På himlen, som han bara skymtade bakom trädkronorna, hade det stora, varma klotet klättrat högt upp, och värmde hans rygg uppifrån. Den lilla valpen hade ägnat sig åt sin egen, fridfulla lek under en lång stund, och var inte medveten om mycket annat, vilket gjorde honom oändligt lätt att överraska. Han var upptagen med att sitta vid en porlande bäck, som rann framför hans tassar, och studerade det hoppande vattnet med ett intresserat och något förbryllat ansiktsuttryck, och huvudet tippat något på sned. De nästan löjligt stora öronen, som han skulle växa i om ett par år, vreds fram och tillbaka vid ljudet av droppar som träffade ytan och de röda ögonen följde dropparnas rörelser med förvånad koncentration. Hur kunde vattnet röra sig så? Var det någon som knuffade det så att det rörde på sig, eller vad berodde det på? Bredvid honom låg Pinne, vilket var precis vad den lät som — en helt vanlig pinne, inte mer än ett par decimeter lång och gnagd tills den var fullkomligt slät, men i Naldos ögon en livsviktig sak. Det var Pinne han tog med sig överallt, Pinne som han alltid måste ha bredvid sig för att kunna sova, Pinne som var så skön att tugga på när det kliade i tänderna. Han vaktade den pinnen med sitt liv. 
    Redan när han var bra mycket yngre hade han varit en mycket nervös individ, och han hade alltid haft lätt att gripas av panik. Pinne hjälpte honom att lugna ner sig, ungefär som en snuttefilt. Ibland fick han någon jobbig tanke som var på honom, ibland en tanke som slog ner som en blixt från en klar himmel och som gav honom obeskrivlig ångest om han inte omedelbart lydde, ibland en tanke som liksom gnagde på utkanterna av hans hjärna tills han gav efter för den, men det slutade alltid med att han mådde dåligt, och då kunde Pinne vara bra för att tänka på något annat, lugna ner sig, allt var okej. Han visste att mor och hans bror Ramon såg ner på honom för hans beteende och hade hans far, vem det nu var, känt Naldo hade han förmodligen gjort samma sak, men det var knappast något han gjorde frivilligt. Om han hade vetat hur man gjorde för att sluta hade han gjort det, men för närvarande var Pinne allt som hjälpte. 
    Att sitta här och titta på bäcken verkade ha nästan samma effekt på honom som att tugga på Pinne. Det var något med vattnets rörelser som var nästan hypnotiserande för den röda och svarta valpen med nerverna på utsidan. Det var ett gyllene tillfälle för vem som helst att smyga sig på honom bakifrån, för han hade ju inga ögon i nacken, och tankarna var långt borta. 
    "Bara inte Ramon kommer och stör nu ...", muttrade Naldo för sig själv. Det fattades bara att brodern skulle komma och säga något taskigt. Eller stjäla Pinne! Han var tvungen att vrida på huvudet och se efter att Pinne verkligen låg kvar bredvid honom, och återgick sedan till att betrakta bäcken. Frid var inte en känsla Naldo kände särskilt ofta, men just nu var det faktiskt friden som dominerade hans sinne. 

[Ramon, kom och stör lite <3]

Ramon var ute och lekte, skuttandes runt, jagandes de olika skuggorna och ljuset som filtrerades ner från trädkronorna. Användandes sin valpfyllda energi för att finna så många som möjligt och försöka stampa ner dem, bara för att sedan tjuta förtjust när de hamnade ovanpå hans tassar istället.
   Snart hörde han ljudet av porlande vatten och han satte sig upp med öronen rakt upp, lyssnandes efter ljudet, han rörde sig närmre när en bekant doft nådde honom, hans bror. En elak liten tanke slog honom och han tryckte sig nära marken och började krypa efter vart doften ledde honom.
   Snart såg han honom, stirrandes på sin pinne och hans mutter hördes knappt, men det var nog för att han skulle höra sitt namn däri och han muttrade lätt, snacka skit om honom när han inte var där? Han skulle nog allt få!
   Med ett språngskutt flög han mot brodern, men bytte håll strax efter för att stå mellan honom och pinnen.
  "Varför är du så fäst vid den där grejen? det finns hundratals som den överallt här"
  Suckade han och såg på brodern, nöjd med att vara emellan de för tillfället.

Plötsligt, innan Naldo hann reagera, var brodern där. Mellan honom och Pinne. Hjärtat flög upp i halsgropen så häftigt att han var säker på att det skulle råka kväva honom. Naldo skyndade sig att resa sig upp och såg på Ramon med en blick som bad om nåd och utmanade honom på samma gång. 
    Varför är du så fäst vid den där grejen? Det finns hundratals som den överallt här. 
    Naldo svalde och kunde inte låta bli att se sig omkring, som om han letade efter dessa pinnar hans bror talade om. Det var klart att han var medveten om att det fanns en massa andra pinnar, men det var inte samma sak. De var inte hans. Pinne hörde till Naldo på samma sätt som en valp hör till sin mor — modern vet att det finns tusentals andra valpar i världen, men ingen av dem kan riktigt jämföras med hennes egen. 
    "Ramon …" Han suckade. "Det handlar inte om det. Den är min, jag behöver den. Bara … rör den inte, snälla?" Skulle Ramon ta den, kanske till och med bryta sönder den? Skulle han verkligen göra det? På utsidan var han relativt lugn, men inom honom hamrade hjärtat mot bröstkorgen av stress. Naldo kunde knappt få huvudet runt tanken — Ramon kunde vara retsam och nästan elak ibland, men inte ens han skulle väl kunna förstöra Pinne?