Aurora var extremt stolt över sig själv. Man kunde se det på hela hennes kroppsspråk där hon trippade fram och tillbaka framför en hare. Aha! Aha! Hon hade fällt den utan Persephones hjälp, och nu skulle hon föra den tillbaka till deras mötesplats. Den äldre honan skulle säkert bli både imponerade och glad över Auroras bidrag till kvällsmaten.
   Förutom den hetsiga jakten genom skogen, så skedde inte mycket. Det var en lugn natt. Inte särskilt många eldflugor surrade runt, och den största ljuskällan kom från stjärnorna. Lukten av blod spred sig från den döda haren, överskuggade den milda doften av jord som rörts upp av små tassar. 
   Aurora andades in genom nosen och såg förnöjt på sitt byte. Det såg nästan ut som om den sov, mjuk och ren i pälsen. Det kunde man inte säga om Aurora, som lerat ner sig betydligt mer under jakten. Den ljusa pälsen på bringan var smutsig, likaså den i ansiktet, som dessutom var blodig. Hon var noga med att tvätta sig innan hon återvände. Det skulle inte alls vara lika imponerande att komma tillbaka lortig!

Var det något tillfälle han var glad att Even inte kunde se honom så var det nu. Det fanns ingenting direkt värdigt i att lekfullt slå mot månblommorna och se dem gunga fram och tillbaka. Trots att han kanske ibland önskade det var Grendel inte fri från känslor. De annars smala pupillerna var runda och täckte nästan hela hans iris då han ytterligare en gång slog på blomman med tassen. Hade inte ett prasslande i en av buskarna avbrutit honom hade han kunnat leka med växten längre.
Abrupt satte han sig upp och såg mot busken, rädd för att det skulle vara någon som såg honom. När ingenting hände drog han slutsatsen att det endast rörde sig om en fågel eller något bytesdjur. Och på tal om bytesdjur. Medan Even hade gett sig iväg på sin egen jakt var det dags för honom att göra detsamma, om än han sökte ett helt annat byte. Med en sista lekfull knuff på blomman ställde han sig upp och satte tassarna i rörelse.

Efter en kort tids vandrande smög sig doften av blod in i hans nos. Grendel stannade upp och sökte efter riktningen den kom från. Då han bestämt sig bytte han riktning och rörde sig mot doften istället. Kanske kunde han sno med sig bytet och spara på energin.
Ju närmare han kom, desto mer insåg han att han nog inte skulle kunna stjäla bytet. Doften av en valp hade avslöjats. Där fanns ingen tydlig doft en vuxen, men där det fanns valpar brukade det finnas en förälder.
Aderonen passerade inunder en av de minste rötterna utan problem och blicken föll snart på en röd liten valp som tycktes dansa omkring, så gott han kunde avgöra, sitt byte. Ett roat leende spred sig på hans läppar.
    "Hallå där, lilla damen." sade han och log mjukt mot henne.
Hon var bra mycket yngre än honom men så gott som lika stor. Det var bra märkligt vad gener kunde göra egentligen.

Det prasslade i buskarna och en liten varg dök upp. Trots att Aurora verkligen borde lära sig att ha koll på saker tidigare, så slappnade hon snabbt av. Det var ingen fara, bara en annan valp. Hon undrade om han var hungrig. Det var ju faktiskt inte alla som var lika duktiga som hon var på att jaga. Aurora kastade återigen en nöjd blick på sitt byte.
   Den jämnårige talade underligt. Aurora gav honom ett konstigt leende, i kontrast till hans roade. 
   "Du pratar lite konstigt...", meddelande hon tveksamt. Vem sa egentligen 'lilla damen' till en jämnårig, eller åtminstone jämnstor? "Det låter som om du låtsas vara vuxen..." Han borde verkligen bättra på det där. Det var inte kul att leka med någon som låtsades vara vuxen och använde fina ord. Ett av syskonen hade försökt sig på det en gång, och det var det tråkigaste minnet Aurora kunde plocka fram.
   Nä, fy. Aurora såg ändå förväntansfullt på den andra hanvalpen. Bara han inte blev ledsen så kunde de leka!

