Benen slog likt trumpinnar när djuret försökte komma undan med att röra sig framåt, patetiskt. Den lilla vargen låg på hjortens rygg med klor inborrade i dess kött och käftarna kring dess hals. Hon slet ordentligt och orsakade ett dödligt bett på bytet.
Ett skrik lämnade hjorten då den föll till marken. I panik fladdrade fåglarna iväg medans de skränade högt. Ib hoppade åt sidan och lät sitt byte stupa rakt ner i marken, den var oförmögen att kunna resa sig igen trots de desperata försöken. Varginnans blick reste sig därför direkt uppåt emot skyn så hon kunde skåda de färgglada fåglarnas flykt, hon tyckte sannerligen att det var vackert.
Men snart återvände intresset till hjorten som förtvivlat sparkade omkring sig.
"Scchh, schhh..." lät den gröna vargen mjukt. Hon visste att hon inte kunde lugna ner djuret men det var endå värt ett försök. "Det är över snart vännen." fortsatte hon med en varm stämma och ställde sig framför det ganska väldiga djuret. Snart slocknade livsglöden i djuret och benen slutade röra på sig. Död.
Ett leende prydde den grönas ansikte och hon suckade nöjt åt sig själv innan hon vandrade till hjortens vänstra sida, där benen hade hamnat. Hon tog ett fast tag kring undersidan på halsen när hon hade placerat sitt tidigare bett och började långsamt dra det åt sidan för att så småningom kunna plocka upp endast de bästa bitarna upp i trädet.
Hon trivdes bättre en bit ovan mark, hon hade mer koll och kunde röra sig utan att behöva bli sedd. Hennes färger döljde henne dock även ganska bra på marken, hon blandades lätt in bland buskar och ogräs. I alla fall om hon önskade det.


Ib x Joker

Han rörde sig flitigt genom djungeln, hade alltid gjort och skulle alltid göra. Det fanns ingen tvekan om att detta var hans hem, att tassarna visste exakt vart de placerades. Träden välkomnade honom simpelt där han rörde sig bland dess grenar. Detta hade varit hans hem så länge nu att han funderade på om han verkligen var säker på sitt beslut. Men ja, ja det var han. Han uppnådde inget att stanna kvar i skuggorna av den forna skogen, bara av sentimentala skäl. Nej han skulle ut i solen, han skulle regera öppet. Allt skulle stå under hans makt. Han flinade och tog nästa skutt över till ny gren. Den udda svansen balanserade upp hans vikt bra, trots att svanstippen var rullad så gjorde den honom smidigare i svängar och i balansen. Doften av blod, jakt, nådde hans nos och han lyfte ett ögonbryn. Ser man på. Han hade inte förväntat sig att träffa på någon ny så fort.
Han lät vant träden bana väg för honom då han närmade sig. Egentligen hade han väl inte tid för att stanna och pausa för möten. Men vart hade han bråttom egentligen? Vem visste denna tik, på doften att döma, kanske var användbar i framtiden? Han fick vänta och se.
Det tog egentligen inte allt för lång tid för honom att se honan, för trots att hon smälte in i omgivningen så visste Omgivningen att hon inte tillhörde dem. Han såg rakt på henne med den heterokromatiska blicken. Hon hade precis fällt djuret och  verkade försöka... trösta den? Han höjde frågande på ena ögonbrynet men fortsatte ändå röra sig mot henne, utan att försöka dölja hans bjärt färgade kropp. Trädet flyttade sina grenar lydigt och villigt så att hans väg blev enklare att vandra.
Han stannade vid två träd ifrån henne på en synlig gren, som han utan tvekan stod på. Hon själv hade tagit sig upp i ett träd med bitar ifrån bytet. Tyst iakttog han henne några sekunder till innan han valde att bryta tystnaden.
"Vad söker du, främling?" Frågan kunde te sig ovanlig, och helt oväntat till situationen då hon inte tillsynes sökte efter något. Men Jokers fråga gick djupare än så. Hon undrade inte vad hon sökte för stunden, utan vad hon ville uppnå. Vad hon sökte och ville få av livet. Han hade satt sig ner på den smala grenen utan att tveka och utan synlig rädsla för att ramla ner.

Hon var medveten om främlingens närvaro, men valde att inte bry sig, kanske skulle han inte heller bry sig vilket skulle spara dem ord och tid. Det var inte det att hon hade något emot att talas vid, hon kände bara att det just nu inte var nödvändigt och hon kände inget behov utav det. Därför valde hon att hålla tyst och bara gnaga på köttet som hon lyckats dra med sig upp i trädet.
Hon låg bekvämt på en ganska bred gren, inte så långt ovanför mark men nog för att hon skulle känna sig utom räckhåll för oönskade. Den ljusa svansen hängde nedåt och svajade lätt under henne. Det var inte mycket utav en tystnad i djungelns dunkel, ständigt var det något som lät. Steg, andetag, små svaga ljud för att varelserna skulle kunna kommunicera med varandra. Men det ständiga ljudet var bara något att vänja sig vid, för henne var detta nu tystnad. Skulle hon bege sig till ett tystare landskap, så som snöslätten i norr, skulle hon troligen inte stå ut.
Men den så kallade tystnaden bröts utav ord. Hon höjde blicken och släppte bytet. Hon vippade lite mer öronen fram och tillbaka och vred långsamt huvudet bakåt, där hon kunde skåda främlingen. En ganska liten varg likt henne själv, med klara färger som stack ut i det gröna. Hennes ögon smalnade en aning, men hon tog inte till ord ännu.
Frågan lät onödig, vad menade han ens? Hon tycktes väl vara i full ro och nöjd i just denna stund? En aning irriterad kände hon sig och lät svansen bara hänga löst nedför grenen istället.
"Ingenting i detta nu." svarade hon med en neutral röst, om möjligen något kall och avvisande. 

Hon var osäker på vad hon tyckte om främlingen. De bruna ögonen granskade honom ingående men hon kände fortfarande blandade känslor om hans närhet. Därför valde hon att hålla sig neutral, det var bättre att invänta och se vad han hade att säga. Hon var inte typen som förhastade sig med saker.
Det var ju inte det värsta i världen att söta på någon, hon hade levt själv under en väldigt lång tid. Ett möte kunde väl inte skada?