Silverpile.

Området var relativt nytt för Theia, trots att det var hennes flocks revir. Men hon hade älskat skogen sen första gången hon såg den. Så vacker, så lockande men samtidigt fylld av mysterier. Det var något med den som gjorde Theia förundrad, hon kunde bara inte sätta fingret på vad.

I sakta gemak vandrade hon omkring mellan de tjocka trädstammarna, skogen var tyst, det enda som hördes var det svaga rasslet av grenarna som slog emot varandra i vinden. Den ljusa honan stannade upp och slöt ögonen. Så fridfullt. I den stunden överöstes hon av lycka. Hon var lycklig. Lyckligare än på länge. Hon hade funnit sin mor igen, de hade funnit vänner, en flock och säkrat sin trygghet. De fanns inga faror här. Hon behövde inte vara rädd. Här kunde de stänga ute all världens ondska.

Ondska.

Ordet fick henne att vakna till ur sina drömmar och plötsligt grep hopplösheten tag i henne igen. de kunde inte gömma sig här, de kunde inte stänga ute landets problem för tids nog så skulle de drabba dem direkt och då skulle de inte ha en chans. De hade inget annat väl än att konfrontera sina fiender öga mot öga. Inget annat kunde hjälpa dem. Men frågan var, skulle hon våga? Hon var inte rädd för döden, men hon var rädd för de onda vargarna. Rädd för vad de skulle kunna göra med hennes flock. Sorgset satte hon sig ner och sänkte blicken. Hur kunde hon sitta här i tryggheten när ondskan fanns därute och slaktade oskyldiga? Hon ryckte till och tvingade undan tankarna på ondska, de gjorde bara skada just nu.

Hon tvingade sig att tänka på annat, på roliga saker. På hennes sorgeslösa barndom. På hennes barndomskompisar, räven och ekorren. Hon saknade dem. Hon saknade sin barndom. Patetiskt. Varför kunde hon adrig tänka på något som inte fick saknaden att smärta i bröstet?

Vinden bar med sig en främmande vittring som fick Theia att helt glömma sina tankar. Vaksamt reste hon sig upp och stirrade ut mellan trädstammarna.

En varg, här?


( Privat med Fuaime )

I nitton år hade Fuaime vandrat omkring i Numoori. Helt utan tanke på att stadga sig, gå med i en flock och få en riktig familj. Kanske även valpar. Men nitton år är ännu ungt. Det visste hon. Fortfarande hade hon många år på sig att bygga upp sitt liv som hon ville ha det. Om ingen olycka skulle ge, givetvis. Hon hade klarat sig från sådana. Olyckor. Och det gladde henne. Uppväxten hade varit bra, hon hade lämnat familjen samtidigt som sina syskon med ett leende.
Samtidigt som minnena spelades upp innanför hennes pannben mindes hon vad hennes mormor en gång sagt till henne. Svammel visserligen, men det hade satt sig fast i hennes hjärna och hon skulle aldrig glömma bort meningarna. " En värld av förlorade ord, jag vandrar med levande döda, utan röst på vargarnas jord, ska min fruktan långsamt förblöda " Hon förstod inte orden, men de måste ha haft något betydelse.

De spröda vingarna sveptes fort fram och tillbaka och förde hennes lätta kropp framåt i en snabb fart. Hon befann sig nära marken och njöt av pilskogens härliga dofter. Att lära sig flyga hade varit aningen krångligt, med tanke på hennes öga. Men hon hade kämpat, och i denan ålder flög hon lika bra som hennes syskon gjorde, trots att hon drog åt höger ifall hon blev tillräckligt okoncentrerad. Men detta var inte fallet.

Hon lät tassarna ta i marken och landade mjukt. Glada tankar for genom hennes huvud och den optimistiska lilla varghonan hade inga tankar på att hon kunde inkräkta på någons revir eller störa skogens frid. Inte förens hon på avstånd fick syn på något litet, och ljust mellan träden. Osäkert stannade hon upp för någon sekund, innan hon fortsatte framåt igen. Hon skulle gilla lite sällskap, och ville den andre inte ha henne där, skulle hon snällt be om ursäkt och ge sig av.

Nyfiket betraktade hon den vita vargen på håll, den hade vingar, hon hade alltid beundrad de som hade fått gåvan att kunna flyga. Men samtidigt trivdes hon alldeles utmärkt på marken. Himlen skulle nog bli lite för mycket för henne. Den bevingade vargen kom emot henne och Theia väntade artigt in henne. Men det var med blandade känslor. Hon kände sig förvirrad, för hur betedde man sig när man hade en inkräktare på sitt revir?

"Välkommen till Silverpile, främling, men var medveten om att du har korsat vår revirgräns. Ta dig i akt och stör inte skogen så kan du passera." sa hon med bestämd ton, men hon visade inga tecken på hotfullhet. Hon tänkte inte driva ut vargen, hon såg trots allt vänligt inställt ut och Theia var alltid nyfiken på främlingar. Kanske lite för nyfiken för sitt eget bästa ibland.

"Mitt namn är Theia. Får man fråga vem du är?" Sa hon efter en stunds tystnad. Ett svagt leende spred sig över hennes läppar då hon talade, men det försvann snabbt igen, för hon var fortfarande på sin vakt och ville inte tappa fokus. Honan framför henne kanske var här för att försöka driva ut flocken, eller mörda henne. Hon fick inte släppa gardet, det sade mor alltid.

Eller var hon bara paranoid nu igen?