Leendet på hans läppar möttes av ett på hennes också, om inte riktigt lika säkert. När hon sedan började tala tappade han för ett kort ögonblick minen. Han höjde förvånat på ögonbrynen.
    "Låtsas vara..."
Ett skratt lämnade honom och han skakade på huvudet.
    "Jag är vuxen." sade han med road röst. "Jag råkar bara vara mindre än de andra vuxna"
Han hade knappt haft möjlighet att finnas där för sina valpar under deras uppväxt, men tillräckligt länge för att veta hur man skulle handskas med dem. Grendel kunde även minnas tiden då han själv var valp och de dumma sakerna han både gjort och sagt. Framför allt de han gjort. Som att inte lyssna på sina föräldrar. De ljusa ögonen såg sig omkring efter någon som var valpens förmyndare, innan de återigen föll på den yngre.
    "Är mamma och pappa i närheten?"
Var de det ville han gärna veta om han behövde hålla sig på vakt, och i så fall hur mycket.

"... Oh", svarade Aurora förvånat. Hon insåg att hennes tidigare ord kunde tolkas som ganska otrevliga. Hoppsan. Men eftersom hanen inte såg arg ut, så bestämde sig Aurora för att ingen skada var skedd. Dessutom var hon fortfarande inte säker på om han faktiskt var vuxen eller bara låtsades, så hon bestämde sig för att inte säga något mer om saken.
   Han frågade efter hennes föräldrar. Aurora var van vid den frågan: faktum var att det var den vanligaste förekommande frågan hon fick. Den lilla suckade och viftade med tassen åt höger. 
   "P är där borta", sa hon och log sedan lurigt. "Men mamma är i Höstskogen, för jag är på en expedition genom Numoori!"

Han vred på huvudet då valpen nonchalant viftade med tassen. Grendel nickade vagt, bekräftande och såg på den lilla igen. P? Var det hennes far hon pratade om? Och varför förkortningen?
    "Åhå, en expedition minsann!" sade han och log på nytt. "Stora damen!"
Oavsett vem P var innebar det att det fanns någon annan i närheten. Det var alltid bra att veta.
    "Fångade du den helt själv?" frågade han sedan och nickade mot den döda kaninen som låg vid valpens tassar.

"Stora damen!" Aurora log så brett att de spetsiga hörntänderna skymtade. Mer eller mindre diskret sträckte hon på sig, i ett försök att leva upp till orden. När Grendel sedan frågade om haren nickade hon ivrigt.
   "Ja!", förklarade hon stolt. "Det var typ den första haren jag fångat helt själv!" Hon tystnade och funderade.
   "Oftast är jag lite för liten. Men inte idag!" Benen var för korta, kroppen inte kraftig nog. Aurora studerade Grendel. Han hade ju ändå överlevt såhär länge. Hade han något hemligt trick kanske?

[Herregud var sista inlägget här i mars jag är inte bra på det här men nu kanske jag kan vara lite aktiv tjohej tjoho]

Han kunde se hur glad valpen blev av att bli kallad stor och han gissade att hon inte var riktigt van vid det. Hon riktigt lös upp av stolthet när hon berättade att hon fångat kaninen helt själv.
    "Det är ju jättebra!" sade han och nickade åt sina egna ord.
    "Oftast är jag lite för liten. Men inte idag!"
Grendel höjde på ögonbrynen.
    "Åh, låt inte din storlek få hindra dig." han log snett. "Man kan göra precis lika mycket som en stor varg, man behöver bara hitta andra sätt att göra det på ibland."
Dessutom skulle hon nog växa till sig och bli större, men tanke på hennes ålder.

