Kvällssolen kastade sig djupa, gyllene sken över teatern. Den bortre änden av arenan var avskuren i skugga medan scenen glödde i solljuset. Värmen från den nalkande sommaren gick att känna av i luften. Eftermiddagen tillsammans med Aurora och flera av hennes elever hade börjat lida mot sitt slut, men det fanns ännu några uppträdande som skulle övas på.
       Alonso steg av scenen med ett smidigt hopp. Det breda leendet talade om för världen att han var nöjd med sin insats under hans framträdande av Stephanos pjäs. Det fanns en viss studs av stolthet i hans steg när han tog sig närmare Maksim. Aurora hade tagit med den yngre till lektionen idag. Det var alltid uppskattat med publik och fick alltid alla att ge lite extra.
       “Tack, tack,” han bugade teatraliskt inför honom och resterande publik som inte fanns, “håll på era jubel.” Han rätade på sig med ett skämtsamt, brett flin innan han skrattade avfärdande.
       “Sååå…” började han långdraget, “vad tycker du? Om teater, skådespeleri alltså, inte om mitt framförande.” Ett lågt nästan generat skratt bubblade ur honom. De gröna ögonen såg forskande på Maksim. Det var svårt att tyda om han var uttråkad, oimponerad eller bara allmänt disträ. Men Alonso tyckte nästan alltid att det låg något oläsbart och frånvarande över Maksims blick. Det fanns mycket skvaller om varför. En del rykten var så befängda att det mest lät som påhittade sagor medan andra hade detaljer som kändes närmare sanningen om vad som faktiskt kunde varit. Alonso deltog förstås inte själv i spridningen av osanningar som gick mellan ungdomarna, han ansåg sig själv bättre än så, men ändå gick det inte riktigt att undgå den  gnagande nyfikenheten. Trots allt hade han ju uppenbarligen en väldig svaghet för historier och berättelser.

Varya hade mot Maksims vilja lyckats övertala honom att följa med Aurora och hennes elever till Skuggfall. Han var inte direkt intresserad av varken teater, skådespeleri eller gladiatorspel. Dessutom märkte han tydligt av hur de något äldre såg på honom. De viskades och pratades bakom ryggen på honom. Maksim hade hört vissa kommentarer, men inför resten förblev han ovetandes. Till en början grät han sig själv till sömns, hans moders kalla kropp tryckt intill sig. Hon hade talat till honom med uppmuntrande och kärleksfulla ord men med en enkel ton av bitterhet. Varya försäkrade honom dagligen att ingen förutom hon förtjänade honom, och att de viskades om honom endast för att de var avundsjuka.
   Maksim såg med ett neutralt uttryck på framträdandena. Trots att de försökte fånga olika typer av känslor, var det inte som om de nådde ända fram. Åtminstone tyckte inte han att de lyckades förmedla sorgen, rädslan och glädjen som han själv en gång känt.
   Den blå blicken följde en av svartvargarna när han smidigt rörde sig ned från scenen. Ett stolt kroppsspråk vilade på Alonso, och Maksim drog ett djupt andetag för att samla sig inför konversationen den andre inledde.
   “Det har sin charm,” svarade han. Det ryckte enkelt i hans ena mungipa och han höjde självsäkert på hakan. Trots att det var en lögn kunde det inte höras. Maksim hade blivit bra på att ljuga, både för sig själv och för andra. “men det är inget jag själv vill hålla på med.”
   Maksims blick vilade på Alonsos självsäkra leende, det aningen nyfikna ansiktsuttrycket. Han lade märke till att han var större än svartvargen trots att han var yngre än honom, och återigen log han. Det var ett kallt leende, en utav de många saker han tagit efter sin mor.
   “Är du lika nyfiken som dem?” Maksim nickade mot en grupp som stod några meter bort utan att släppa blicken från Alonso. Gruppen bestod bland annat av en av Alonsos bröder, Stephano, om han inte misstog sig, och Maksim kunde känna hans gula, intresserade blick i nacken.

Alonso gav honom en sned nickning i förståelse. Den del av honom som inte ville något annat än att öppna världens ögon inför skönheten av konsten hade han lärt sig hålla undan. Det fanns ingen som kunde förändra världen över en dag - det tog ett steg i taget - men han visste att tillsammans med Stephano skulle han lyckas.
      “Är du lika nyfiken som dem?” Alonso vek genast av med blicken när han insett att hans blick fastnat när han förlorat sig själv i tankar för ett ögonblick. Han skrattade lågt och drog på ett ursäktande leende.
     “Vad menar du?” Han såg upp på honom igen. De gröna ögonen såg ödmjukt på honom. Alonso ville inte sätta ord i munnen på honom, osäker om han menade det han själv tänkt. Det sista han ville göra var att få Maksim att känna sig ännu mer udda. Det var ingen hemlighet att Alonsos hjärta ömmade för de mindre lyckligt lottade, oavsett på vilket sätt de led.

