvet.
"Vem där?" rösten var aningen kall men lugn. Att söka onödigt bråk var inget han var ute efter utan ville bara veta vem det är som har trätt in på dessa marker. Och om denne visste var han hade trätt in.
Huvudet lades lätt på sne då han upp emot ett träd och fann samma fågel som han också sett.

[Värdekasst Dx Förlåt D':]

Tystnaden som legat, relativt menat, var snabbt bruten av tysta steg som tills den tidpunkten undgått hans uppmärksamhet. Om något, så var just hörseln hans främsta sinne, och att steg så nära tills då inte uppfattats var nästan skamligt.
Erakan hade ryckt till, ännu en gång, när rösten talat. I det fallande mörkret var främlingar ofta svåra att finna, men han kunde tämligen snabbt identifiera ljudens källa.
Vita lysande ögon var inte till främlingens fördel heller, om han ville undgå att bli funnen, noterade Erakan med viss arrogans.
"Vem frågar?" sade han till svars, trots att den inlärda etiketten bad honom först uttala sitt egna namn och sedan, artigt, be om främlingens.
Men detta var ett revir som han egentligen inte hade rätt att befinna sig på, och då gällde inte riktigt de vanliga reglerna. Inte om överlevnad var det slutgiltiga målet.
Den rödbruna hannen kunde bara se främligens ögon i det kompakta mörkret. Inget bra utgångsläge.

[gbdjjdfkj kort xD]

Det ryckte till i dom tjocka öronen och han såg emot den ljusa hannen en lång stund efter att han hade vänt på frågan. Huvudet tippades lätt på sne den tjocka svansen svepte i det kalla gräset.
"Chargie... Chargie Loo major av Draugai." stämman var stilla, lugn men man kunde tydligt höra stoltheten i den. Han var mycket stolt över sin plats i flocken och skulle göra sig förtjänst av den. Att vakta gränsen var hans jobb och det skulle han göra med stolthet.
"Ni tillträder Draugais mark. Vad gör ni här?" lugnt rörde han sig framåt emot den brune och stannade cirka en meter ifrån hannen.

[... Bajs Dx]

Erakan kunde inte hindra sin kropp från att reagera på den främmande hannens stolthet. Bröstkorgen åkte automatiskt ut lite extra och den yttersta spetsen av hans rosa nos vinklades några grader upp. Inte mycket, inte mycket alls, men tydligt nog för att visa en okänd varg att dess stolthet inte var tillräckligt för att få honom att backa.
"Chargie Loo av Draugai, jag är Erakan, ni är hälsad." sade han, röst säkrare på tonen än vad rytmen av hans hjärta visade. Hälsningsfrasen var en som han sällan använt tidigare, då den var anpassad för att just hälsa främlingar från en specifik flock. Tidigare hade han bara stött på ensamvargar, eller individer som ej erkänt en flocktillhörighet, eller så hade det varit sin fader alfan i flocken som tagit i hand om gäster.
Tanken på flocken, fadern, familjen, drog upp ett mörker som legat under lite för länge. Zey-Sos sällskap hade lindrat den längtan, den sorg, de åsamkat honom.
Främlingen kom närmre, nästan för nära. Erakan höll för ett kort öronblick andan, försökte fundera ut något bra att säga - något som följde kodexen.
"Jag är väl medveten om att jag har beträtt Draugais område. Men jag anser mitt intrång berättigat i sökandet efter Iwaku, er ledare" svarade den rödbruna hannen, åter igen säkrare på rösten än vad han egentligen kände sig. Han var en ung hanne, med all rätt att känna sig osäker i ett främmande revir med vargar som kanske inte ville honom väl.

Det ryckte till i dom mörka öronen då den okända hannen nämnde Iwakus namn. Så denna kände hans stora ledare. Huvudet lades lätt på sne och han såg aningen misstänksamt emot Erakan och tycktes förbli tyst men ett litet osynligt flin växte sakta fram.
"Även om det är så att ni talar sanning så kan jag inte släppa in er längre än såhär." allvaret var tydligt i den aningen trevliga stämman. Chargie var en synnerligen lugn och trevlig individ, men han kunde inte kalla sig god eller ond. Han var av sin egna lilla sort och njöt av det. Att driva med andra var något som han uppskattade lika mycket som att kunna sitta och vara filosofisk och drömfull.
"Och ni borde veta varför." den lysande blicken hade seglat bort ifrån Erakan under en kort stund och han hade slutit ögonen. Smält in med mörkret och gjort det omöjligt för någon att se honom. Så länge dom inte bar egenskaper för att kunna avslöja honom, och såna fanns det gott om det visste han.
De lysande ögonparet tittade känslolöst emot den unga hannen och svepte till med den tjocka glanslösa svansen.

[jag är så cpseg Dx förlåt <'3]

[duh, det gör inget xD inte precis som om jag är direkt bättre på att svara snabbt C': ]

Erakans muskler i den övre delen av ansiktet spändes och gav intrycket av koncentration. Hans kamrat hade inte nämnt något om hinder eller möjlig problematik i sökandet på ledaren, så att stöta på något oförutsätt hade inte stått på hans agenda.
"Vad menar ni?" sade han med artig ton, även om ett korn av irritation började gro i roten av vad som var hans stämma.
Muskler spändes. Främlingen syntes så dåligt i mörkret att den svarta fällen försvann mörkret. Bara ögonen syntes, när blicken vilade på honom. Det var svårt att hålla masken lugn när man inte kunde fullständigt hålla koll på vargen i fråga.
Attacken kunde komma när som helst, och inget skulle ge honom en varning.

[ber om ursäkt för grammatik och stavfel, samt den överväldigande längden av detta wall of roman-text. min hjärna är tröttare än vanligt ^^' ]

Fortfarande lät han blicken vila på hannen och han närmade sig honom med långa ståtliga steg. Han hade en mycket viktig plats i flocken och tänkte inte göra sig till åtlöje eller göra bort sig. Han älskade sin placering och tänkte inte göra hans ledare besviken på något sätt. Flockens säkerhet låg i hans vård och han tänkte göra vad som helst för att hålla flocken säker från allt.
"Ni vet mycket väl vad jag menar." rösten var djup, tung och man kunde höra att han inte tänkte låga den okände gå längre in än såhär. Ville han få tag i ledaren så skulle han få vänta här medans Chargie hämtar Iwaku.


[Segast och kortast i stan Dx]

Erakan kunde känna raggens svaga resning. Precis där hans fäll var som mörkast, där rik rödbrun övergick till den djupa nyansen av torkat blod, tornade stråna ut sig som mest. Han knyckte med huvudet, blicken stilla och stadig åt det håll där hannen befann sig.
"Ni får förtydliga. Vad är det jag borde veta, enligt Er?" gav hans om svar efter ögonblicks evighet av tystnad. Rösten var kall, men fortfarande artig.
Dock var det bara en tidsfråga innan något brast.
Genom hela sin uppväxt hade han lärt sig kuva sitt temperament och i första hand lystra till reson. Det fanns aldrig någon vinst i att ge vika för det blinda i vrede eller tankelöst agerande.
Det var inte alltid det hade funkat. Han hade små ärr från strider där säkringar bara hade.. brunnit. De syntes inte genom hans tjocka päls, men de låg där, lika säkert som hans hjärtas slag.