Ända sedan den händelsen hade han känt sig annorlunda. Allt hade kännts annorlunda. Konstigt. Kolzak gick trött framåt, stegen ostadiga och vacklande. Blicken ymnig och trött, men där fanns något nytt. Var han förändrad?
Det hade bara varit några timmar sedan han mött det sandfärgade monstret på Azhekaslätten, och han spelade upp händelseförloppet i huvudet gång på gång på gång. Känslorna han känt då. Rädslan, skräcken, ångesten, sorgen. Det var som att de känslorna fortfarande dröjde sig kvar i honom, trots att fiendens mörker sedan länge lämnat honom.
Och så var det hon. 
Hon hade varit där. 
Varya.

Kolzak försökte att skaka henne ur sina tankar men det var omöjligt. Det hade varit annorlunda denna gången. Hon hade varit annorlunda. För säkert den hundrade gången spelade han upp deras avsked i huvudet. Ett abrupt farväl, och Kolzak naglade sig fast vid det. Aldrig skulle han glömma. 
Inga ord hade sagts, där när de precis flytt från den treögde hanen. Hon hade sett rakt in i hans ögon, de välbekanta blå ögonen, de blåaste av blå. Ett mjukt leende. Det hade kännts... olikt hennes tidigare leenden. Mer äkta.
Kolzak drog darrigt efter andan och såg upp från marken. Det var mörkt i Ötamon, natt. Sent. Ezekiel var säkert orolig, men Kolzak kunde inte stå ut med tanken på att återvända dit nu. Inte än. Han behövde... tänka, få vara ifred. Få smälta händelseförloppet, och vara sig själv igen när han återförenades med Ez. Men skulle det vara möjligt.
I tystnad satte sig Kolzak nära ett av de större träden. Dess rötter kändes trygga, stadiga. Han hängde med huvudet. Han ville gråta, men var oförmögen att ens fälla en tår. Ändå skakade han, tydligt omtumlad. Det hade varit en dag han aldrig skulle glömma.

[Till Oreliel!]

Ötamons nätter var fortfarande något av det vackraste Numoori visat henne efter alla dessa år i landet. Månblommornas mjuka sken speglades i hennes ögon när hon med dansande steg tog sig igenom ett fält av dem, noga med att inte störa dem allt för mycket. Hon hummade mjukt på en melodi hon lärt sig för många, många år sedan. En sång om hur Tariel, en ung drottning från forna tider, väckt en död skog till liv. Hur hennes sång och tårar skapat skogen hennes förfäder kom från. Det var en vacker sång om hopp. Om en ny början.

Oreliel tystnade och stannade upp mitt i ett steg när blicken föll på en individ bland skuggorna. Med nästan ljudlösa steg rörde hon sig närmare honom. Varm i färgen och klädd i horn. En ung liten herre.
    "Mae de 'ovannen."
Hon såg hur han ryckte till vid hennes hälsning, dragen ur sina tankar. Ett mjukt leende lade sig på hennes läppar.
    "Goheno nin, min vän. Det var inte meningen att skrämma dig."
Hon noterade olyckan i hans kropp och ögon.
    "Är det någonting som tynger dig?"
Hon sänkte huvudet en aning och lade det på sned. En sådan ung individ borde inte känna sig så nedstämd en så vacker natt som denna.

[Översättning!
Mae de 'ovannen = well met
Goheno nin = forgive me]