Aurora nickade. Det hade han nog rätt i. Om han verkligen var vuxen, som han påstod, så måste han ändå jagat en del genom livet, annars hade han inte kunnat stå här. Hon beslutade sig för att hon trodde på honom. Kanske hade han någon annan strategi, som att gräva ner sig i en liten grop och vänta på att bytet skulle trilla ner? Mamma hade berättat om djur som jagade på det sättet. Det var inte helt otroligt. Eftersom han inte var särskilt stor, skulle han inte heller behöva gräva en alltför stor grop. Eller kanske låg han stilla på samma ställe så länge att hararna glömde av att han var farlig? Hon bestämde sig för att testa en av sina teorier.
   "Som att gräva ner sig i en grop?", sa Aurora. "Och vänta på maten? Jag har hört om djur som gör så." Även om hon inte ville erkänna det så var hon ganska stolt över sina breda kunskaper.

Han nickade. Visst fanns det djur som gjorde så, som den stora djungelödlan till exempel. Ödlan som tog hans brors liv. De hade varit unga, oerfarna och oförsiktiga och det var dömt att ske förr eller senare.
    "Man kan också långsamt smyga på bytet." Det var hans vanliga sätt att gå tillväga. "Eller så använder man sina krafter till hjälp, om man har några. Men det är viktigt att kunna jaga utan dem."
Kunde man inte överleva utan sina krafter skulle man med säkerhet inte göra det speciellt länge med dem. De kunde bara öka ens överlevnadsförmåga så mycket.

Smyga sig på, använda krafter. Aurora la allt han sa på minnet. Visserligen hoppades hon på att hon skulle bli större än såhär, vilket verkade högst troligt. Hon var trots allt bara en valp. Fler jakttekniker kunde däremot aldrig skada. Som P säkert skulle sagt - det var bara ännu ett sätt att försäkra sig om att man inte svalt. Aurora hummade fundersamt. Haren vid hennes tassar hade börjat kallna, men det var inget hon insåg.
   "Jag ska nog bli jaktmästare när jag blir stor", funderade hon. "Bli bäst på att jaga i hela Numoori, kanske!" Det vore väl en titel? Vandra runt i landet och jaga hela tiden, bara för att hon var så bra på det. Kanske hjälpa valpar som svalt. När Aurora tänkte på sin framtid såg hon bara heroiska insatser.

En värme spred sig inom honom när han märkte att valpen uppmärksamt tog åt sig av det han sa. Vid Tenrai, så han saknade dem! Grendel nickade uppmuntrande åt hennes storslagna planer.
    "Det tycker jag låter som en jättebra idé. Man ska sikta högt!"
Sikta mot stjärnorna, landa i trädtopparna. Sikta mot trädtopparna och du landar i busken nedanför. Sikta på busken... Ja, du kommer ingen vart då. Ett knorrande ljud avbröt hans tankar: han var fortfarande i behov av att jaga.
    "På tal om jakt så behöver jag också äta någonting." han log mot valpen. "Men det var roligt att träffa dig."
Aderonen reste sig upp.
    "Lycka till, jaktmästaren."
Med dessa ord passerade han valpen, och gav henne en lekfull puff i sidan innan han försvann i buskaget bakom henne.

Jättebra idé, tyckte han. Aurora log brett. Just som hon funderade på relevanta frågor, kurrade hans mage. Ljudet var oväntat, och valpen såg först förvånad ut. Det övergick snabbt när han ursäktade sig. Aurora nickade, och log glatt efter honom när han försvann iväg. Jaktmästaren... ja, det gillade hon! Det spelade ingen roll hur mycket större hon skulle bli. Om hon inte växte något mer så var det okej: för då kunde hon göra som han gjorde! Försent insåg Aurora att hon inte fått hans namn, och det gjorde henne besviken för en kort sekund. Sedan kom hon över missnöjet, och plockade upp haren. Stolt trippade hon tillbaka mot Persephone för att visa upp sitt byte.

[Avslutat.]