Det tog inte lång tid för Aurora att hitta sin pappa. Eftermiddagssolen strilade ner mellan grenarna i hans trädgård. Runt om honom rörde sig växter som om de besatt ett eget sinne - de växte, krympte och gav plats åt andra. Hon hade alltid beundrat hans förmåga, och det var inte utan avund som hon suckade beundrande.
     "Pappa", sa hon mjukt för att inte råka skrämma honom. Eftermiddagen var stilla, och hennes steg mot det mjuka gräset var nästintill ljudlösa. Så fort hon var säker på att hon hade hans uppmärksamhet fortsatte hon. Aurora var aldrig den som tvekade inför en jobbig konversation.
     "Har du hört?" Inte för att det spelade någon roll egentligen, men det skulle vara skönare om han fick nyheten direkt från henne, och inte från Gehennas silvertunga. "Varya fått en son tillbaka. Maksim." Hon tänkte inte ljuga för sin pappa. "Jag hämtade honom."

Han hummade mjukt till svar när Aurora kallade på honom, fullt upptagen med att flytta runt på ett par av växterna för att göra plats för nya.
    "Har du hört?"
Med höjda ögonbryn tog han fokus från trädgården för att se på henne. Nyheterna han fått från Gehenna tidigare under dagen rusade genom hans huvud vid frågan, så det var fullt möjligt att han redan visste. När hon sedan fortsatte visade det sig att han inte alls hade hört det hon talade om för honom.
    "Nämen!" sade han med ett växande leende på läpparna.
Det här var ju fantastiska nyheter! Aurora hade till och med hämtat en av... Grendel avbröt sin egna tankegång och tappade kopplingen till sina växter. De föll livlöst till marken med en ljudlig duns. Glädjen blev hastigt utbytt mot misstänksamhet, och han avskydde att han ens kände den. Han ville lita på sina döttrar. Men han kunde inte. Inte längre. Med smal blick såg han på henne.
    "När du säger 'hämtade', hur, mer exakt, menar du då?"
Tappert försökte han förbereda sig för det värsta.

Aurora höjde ett ögonbryn.
     "Du vet vad jag menar", svarade hon stilla. "Han var ensam vid en bäck, och jag tog med honom tillbaka hit. Kolzak", överläppen kröktes i ett ögonblick av avsky, men hon slappnade snabbt av, "kommer inte hitta honom. Jag var noggrann." Tenebris betydde för mycket för att Aurora skulle låta allt falla på en sådan liten sak. Hade de fortfarande levt i Itrozo hade hon inte brytt sig om att han hade kunnat spåra henne - hon hade gladeligen tagit den konfrontationen - men för Grendels skull hade hon gått igenom bäcken och flertalet efter det för att göra det omöjligt att följa dem tillbaka till Civitas. Hon var dock medveten om att det kanske inte alls skulle göra något för Grendel - hans blick hade knappast blivit förlåtande än. Hon mötte hans gröna med sina egna, bleka.
     "Du fick en Aurora tillbaka. Är inte det allt man kan önska för en förälder som mist sina barn?" Hon höll tonen mild och öppen för att inte råka låta anklagande. "Jag har inte sett henne så lycklig på länge. Han kan bli hennes räddning, pappa."

    "Du vet vad jag menar."
Han visste. Men han hade hoppats att han hade haft fel. Men nej. Grendel pressade ihop käkarna hårt, och drog ett djupt andetag. Hans ögon slöts för en kort stund, innan de återigen öppnades i samband med den långa utandningen. De vita ögonen var lika kalla som glaciärens isar. Han kunde inte förneka att vägen genom vattendragen hade varit klok, men allting annat som rörde det här var rent av hjärndött. Utan att ge ifrån sig ett ljud lyssnade han till vad hon hade att säga.
    "Du fick en Aurora tillbaka."
Just nu hade han klarat sig utan en Aurora, för den han fick tillbaka gav honom för tillfället ingenting annat än en pulserande huvudvärk.
    När hon tystnat stod han och observerade henne. Han försökte desperat bilda en vettig tanke som inte färgades av det ursinne som bubblade inom honom.
    "Med all respekt, blomman min," han försökte att hålla rösten stadig, men kunde trots det inte hålla de argsinta vibrationerna ur den. "Det här är tveklöst bland det mest korkade du någonsin gjort! Vad tänkte du med? Du kidnappar en valp från en annan flock?!"
Grendel gav upp. Det krävdes allt för mycket energi för att hålla tillbaka ilskan.
    "Det är Varyas-"
    "Du har väl en röst?!" röt han innan hon hunnit avsluta sin mening. "Du har väl förmågan att prata med folk?"