En röst ljöd. Den klingade vackert, talade ett ädelt språk. Kolzak såg sig om, oförmögen att dölja sorgen i hans ögon. Språket var ett han inte hört tidigare, inte ens runt Måntemplets många lägereldar. Trots hennes vackra röst skyggade han till, sprang upp på alla fyra och vände sig så han kunde se varginnan i sin helhet. Redo att fly, sökte han efter närmaste flyktväg utan att tänka.
Goheno nin, min vän. Det var inte meningen att skrämma dig.
Kolzak svalde, darrade lätt men sprang inte. Det fanns en vänlighet i hennes röst. Nu skulle han inte fly. Aldrig mer.
Tiken syntes knappt i mörkret, men han kunde ändå urskilja henne från skogens dunkel. Högrest, mycket större än Kolzak själv. Hon såg nästan kunglig ut, fläckfri. Kolzak å andra sidan måste se ut som skiti jämförelse. Hans päls var smutsig, tovig och stod åt alla möjliga håll efter striden. Efter händelsen. Ändå var han inte fysiskt skadad. Inte fysiskt.
 Hon log mjukt mot honom, men Kolzak kunde inte besvara det. Han svalde hårt. 
"Jag..." kraxade han fram, och insåg att hans röst var alldeles raspig och ojämn. Han harklade sig, försökte ruska de otrevliga tankarna ur huvudet. "Jag... jag tror jag var nära att dö idag."
Han såg rakt på henne. Något i hans blick var desperat, sökte efter hjälp.
"Jag gjorde inget fel. Eller, det tror jag inte att jag gjorde. Ändå gjorde han... han gjorde såhär."
Kolzak visste inte längre vad han sa. Orden vällde ut, osammanhängande. Det var omöjligt att reda ut.
"Allt är förstört."

Hennes öron vred spetsades uppmärksamt när hon hörde den andres röst. En brytning och ett tonläge som påminde henne om sand som krossades mellan två stenar. Hon höjde oroligt på ögonbrynen vid hans ord.
    Jag tror jag var nära att dö idag.
De fick hennes hjärta att blöda. Världen kunde vara en grym plats, lika gärna som att den kunde vara vacker. Det smärtade henne att han så tidigt fått uppleva det förstnämnda.
    "Det finns de som vill göra andra illa, oavsett om de gjort dem någonting ont eller inte."
Det fanns en sorg i hennes röst. Hon hade sett så mycket ondska under alla sina levnadsår, men hon hade också sett mycket gott. Leendet som falnat spred sig på hennes läppar igen.
    "Kom, låt oss prata bland månblommorna, så vi kan se varandra."
Hon vände sig om och gick med lätta tassar bort till blomsterfältet. Till en början trodde hon inte att unghanen skulle följa med henne, men hon kunde höra hans tveksamma, tunga steg komma närmare. Noga med att inte skada blommorna lade hon sig ner och följde honom med blicken. Hans röda päls var alldeles tovig och vittnade om en våldsam närkamp.
    Allt är förstört.
Allt. Hon trodde inte det var sant, men tvekade inte ett ögonblick på att det var vad han upplevde för tillfället. Hon hade själv varit i en liknande sinnesstämning.
    "Allting känns tungt just nu, men jag lovar dig, du är starkare än du tror."

Kolzak lugnade sig litet, det fanns en sorg i hennes röst som inte kunde spelas. Tyst följde han henne från skogens dunkel mot blomsterfältet. Månblommor. De var så vackra. Han stannade för en stund till där fältet började, såg ner på de sköra månblommornas blad. Det kändes som att han skulle förstöra dem om han rörde dem. Ett darrande andetag, och han trädde ut i fältet, efter den främmande damen. I skenet från de ljuva månblommorna kunde Kolzak se henne bättre. Som tidigare noterat, var den främmande varginnan en högrest tik. Hennes fäll skiftade i olika nyanser av grått, och ansiktet var långt och vackert. Det var något regalt med henne, och Kolzak kände ett litet sting av avund. Tänk om man kunde vara så vacker. Hon var tidlös. Samtidigt vittnade hennes ögon om stor visdom.
Kolzak försökte sätta sig bland blommorna, gjorde sitt bästa för att inte råka förstöra någon.
Allting känns tungt just nu, men jag lovar dig, du är starkare än du tror.
Kolzak såg upp på henne nu, hans ögon aningen glansiga. Skenet från månblommorna reflekterades svagt i dem.
"Tror du?" viskade han till svar. Det fanns en gnutta hopp att finna i hans ton, men den falnade lika fort som den uppkommit. "Det... det känns inte så." 
Han visste inte hur han skulle finna styrka efter detta. Vart han skulle lägga sitt mod. Under händelsen mindes Kolzak hur han omfamnat vreden, och följt den som en ledstjärna. Var det den han var menad att vara?
"Vad är styrka?" frågade han med en låg röst. Alltid hade han trott att det låg i vänlighet och omtanke, men nu visste han inte längre. Vad tjänade det till? Allt det ledde till var smärta och plåga. Om han inte kunde vara stark för sin egen skull, hur skulle han då kunna vara stark för någon annan? För Ezekiel? Tanken på Ez fick klumpen i Kolzaks bröst att växa och Kolzak fick något frånvarande i blicken.