Fuaime höll svansen låg, visade inga tecken på domians eller aggressation. Det ville hon inte. Men samtidigt som hon gick, gnagde oroliga känslor i henne, långt in, där de blivit gömda. Hon var väl medveten om din storlek, lite över fyrtio centimeter i mankhöjd, det var inte mycket att skryta med. Men fly kunde hon alltid göra, om hon skulle mötas av ilska. Men det var inget hon förväntade sig, då hon ändå oftast inte sågs som ett hot. Vilket hon heller inte var. Hon var en mycket god varelse, enligt henne själv, och hon levde upp till sina föräldrars förväntningar.

Hon stannade in en bit framför främlingen, som hon gissade bara var en valp. Hon lyssnade på vad hon hade att säga, och av första intrycket att döma, var det en allvarlig valp. Men hon kunde så klart ha fel. Och annars var det egentligen inget konstigt.

" Du får ursäkta mig att jag tränger mig på. Men denna vackra skog gör mig näst intill andlös. Och jag vill inget illa. " Hennes stämma var ljus, men inte på samma sätt som en ung valps. Hon log, och betraktade honan hon hade framför sig. De ljusa ögonen var vackra, och hela hon var så söt. Samtidigt som silverringarna som prydde hennes öra, fick henne att undra.

" Theia " Hon upprepade tyst namnet, innan hon själv svarade. " Jag är Fuaime. Trevligt att träffas " Hon menade det verkligen, det var inte bara en hälsningsfras för henne, eftersom hon gladde sig åt att träffa andra vargar.

" Jo, jag undrar, vilket revir har jag gett mig in på? Du ska veta, att jag inte vill något ont. Jag följde bara vingarna. " Sade hon lugnt och såg sig om innan blicken åter lade sig på honan.

Honan hade ett underlägset kroppsspråk som fick Theia att känna sig lite mer avslappnad. Hon verkade inte vara här för att slåss, utan helt enkelt var hon här av fredliga avsikter. Sådana vargar fick alltid Theias respekt.

Vid honans ord log den ljusa vargen varmt. "Jo visst är det vackert här." Svarade hon och lät blicken långsamt vandra över de gamla pilträden. Flocken kunde inte ha hittat en vackrare eller mer passande plats att ha reviret på, även om hon ibland saknade lövskogen, den plats där hon hade växt upp. Honan presenterade sig som Fuaime, ett namn som inte lät välbekant i Theias öron. "Trevligt att träffas" sa hon och gav honan ännu ett vänligt leende.

Frågan som ställdes sedan fick valpen att vifta glatt på svansen. Hon berättade gärna om den nya flocken, de behövde synas nu så resten av landet lade märke till att de existerade.

"Pravada Vox, vi respekterar skogen och skogen kan inte ägas av någon. Du får fritt vandra här så länge du inte stör, så oroa dig inte." Svarade hon övertygande och klippte med de gråa öronen. Kanske skulle hon tycka det var konstigt att släppa in främlingar på sitt eget revir, men för Theia kändes det naturligt. Man skulle dela med sig, även om hon inte tänkte tillåta något att utnyttja deras gästfrihet.

Sayuri nickade när Theia talade. Jo, det var verkligen vackert, och väldigt fridfullt. Solstrålarna letade sig ned mellan de stora träden och dess lövverk. Väldigt olik Nordanskogen där hon var född. Massor med tallar och mossa och sånt. Ett leende spred sig över hennes läppar då tankarna tog henne tillbaka till sin barndom. Men bara för ett ögonblick, sedan var hon tillbaka i nutiden. Alltid blicka framåt. Jajjamen. Det hade hon fått höra många gånger. Alltid se framtiden, inte det förflutna som ändå inte gick att ändra. Visserligen höll hon med, men ibland var det okej att sörja vad som hänt.

När hon sedan frågat om flocken, såg hon att Theia verkligen sken upp, vilket lockade fram ännu ett leende. Hon verkade äldre än sin kropp och skulle säkert i framtiden bli en lysande ledare.
I en smidig rörelse satte hon sig ned och slog försiktigt ett par gånger med vingarna för att få dem i position, för att slippa obehag.

[ Gush. Kort x] Jag ber om ursäkt. ]

Theia sa ingenting utan lät tystnaden sänka sig över dem. Det var ingen stel tystnad utan snarare avslappnande. Hon såg att honan tänkte på något, något som kanske besvärade henne, men Theia ville inte gräva i sådant som kanske var känsligt. Hon hade aldrig upplevt någon egentlig sorg. Hon hade aldrig förlorat någon, så hon visste inte hur det kändes, även om så gott som hela hennes släkt var utrotad. Hennes morbror blev mördad, likaså hennes mormor. Hennes mor sörjde dem fortfarande, men Theia kunde inte känna någon sorg, bara bedrövelse. Hon hade aldrig fått chansen att lära känna dem, de dog innan hon föddes. På sätt och vis tyckte hon det var skönt, då slapp hon sorgen. Men samtidigt hade hon velat veta vilka de var, hur de såg ut, hur de luktade.

Hon bet sig i tungan och riktade uppmärksamheten till Fuaime igen. Vad gjorde hon här egentligen? Theia hade inget emot att ha henne här, absolut inte. Men frågan dök ändå upp i hennes huvud. Hon hade alltid haft svårt att lita på främlingar, var det verkligen en slump att hon kommit hit?

"Säg mig, var kommer du ifrån?" Frågade hon istället och såg nyfiket på den ljusa honan.

På grund av min inaktivitet så avslutar jag nu rollet. Jag får sådana skuldkänslor för att min fantasi inte räcker till. Så förlåt för att jag tagit upp plats i din tidslinje så länge. D: