[Utspelar sig i Januari]


"Mamma kom nu, du är seeeg."
  Vit hade skuttat metern i förväg, för att sedan stanna och vänta in modern. Svansen knyckte och krängde bakom henne utan någon riktigt styrsel för att visa hennes goda humör. De genomskinligt röda ögonen glittrade busigt då hon med tungan hängande utanför munnen återigen vände blicken framåt för att skutta vidare genom snön. 
  Blue och dottern var på väg bort ifrån lyan, där Hector befann sig för att passa Varya och Valkyrian. Det hade blivit ett bra system när Blue behövde tid att andas för sig själv, när hon behövde jaga eller när allt som oftast Vit inte vågade delta i de andras lekar. Honvalpen hade ännu inte vågat leka med Hector. Det var inte det att han var farlig eller ens verkade farlig, men det var bara så nytt alltihop och hon gillade det inte. Hon gillade inte nytt. Jo, hon gillade nytt, men inte när det nya hade ögon och kunde prata. Det var en märklig känsla hon inte riktigt begrep sig på, men hon var helt och hållet försonad med den. 
  "Mamma är segpropp!" Sjöng hon och kastade sig ner i snön för att grabba tag i en pinne. Med det nya bytet i säkert förvar mellan de vassa valptänderna tassade hon fram till modern med svansen som en propeller. "Jag hittade en pinne, titta."


[Pax till Blue <3 ... visste förresten inte riktigt hur det blir med Hector, hur länge han stannar och så. Men vad jag och Älg snackat om så tror jag väl att han stannar tills de blir äldre iallafall så jag meckade ihop valppassningsystemet. Blir säkert jättebra. Skrik på mig om jag ska ändra nåt. Typ. Japp.]

Enda sedan hon hade introducerat valparna till Hector hade det mesta blivit en aning enklare. De alla kom överens, åtminstone Varya och Kyrian gillade honom. Det tog alltid emot att be silvervargen om tjänster, men han fanns alltid gladligen till hands och gång på gång påmindes hon hur lyckligt lottad hon var med hans hjälp.
     När det fanns en möjlighet för andrum och lite ensamtid med Hector som valpvakt, så hade det blivit viktigt för henne att ta lite tid ensam med de små också. Speciellt Vit, som var den försiktigare av de två. Blue ville ge henne samma förutsättningar som hennes syskon, och de innebar att hon behövde lite mer tid. Men det verkade inte de andra två speciellt påverkade av. Blue var verkligen stolt och glad över hur bra Varya och Kyrian tog hand om sin syster.

Vit hade befann sig någon meter i för väg när hon stannade för att vänta in henne några steg. Hennes klagande röst fick henne att skratta mjukt. Snön låg fortfarande över marken och tänkte grönskan under. Men det var inte allt för länge innan den skulle försvinna och månblom tillsammans med andra växter skulle blottas igen. Blue längtade efter den varma luften från sommaren.
     Sången som lämnade tikvalpen fick samma bubblande skratt att lämna henne igen. Blue stannade upp och betraktade hur valpen kom med en pinne i munnen. Ett uppmuntrande leende trädde sig över hennes ljusa läppar.
     ”Men titta!” sade hon med en entusiastisk ton och ett nästan lite häpet uttryck i ansiktet. ”Vad vill du göra med den då?” frågade hon nästan lite fundersamt, men med samma gladlynta leende.

Vit dumpade pinnen framför moderns tassar med ett stort leende över moderns reaktion.
  "Vad ska du göra med den då?" Vit slickade sig om nosen, plötsligt osäker, och tittade ner på den. Hon vred frågande på huvudet och såg oerhört koncentrerade ut innan ett leende spred sig på läpparna. Kvickt nappade hon åt sig den och slank in under moderns mage.
  "Pet." Honvalpen tryckte pinnens ena ände i Blues mage, och sprang sedan vilt fnittrande iväg på klumpiga tassar för att undvika en eventuell motattack. Hon släppte pinnen i farten. "Du kan inte ta miiig för mamma är en segproopp!"