Den hoppfulla tonen i hans röst fick hennes leende att vidgas. Men lika plötsligt som den uppenbarat sig var den borta igen. Oreliel förstod ynglingen. Hon visste inte hur många gånger hon känt att allting varit hopplöst. Att ingenting någonsin skulle bli bra igen. De Vitas utrotning. Hennes vänners bortgång. All sorg hon gång på gång tycktes springa in i. Men hon visste också att hur illa det än blev, så skulle det alltid bli bättre.
    "Jag tror inte, jag vet." hon såg på honom med en vänlig, men menande, blick.
Hur tung världen och hennes egna känslor än hade känts hade hon alltid tagit sig ur misären med livet i behåll. Hon var inte densamme hon varit, men allting runt omkring förändrades ständigt, och så även hon. Och hon var övertygad om att den unge hanen inte var ett undantag.
    Vad är styrka?
I sin egna ungdom hade hon själv undrat samma sak, och även ställt frågan. Hon hade inte fått ett svar av de äldre, endast kryptiska gåtor hon fortfarande inte löst svaret på.
    "Vad just din styrka är kan jag tyvärr inte svara på. Jag har dock funnit en gemensam kärna för alla de starkaste individer jag någonsin träffat, och det är viljan att göra gott även när allting känns hopplöst. Att fortsätta kämpa för även den minsta strimman av hopp och ljus. Det är för mig sann styrka."
Hon tänkte på Dimitrij. Den inre lågan brann starkt hos henne, och trots att det smärtade henne att tänka det hade den aldrig uppnått sin kraft utan det förödande ödet De Vita fick utstå. Hon hade i sin tur tänt andras eldar och inspirerat dem till att brinna lika starkt. Hon mötte den unges frånvarande blick.
    "Vilka tankar rör sig i ditt huvud?"
Det fanns en road glimt i hennes ögon. Numooris barn. Så distraherade.

Vänligheten i hennes röst värmde Kolzak inombords. Han hade gradvis slappnat av i hennes sällskap, och vågade sig på att le lite åt hennes ord.
Jag vet.
Kolzak var själv inte övertygad, men det kändes hoppfullt att någon annan hade den tron i honom. En främling. Hon hade ingen anledning att vara vänlig och ärlig mot Kolzak, ändå var hon det.
Viljan att göra gott även när allting känns hopplöst.
Kämpa för även den minsta strimman av hopp och ljus.
Kolzak tyckte det lät fint, det lät som den sortens varg han alltid hoppats på att vara. Att bringa glädje och leenden till sina vänner, och främlingar som befann sig i dystra tider. Kämpa för hopp, för ljus. Sann styrka. 
Kolzak var inte längre säker i den saken.


Vilka tankar rör sig i ditt huvud?

Kolzak väcktes ur sina tankar och gav henne en ursäktande min.
"Åh jag... jag vet inte..."
Han suckade, det kändes omöjligt att hålla undan saker för den äldre.
"Jag tänker väl på... det mesta, antar jag," erkände han till slut. "Mest tänker jag på Ez. Han är min bästa vän. Som en bror för mig."
Ett leende tog form på hans läppar vid tanken på den lille. Det var ett tudelat leende, både lyckligt och sorgset.
"Han är allt jag har. Men jag... är rädd. Jag kan knappt skydda mig själv. Hur ska jag kunna göra gott för honom? Skydda honom..." En glimt av förtvivlan i de ljusblå ögonen. Tanken på att Ezekiel en dag kunde träffa sådan ondska han själv mött denna dag. Det fick inte hända.

