Där låg en unken och instängd doft i den mörka lyan. Maksim hade varken sett solljuset eller ätit på flera dagar, utan spenderat all sin tid till att göra ingenting. Det var som om benen vek sig under honom när han försökte att resa sig upp. Dessutom hade han inte haft modet att se någon i ögonen än, inte efter vad Varya gjort. Maksim hade fått hört så många gånger efter att Kolzak dödat Tibast att han inte var sina föräldrar, men nu visste han inte om de skulle säga detsamma. Han och Varya var mer lika varandra än något annat, de var nästan en och samma.
    Med en sammanbiten suck tvingade han sig upp från de mjuka och inbjudande fällarna. Om hon bara varit här hos honom. Maksim skakade undan tanken, han fick inte låta henne ta över hans tankar mer än de redan gjort. Med aningen darrande steg klev han ur lyan utan att ha ett mål i vart han skulle ta vägen. Det enda han visste var att han behövde frisk luft för att rensa de giftiga tankarna som slingrat ett hårt grepp kring hans hjärna.

Det var en månlös natt, men tusentals tindrande stjärnor klädde det mörka himlavalvet. Där hördes inga ljud i rosenträdgården mer än insekternas surranden där Maksim rörde sig fram mellan gångarna. Huvudet var sänkt mot marken i ett försök till att inte råka möta någons blickar, men ändå uppfattade han en rörelse längre bort. Skuggan var familjär, och Maksim svalde tungt. Han var inte den enda som förlorat Varya.
    “Morfar?” Ekade han tomt och stannade upp ett par meter ifrån den betydligt mindre och äldre.