Blue såg tankfullt på valpen. Hennes koncentrerade min övergick till ett gladlynt leende. Vit sprang in under hennes mage, Blue böjde sig något för att se efter den bleka valpen. Det oväntade petandet i magen fick henne att rycka till. Ett mjukt, värmande skratt bubblade ur henne och de blå ögonen såg efter dottern.
     ”Tro inte för mycket nu, unga dam!”, sade modern skämtsamt. Med långa steg, men inte nog raska för att komma ikapp, följde hon efter. ”Snart tar jag dig!”, varnade hon ju närmare hon kom valpen. Huvudet var sänkt och ögonen följde den lilla måltavlan. Nära nog, tog hon ett litet skutt framåt och slöt tänderna om ungens valp. Inte hårt eller våldsamt, men ett fast grepp.
     ”Ha, nu har jag dig!”, utbrast hon nöjt och fnittrade lågmält.

Vit hade, givetvis, inte en chans när Blue längde steget med sina långa ben. Snart kände hon ett par käkar slutas om hennes taniga lilla valpkropp.
  "Ha, du har jag dig!"
  "Fusk!" Fnittrade hon och vred sig för att komma loss. Hon nafsade efter att hon kunde komma åt - vilket inom hennes knappa räckvidd inte var mer än moderns öron och nos. "Du har så långa ben!" 
  Vit lyckades, då moderns grepp inte var särskilt hårt, kränga sig ur greppet och ställde sig upp på bakbenen för att attackera Blues öron. 


[Vill bara tillägga att du får PP:a här typ hur mycket du vill. Så det flyter på lite c;]

Blue skrattade mjukt med henne. När Vit lyckades slita sig ur greppet attackerade hon med genast. Blue lade sig ner för att göra leken lättare för dem båda. Valpen slog och bet efter hennes öron, och Blue ruskade på dem för att försöka undvika de små valptänderna.
     Efter en liten stund så utbrast hon: ”Nej, nu du!” Blue slog frambenen om dottern,  och gjorde så hon föll på ryggen emellan hennes tassar. Blue tryckte nosen emot den blottade magen och blåste intensivt för att kittla henne.

[Samma, men det visste du nog! ;D]

Vit fnittrade av tillbakahållet skratt då hon hela tiden kom med nya attacker mot moderns öron. Hela tiden ryckte hon undan huvudet utom räckhåll, men Vit kämpade tappert vidare. Precis när hon lyckats få tag i ett öra, så utbrast Blue en mening och välte henne på rygg. Valpen tjöt av skratt då luften kittlade hennes nakna valpmage, och bankade klumpigt med framtassarna för att avvärja attacken.
  "Mammaaaa!" Skrattade hon och vred sig mellan hennes framtassar där hon satt ohjälpligt fast. Det var fusk! Mamma var ju så stor! Vit nafsade återigen efter tikens öron, fick ett grepp och drog i det för att få henne att sluta. När Blue lättade en aning på mellanrummet mellan framtassarna tog Vit chansen, kravlade sig upp på benen och sköt ifrån med bakbenen för att lika klumpigt slänga framtassarna om moderns hals.
  "Fick dig!" Hon kravlade upp över moderns hals och klamrade sig fast med alla krafter.

Försiktigt ruskade modern på sig när dottern klamrade sig fast kring hennes hals.
     ”Inte länge till!” sade hon med en utmanande ton.  I mjuka rörelser började hon gunga lite från sida till sida. Med en ryckande gest rullade Blue över på rygg och drog med sig Vit i fallet. Valpen höll sig fortfarande fast kring halsen med resten av kroppen vilande på henne. Blue sträckte de långa, smäckra frambenen efter dottern och sprattlade lite med tassarna för att försöka få tag i henne. Lekfulla grymtande blandade med lågmälda skratt ekade ur hennes strupe.
     När hon slutligen fick ett relativt bra grepp om den klumpiga valpkroppen, så lyckades hon knuffa ner Vit till marken. Varsamt rullade hon över på mage igen. Tassarna började slå efter dottern i utmanande, glada gester.

"Fuuuusk!" Utropade valpen när modern började gunga från sida till sida. Hon var millimetern från att glida ner från moderns skuldror innan hon lyckades klamra sig fast i den silkiga pälsen och fnittrande hålla sig kvar. Snart hade leken övergått i att Blue mjukt slog efter henne med tassarna, och Vit ömsom undvek, ömsom jagade dem. 

[Vi kan avsluta här om du vill, så kan vi fortsätta med de andra nyare rollspelen <3]