Tålmodigt väntade hon ut den andre. Ord kunde vara svåra att finna, och att stressa någon till att finna dem skulle inte göra saken bättre. Till sist verkade han ha funnit dem, och oron och desperationen var tydlig i hans blick.
    "Det är alltid lättare att skydda och finnas där för det man håller kärt, oavsett om det är en valp, föräldrar, en älskare, en bror-" hon såg menande på den röde. "eller ett hem."
Man kunde finna enorm styrka om det man höll av befann sig i fara. Framför allt om man själv hade upplevt exakt samma fara tidigare. Hon hade sett det flera gånger, både på gott och ont.
    "Att känna rädsla är ingen svaghet. Utan den är det omöjligt att någonsin kunna vara modig. Och jag kan se, att trots att du är rädd, så finns det gott om mod inom dig. Din vilja att skydda din bror, trots den där rädslan och vetskapen om vad som finns där ute, är bevis nog."
Med stadig och varm blick mötte hon hans osäkerhet.
    "Det finns tyvärr mycket ondska i världen." Alldeles för mycket av den. "Men det finns också mycket gott. Glöm aldrig det."

Eller ett hem.
... så finns det gott om mod inom dig.

Kolzak blinkade storögt och såg upp på henne med glasartad blick. "Modig...? Jag...?"
Han hade inte sett det så tidigare. Att rädsla gav möjlighet till mod. Det lät lite konstigt, men när hon sa det så kändes det så självklart. Kolzak kände sig lite tapprare redan och snörvlade till en sista gång för att samla sig.
"Det finns det," instämde han med en plötsligt nyfunnen iver. "Som du. Du är god, du..."
Kolzaks ord banade iväg. Han visste inte riktigt vad han ville säga med det.
"Och Ezekiel. Jag ska minnas det, alltid."
Kolzak visste att han nu behövde gå hem, hitta Ezekiel. Han kunde inte gömma sig ensam för all framtid. Det skulle inte hjälpa någon - allra minst Ez, allra minst honom själv.
"Spasibo! Tack, tack!"
Kolzak reste sig och nickade till henne i en sista, tacksam gest innan han tog några långa kliv inåt skogen. Han kände ännu en gnagande oro, ångest, men hennes tal hade väckt något nytt i honom. Hennes... Kolzak stannade plötsligt upp och väntade.
"Åh! Jag glömde nästan... Jag... Jag heter Kolzak! Vad är ditt namn?"

    "Som du. Du är god-"
Hon log mjukt åt hans ord. Huruvida det var sant eller inte lät hon vara osagt: hon visste själv inte svaret på det. Visst hade hon gjort mycket som kunde kategoriseras som gott. Men hon hade också gjort ont. Det var en svår balansgång. Hon höll tillbaka ett litet skratt när han entusiastiskt tackade honom.
    "Det var det minsta jag kunde göra."
Hon blev liggande när den unga hannen, nu bättre till mods och med glöd i blicken, vände och gick. Så ljöd hans röst plötsligt igen. Leendet på hennes läppar blev tandat.
    "Mitt namn är Oreliel." svarade hon med en lätt bugning. "Ta väl hand om dig, Kolzak. Och minns att ditt mod aldrig är långt borta, även när du är som räddast."
Hon såg honom försvinna in i skuggorna, och kunde bara hoppas att han tagit till sig av hennes ord. Hoppas att han inte tillät mörkret och rädslan att ta över. Han hade all potential att bli någonting stort. Någon som andra såg upp till. Kanske lade hon ner för mycket av sin själ i en ungvarg hon precis träffat, men hon kunde inte hjälpa sig själv. Det var inte första gången, och det skulle med all sannolikhet inte vara den sista heller.
    "Gör mig stolt." viskade hon tyst, med endast månblommorna som vittne.

[Avslutat]