"- från en annan flock?!"
     "Man kan inte stjäla något som aldrig tillhörde dem från första början", bet hon tillbaka, men märkte snabbt att han ångat vidare.
     "Du har väl förmågan att prata med folk?"
     "Prata? Du menar med Kolzak, hanen som slog henne medvetslös och rövade bort henne?" Aurora försökte att inte brusa upp. Istället var hennes röst mjuk som sammet, men med en kyla som bet igenom och rubbade intrycket. "Eller menar du med Varya? För det har ju gått så bra för oss." Hon spände blicken i honom.
     "Hur hade du tänkt gå tillväga? Låta henne sörja valparna i hela hennes evighet? Lämna över henne till vildingen i skogen? För det är enda sättet du hade förenat den familjen igen, kan jag lova. Du känner inte Kolzak, men jag gör det." Hon rätade på ryggen, andades ut i frustration. Hon ville bara få honom att förstå, och ilskan kändes missriktad. Det var inte Grendel hon var arg på.

Han blängde ilsket på henne medan hon med alldeles för lugn och saklig röst förklarade hur det låg till.
    "Och nu sänker du dig till hans nivå, genom att röva bort valpen." fick han fram genom sammanbitna tänder.
Grendel älskade sina döttrar, men vid allting som var heligt han var så trött på dem för tillfället. Misstag efter misstag. Snedsteg efter snedsteg.
    "Och jag har försökt. Vid Tenrai, jag har försökt med allt med din syster. Men det är som om hon kastar allt förnuft åt-"
Andas. Han behövde andas. Med tänderna så hårt sammanpressade att det gjorde ont blundade han och drog ner luft i lungorna. Han kunde känna hur de fylldes till bristningsgränsen. Med ett vagt, pysande läte släppte han ut luften igen. Det hjälpte inte alls, och en missnöjd fnysning lämnade honom.
    "Allt jag önskar är att ni börjar använda lite av det där intellektet jag vet ni har till konsekvenstänk."
Det fanns en underton av vädjan gömd bland irritationen i den nu något lugnare rösten. Om de bara kunde tänka lite längre innan de handlade, så skulle både hans och deras liv bli så mycket lättare.
    "Det sista någon av oss vill är en upprepning av Måntemplet."
Han gav henne en menande blick. De behövde inte attackera tempel för att försätta hela flocken i fara. Bara det Aurora hade gjort nu var ett potentiellt hot.

Aurora hade inget svar. Hon hade sagt allt hon hade att säga till honom, och han valde att inte lyssna. Hon var frustrerad, men bet ihop.
     "Det kommer inte bli en upprepning av Måntemplet", svarade hon irriterat, sårad av hans professionella kyla. Oavsett skulle Aurora alltid sätta sin familj först - in extenso. Att Tenebris var viktigt för Grendel visste hon - det var i princip därför som det var viktigt för henne också - men att han prioriterade flocken så tydligt framför allt var ändå ett stygn i hjärtat. Hon hade nog ändå väntat sig att han skulle se på saken med kärlekens förmildrande ögon, speciellt när hon ansträngt sig för att inte låta det slå ut över Tenebris. "Jag har bett Tistel att träffa honom när han blivit lite mer hemmastadd, om så krävs." Hon la en lätt vikt på dotterns namn, för att förtydliga att det inte bara var hennes sällskap som menades.

Hon hade i alla fall en plan. Det var mer än vad man kunde säga om hans andra dotter. Grendel gav ifrån sig en utdragen suck. Han kunde känna huvudvärken komma smygandes.
    "Okej. Jag litar på att du har det här under kontroll," han spände blicken i Aurora. "Men om det här- Vad heter det nu då..."
Mumlande sökte han irriterat efter orden, men kunde inte för sitt liv komma på vad det hette på nordspråk.
    "Blows up in our faces, så finns det en risk att vi måste ta till drastiska åtgärder, även om jag kommer göra allt i min makt för att det inte ska gå så långt."
Han var inte speciellt orolig över Aurora, eller ens Maksim. Han var ännu så pass ung att han skulle bli lätt att forma. Varya däremot var han inte helt säker på. Men det var någon tiden fick utvisa. Vem vet, kanske hade hon faktiskt lärt sig något efter Måntemplet.