Folk fick flytta sig för att ge utrymme åt Draco och hans följe där de drog fram på den upptrampade vandringsleden. Eller rullade fram, snarare. Draco var trots allt mycket nöjd över deras fynd - stöldgods från en stackars handelsman, en kärra som använts för att dra varor över Numoorislätten. Nu var den i Dracos ägodel. Han log nöjt, fäste blicken för en kort stund vid Brutus ryggtavla. Sannistäpparen såg ut att dra honom fram utan större ansträngning, och att mängden folk runtom dem ökade gjorde Draco bara allt nöjdare. Det betydde fler lyssnare. Flera såg ut att ge dem konstiga blickar där de svepte förbi, men Draco ägnade dem ingen tanke. Han lade istället notis till diverse handelsstånd, vandrare, en mängd främlingar alla samlade på en och samma plats. Det var perfekt. Draco reste sig så att han stod upp i den lilla vagnen, såg ut över det ljusa området  Var de verkligen framme? Framme i Yonemare? De ljusa murarna, ruinerna i vacker blek sten, och mängden vandrare talade för det. Draco log bredare.
   "Stanna där framme, Brutus," beordrade han med en cool röst, för en gångs skull förmögen att dölja sin iver, och gestikulerade med en tass mot en större plats längre fram där det nästan myllrade av folk. Det var trots allt mitt på dagen, och vargarnas affärer runt omkring såg ut att gå förtjusande väl. Draco kastade en blick mot Diva, och log charmigt mot henne.  Han ville genast börja tala till folket som såg på dem konstigt, men hejdades när han insåg en viss osäkerhet. Han harklade sig.
     "Ahem, Diva, min vän. Det här är Yonemare, inte sant? Eller vad benämns denna plats vid för namn?"
Hans röst var angenäm när han frågade henne med en låg röst, eftersom han inte gillade att vara obildad. Men han var som sagt på gott humör, för äntligen skulle de göra stordåd, de tre tillsammans. Draco, Brutus och Diva, en trio vars like Numoori aldrig sett tidigare. Och det skulle börja här, i Yonemare.

"Draco, älskling. Yenemöre." Rättade kargen med en dov röst till följd av ett sockersött leende, menat att uppmuntra inferon. Plötsligt kände hon något hårt stötte till hennes vackra figur där hon vandrade längst med vagnens sida. En större, mörk varg hade gått in i henne med sin skuldra då dess fokus legat på annat håll. Hastigt explodera hennes fabulösa svans i storlek, öronen lades mot nacken och pupillerna smalnade av så att de knappt gick att skymta i djupet av de tindrande ögonen. 
 "Byracka! Se dig för!" skällde hon uppjagat. Flera timmar under morgonen hade hon spenderat med att se till så att pälsen låg perfekt inför detta stundande tillfälle. Diva fnös högt och irriterat, dramatiskt. Dumma varelse, om inte fler kunde vara som hennes älskade Draco eller Brutus - nog för att Brutus var trög men åh så älskvärd för det. 
Kargen burrade upp sin krage av päls och försökte ruska av sig känslan av irritation. Med ett djupt andetag och varsin blick mot sina älsklingar sköljde lugnet snart över henne.
Dom var här för att styra dessa simpla hjärnor i rätt riktning, ge dom en hård knuff. Divas blick svepte ut över folksamlingen som gav trion förvirrade, oförstående blickar. Patrask hela bunten men ack, idag skulle bli en bra dag. Ingenting kunde förstöra deras resa mot herravälde. Inte ens vargar som blivit tappade som små.

Det var en perfekt dag, men det var det alltid i den allsmäktiges närvaro. Lättsamt, med en djupt rotad stolthet i sitt arbete, drog han kärran med Draco i. De sura, missnöjda blickarna som ständigt slängdes åt hans håll rörde honom inte.
     Som beordrat stannade Brutus på den avsedda platsen och släppte ner det stora handtaget i trä. Divas kränkta utrop fick honom att se sig om. Ögonen fann genast sin måltavlan, men efter bara ett ögonblick var han borta. Ett mullrande lämnade honom och han blottade tänderna i missnöje.
     “Ja spring du bara!” ropade han efter honom, som om gärningsmannen faktiskt flytt. Brutus såg på Diva och vidare på Draco. Hans uttryck mildrades. “Idioter. De borde straffas! Ser inte ens en kunglighet om den rullar fram mitt framför ögonen på dem.” Brutus kände en otålig ilska brusa upp. Men han visste att de var här på ett uppdrag, och nu var inte tillfället att ställa till det för dem, så vida det inte var vad Draco bad av honom.
     Brutus kollade på Draco, inväntade ett klargörande tecken innan han sedan såg ut över massorna. Han harklade sig ljudligt.
     “Invånare av Yenemöre-!”
     “Yanamore!” rättade någon i folkmassan. Brutus blängde surt.
     “Invånare av Yamamare, se hit och hör upp! Den allhärskande, allrådande, ALLSMÄKTIGE DRACO, har anlänt! HÖR UPP!” Tonen blev ilsken när han insåg att alla inte gav dem deras fullständiga uppmärksamhet. Oförskämt! Respektlöst!
     “Brutus, vännen,” Diva avbröt honom tacksamt nog, och han tog ett steg tillbaka för att lämna plats åt både henne och Draco själv.

"Yenemöre. Just det."
Draco harklade sig och besvarade hennes söta leende ett eget flin, innan han såg ut över folkmassan. Han hann knappt förbereda sig för sitt tal innan Diva skällde ifrån. Tur att Draco hade Brutus ändå, som kunde sköta grovjobbet åt honom. Draco behövde inte lyfta en klo för att tillrättavisa bönderna - men om det krävdes så skulle de plötsligt få det hett om öronen. Duktiga Brutus, men de hade inte tid att irritera sig över slöddret. Han gav Brutus en menande blick, och inväntade sin introduktion med huvudet högt buret och bröstet framskjutet. Han hade en hållning värdig en kung, och från höjden av sin vagn kunde han dela med sig av sin strålglans till alla samlade. Någon ifrågasatte Yamamöne, namnet på platsen, och Draco fann det skrattretande att invånarna var så obildade att de inte ens visste namnet på stället de bodde på. Tragiskt. De behövde hans frälsning mer än han trott.
"Vänner," det var ett ord Draco hatade men det funkade alltid i introduktioner. "Invånare av Yen... Yananöre."
Dracos stämma var stark och artikulerad. "Ni som har för avsikt att vidtaga era dagliga åtaganden... för all del. Men för er andra, ni med passion och hjärta, styrka, ni som trånar efter att bli något stort, något mäktigt, något för Numooris underlägsna att se upp till och dyrka..."
Draco tog en teatralisk paus. "Det är er jag talar till. Jag är här för att ge er ett erbjudande, ett löfte. A promise."
Draco kände ivern stiga, men han var tvungen att hålla sig lugn, sansad. "Ni ser på mig, den Allsmäktige Draco, solar er i min strålglans. Jag vet vad ni tänker."
Jag önskar jag kunde vara som han. Det ryckte i Dracos mungipa. "Så vänta inte. Anslut er till oss, till våra led, bli något stort. Ingen i vår väg kommer kunna mäta sig med min like."
Han sträckte ut en tass, en inbjudning. "Så välj vägen som banas av de Mäktiga. Slå följde med mig, Draco, vars like ni aldrig skådat, och allt ni någonsin önskat kommer bli ert."