Kvällningen var en av de mörkaste på länge. Tjocka, ogenomträngliga molnbanker hade färgat himmelen svart. Åskan hade hängt i luften hela eftermiddagen innan den nu äntligen brutit ut. Skyarna mullrade och regnet smattrade mot stadens alla ytor. På taket ovan hördes det allra tydligast; det var ett sövande, rogivande ljud.
     Varya låg jämte sin far. En stillsam tystnad vilade över dem. Varya var inte säker på om han sov eller inte när hon vred på huvudet för att se på honom. Det fanns en ihålighet i hennes klara ögon. Den inre tröttheten som tärt på henne ett längre präglade hennes blick. Tomheten i bröstet skrämde henne och hon kämpade mer än någonsin för att dölja den, men som alltid var det förgäves.
     “Pappa,” rösten var bräcklig och raspig när den lämnade henne, “älskar du mig? Fast än jag inte är din riktiga dotter, älskar du mig?” Frågan kändes tung när den lämnade henne. Som ung hade hon inte tvivlat eller ifrågasatt, men det var som att den hårda, mörka verkligheten hade jagat ikapp henne nu. Den plågade henne med frågor, och vissa av dem visste hon aldrig skulle kunna besvaras. Det hade fyllt henne med ett bottenlöst hat, något som hon förut aldrig kunnat rättfärdigat, men nu förstod hon och till och med omfamnade det.

[Ifall du skulle vara nyfiken lyssnade jag på det här med detta över.]

Regnets mjuka smatter och åskans avlägsna muller hotade med att söva honom vilket ögonblick som helst. Instinktivt lutade han sig närmare dottern och drog en djup, men nöjd, suck. Livet i Civitas var på det stora hela allting han kunde önska sig.
    "Pappa."
Varyas röst fick honom att slå upp ögonen. Hade det inte varit för att den lät som sprucket glas hade han låtit huvudet ligga kvar på tassarna, men nu höjde han den hastigt och mötte hennes blick. Det slog honom hur trött hon såg ut. Äldre än den ålder hon egentligen hade.
    "...älskar du mig?"
Frågan kom som en överraskning, och för en kort stund såg han oförstående på henne. När hennes ord sjunkit in mjuknade hans blick.
    "Blomman min." rösten bar en sorgsen underton han inte brydde sig om att hålla undan.
Grendel ställde sig upp och pressade sitt huvud under hennes haka.
    "Självklart älskar jag dig. Av hela mitt hjärta."
Att hon ens behövde fråga gjorde ont. Vid Tenrai, han älskade både henne och Aurora mer än själva livet. De var hans allt.
    "Och oavsett vad någon säger är du min riktiga dotter. Att du är adopterad gör ingen som helst skillnad."
Hon var mer av en dotter till honom mer än någon av hans biologiska valpar. Mer familj än den han lämnat bakom sig i Kawazatri. Och antagligen mer än vad han egentligen förtjänade.

Likgiltigheten i hennes blick höll i sig trots att ögonbrynen höjdes något i en oförstående rynka. Han ljög inte, åtminstone kändes det inte så. Känslorna i hans röst var genuina, varma och betryggande, men ändå var det som att de inte nådde in. Hon kunde inte förstå.
     “Men,” började hon lågmält, “hur kan du älska mig, om inte ens jag älskar mig själv?” Det lilla frö av självhat hade för länge sedan blommat, endast för att ha vittrat och lämnat efter sig en giftig röta. Den hade spridit sig med tiden och ätit på henne inifrån. Det hade gjort henne så fruktansvärt arg att se någon som såg på henne med samma känsla som hon kände för sig själv. Det hatet, den avskyn, den som hon sett i Nephanias ögon, i Kolzaks, i Erathors. Men hon kände igen den nu, i sin egen spegelbild, och hon förstod dem.
     Så hur, hur kunde någon älska henne?

Det varma leendet falnade när hon talade. Undrade hur någon kunde älska henne. Han stängde sina ögon och drog en lätt suck. Regnets smattrande ljud blandades med dotterns andetag. Med försiktiga steg backade han tillräckligt för att kunna möta hennes blick.
    "Varya. Du ser inte själv vad du egentligen är värd."
Hans blick sökte sig mot glasfönstret med de två rosorna. En för varje dotter. Och plötsligt insåg han. Värmen återvände i hans leende och han såg mot henne igen.
    "Gör mig en tjänst, blomman, och ställ dig med pannan mot fönstret."
Han möttes av en oförstående blick, och efter en stunds av förvirrad tystnad gjorde hon som han sade. Hennes steg var långsamma, och saknade den elegans de så ofta hade. Det gjorde ont att se henne såhär.
    "Vad ser du?"
    "Pappa-"
Envist skakade han på huvudet.
    "Nej, vad ser du?"
Hon blev tyst en stund.
    "Suddiga färger."
    "Kom tillbaka till mig."
Hon följde hans direktiv utan protest. Han kunde minnas när hon var valp, och den ljusa blicken hade varit full av liv och skratt. Nu ekade tomheten högt i dem.
    "Se på fönstret igen."
Han följde hennes blick och såg mot de två rosorna, sina döttrar, han också.
    "Såhär är det jag ser dig. En fulländad, vacker tik som är värd att älskas." han vred på huvudet igen. "Och som både är och kommer förbli älskad. Du är mer än bara de suddiga färger du själv ser, Varya. Du är så mycket mer."

Pappans ord berörde henne, men var ändå svåra att tro. Hon lyssnade på hans instruktioner. Genom glaset var allt diffust och suddigt. Inga tydliga linjer, ingen skärpa.
     “Suddiga färger,” svarade hon honom kraftlöst innan hon gick tillbaka till honom. Lade sig till rätta med honom intill. Tillsammans med honom tittade på hon fönstret igen. Rosorna var vackra. Detaljerna så klara, med sådan perfektion.
     Grendels ord fick tårar att glittra i hennes ögonvrå. Hon såg på honom med ett sorgset leende.
      “Jag vill tro dig pappa,” hon snyftade och slöt ögonen hårt, “jag vill så gärna tro dig.” Hon hade gett allt för att slippa hata sig själv, om än så bara för en stund.