Digne hade lyckats smita sig bort från Mercedes precis innan efterfesten börjat, hon hade ett viktigt ärende att utföra och ingen skulle stoppa henne. Ingen kunde stoppa henne.
     Aderonen. Grendel. Det var det enda de turkosa ögonen letade efter bland folkmassorna, allt var hans fel. Grendels fel. Han hade tillåtit, hennes naiva Virel, att slåss vilket nästan kostade hennes kära väns liv. Ikväll skulle han få se på vrede, men först var hon tvungen att hitta honom.
     Ögonen fortsatte att söka mellan havet av ben och Digne traskade på, undvek att bli trampad på. Klungan blev glesare och glesare. Snart kom hon fram till en plats som var mer avsides om festen, men fortfarande nära nog. Det var nästan som om den var menad för lite finare folk, här skulle hon med säkerhet finna den hon letade efter.
     Dignes ansikte fylldes med avsmak när hon fick syn på Grendel som satt på en mjuk pläd och såg ut över alla vargar nedanför honom, "DU!" började hon barskt, "DU. Hur kunde du tillåta den lilla sandvargen aTT SLÅSS? Är du bortom VETT ELLER" med betoning på lilla, Virel låg henne kärt om hjärtat. Ögonen brände i hanens ansikte, om de hade varit laserstrålar hade de redan smält genom Grendels huvud, så pass arg var hon.

Leende samtalade han med Even och Nilo om dagens händelse. Invigningen hade varit en succé och var någonting hela Numoori skulle prata om i säkert flera år framöver. Grendel rättade till sig så han låg bekvämare på pälsen. Nöjt lapade han i sig den lite sura fruktdrycken. Vinbär ville han minnas att de sagt de var.

Plötsligt stod den en arg naktaki framför honom och ifrågasatte varför han låtit sandvargen vara med och slåss. Han höjde långsamt huvudet och mötte lugnt hennes blick. Bredvid honom hade de båda vännerna tystnat.
    "Om du är så rädd om honom, varför tillät du honom att delta?" frågade han med menande blick.
Det var ingen av de deltagande som gått in i ringen utan att veta vad de hade att förvänta sig, med undantag för lervargen som inte verkade ha förstått mycket, om ens något, alls. Men å andra sidan; vad kunde man förvänta sig av ett lermonster?

Han ställde sig upp och landade på mjuka tassar intill henne.
    "Vill du prata så gör jag gärna det, men inte här. Följ mig."
Utan att se sig om för att se så hon verkligen följde honom ledde han henne till ett tomt hörn av området, men fortfarande inom synhåll för de runtomkring. Hans nästintill vita blick mötte hennes djupt blå.
    "Jag förstår att du är arg, och jag förstår anledningen bakom. Jag kan bara tänka mig hur fruktansvärt det måste ha varit för er att se honom så nära döden. Men det är viktigt att du förstår att ingen av de som stridit idag har blivit tvingade till det. Alla som anmält sig har gjort så frivilligt. Vi har inte heller skickat in någon på golvet oförberedd. De har alla fått veta vad de gett sig in i. Inklusive din sandvarg."
Hans stämma var lugn och saklig.
    "Du är fri skälla på oss till du tappar rösten och vinkla detta hur du vill, det förändrar inte det faktum att enda anledningen till varför han slogs idag är för att han valde att göra det."

Den menande blicken tillät inte Digne att svara på hans fråga, hon följde aderonen med blicken när han hoppade ner från pläden och traskade sedan efter honom. De stannade intill ett hörn. Hon skulle precis till att tala när hon mötte hans avsmalnade pupiller, de gjorde ögonen nästintill helvita, Grendel såg nästan skrämmande ut och hon kände sig som nerstirrad.
   Grendel talade med lugn stämma när han försiktigt bekräftade vad Digne hade känt tidigare under kvällen. Allt var faktiskt frivilligt precis som han säger, ingen hade blivit tvingad att delta. “Nej” hon pausade kort, “Jag ska inte skrika mer, jag får ursäkta. Du har helt rätt.”
   Digne skämdes, oh vad hon skämdes. Hon som aldrig brukar skämmas efter att ha skällt ut andra, detta var inte likt henne. Den andres lugn, obryddhet samt ren fakta gjorde henne på något sätt rofylld.
   Hon ville lämna platsen men inte kunde hon göra det efter att ha betett sig så pass illa. Öronen ströks mot nacken när hon såg ut mot folkmassorna, “Finns det något jag kan.. Göra för dig?”

Hans ord verkade ha gått in. Bra. För han hade ingen större lust att stå här och bråka.
    "Finns det något jag kan... göra för dig?"
Grendel log ett tandat leende över hennes fråga.
    "Inte mer än att ha roligt resten av kvällen."
Hans steg förde honom från den generade vargen, och han fann återigen att han var otroligt tacksam över att det inte hade blivit mer besvär än såhär.

[Avslutat]