Maksim lät blicken neutralt vila på honom trots att hans blick vek undan. Det dröjde inte länge innan de gröna ögonen åter vilade på honom, och ett lågt skratt lämnade den andre. De båda visste nog vad Maksim hade syftat på, och han lade huvudet menande på sned.
    “Jag vet att det viskas mycket,” började han. Rösten var fortfarande neutral, men en ton av nedstämdhet låg över den. Inte för att han var ledsen dock, det hade han kommit över sedan länge. “och jag har bara hört några saker. Men jag antar att du har hört mer.” Maksim pausade. Alonso var en av dem som hållit sig mer på avstånd, och han hade alltid hållit en god ton gentemot honom.
    “Det spelar ingen roll,” fortsatte han och ett litet leende letade sig fram på hans läppar. “du kan ju hälsa din bror att om han undrar något så kan han fråga mig.” Maksim var omedveten om att hans mors skiftande beteende börjat prägla sig mer och mer på honom.

Alonsos breda leende falnade en aning när han intresserat lyssnade. Det förvånade honom inte att Maksim var medveten om hur rykten spreds omkring honom, men det som förvånade honom var att han var så rättfram och direkt. Maksim hade inte slagit honom som någon som vågade konfrontera, snarare tvärtom, men trots allt hade Alonso inte varit honom speciellt nära. Alonso slog sig ned bredvid den hornkrönte och sneglade på honom. Denna gång tycktes han se något annat glittra i den himmelsblå blicken, men han kunde inte urskilja vad.
     Alonso suckade lågt och uppgivet, men leendet dog aldrig.
     “Stephano menar inget illa.” Automatiskt sökte sig den smaragdgröna blicken mot sin bror som befann sig längre bort. “Visst, han kanske lägger nosen i blöt lite för ofta,” han log mot Maksim igen, “men han skulle inte göra en fluga förnär.” Tystnaden fick bara ett andrum innan Alonso tog till tala igen.
     “Det mesta som sägs är så bisarrt att inte det inte ens skulle gå att göra en pjäs om det. Som att Varya skulle hämtat dig ur Chaibos grottor och att din pappa var en andevarg.” Alonso skrattade till hjärtligt och skakade avfärdande på huvudet.
      “Det mesta är bara trams. Inget som någon av medelmåttigt vett faktiskt skulle tro på.” Han log uppmuntrande. “Var inte orolig.”

Maksim lät det dra i mungipan när Alonso försvarade sin bror. Ett sting av avundsjuka fick honom att se bort mot den andra svartvargen under ett par sekunder. Saknaden efter sina bröder och syskon hade dämpats den senaste tiden, men då och då kunde han fortfarande tänka på dem. 
    Åter landade den blå blicken på Alonso, nu med ett någorlunda förvånat uttryck. Maksim undrade om det fanns någon som trodde på de ryktena. Det sistnämnda kunde nästan vara sant. Maksim hade inte träffat sin pappa på länge nu, och det var knappt att han mindes, eller rättare sagt, ville minnas Kolzaks ord. Allt han hade sagt hade varit lögn. Kanske hade det varit bättre om han bara varit en andevarg. Maksim tänkte inte dela med sig av vad som egentligen skett oavsett, och faktum var att det hela var så luddigt att han inte mindes själv.
    “Dem har ingen brist på fantasi i alla fall,” svarade han och skrattade lågt. Maksim kunde inte låta bli att uppskatta Alonsos sällskap. Det var något genuint över den andre, en värme som Maksim inte känt på väldigt länge och det var som om han inte såg på honom som om han vore annorlunda. “Du gjorde bra ifrån dig, förresten.”

Stephano kände ett behov av att rädda sin bror ur situationen han befann sig i. Trots att han med egna ögon sett  Alonso närma sig Maksim, hade han bestämt för att komma till undsättning. Han hade inte missat ryktena som spred sig, allt viskande och historier om hur Varya av alla människor fått en valp bara sådär. Stephano trodde på flera av berättelserna, det gjorde saker och ting mer intressant - men han hade respekt för det.
   “Alonso,” ropade han på sin bror samtidigt som han närmade sig de två hanarna. Ett litet nyfiket leende lekte sig fram på hans läppar, men han såg inte på Maksim. Kanske skulle han säga något dumt, och han ville inte hamna på fel fot med den yngre. “Vi måste öva på min nya pjäs”, han pausade och såg menande på sin bror. “nu.”

Alonso log ett varmt, uppmuntrande leende. Det kändes gott att se Maksim skratta. Det var svårt att inte låta allt skvallret färga av sig på ens tankar, men när Alonso såg på den yngre kändes han som vilken som helst av dem. Precis som dem var han också byggd kött och blod.
     “Tack,” svarade han ärligt. Alonso trodde på honom. Men innan han hann säga något mer förrän Stephanos röst kallade på honom. Nyfiket vände han huvudet mot brodern som kom gåendes. Alonsos hållning sjönk ihop lite och han skrattade avslappnat. Han såg den menande blicken men rullade bara diskret med ögonen.
     “Nåväl,” suckade han och reste sig upp. Han vände den skogsgröna blicken mot Maksim igen och log ursäktande. “Vi syns, Maksim. Det var trevligt att se dig här.” Han dröjde kvar ett hjärtslag innan han vände om och travade fram till Stephano, som ledde dem bort från platsen.

[Avslutat]