I gryningen hade Occultos lämnat Kawazatriskogen bakom sig. Ingen hade gjort något större väsen av det. I princip alla hade sett lugna eller nonchalanta ut. Men Blair visste att de alla var tränade på att dölja känslor, och i deras ögon hade han kunnat se sprakande förväntan. Det var samma förväntan som han kände bubblandes i bröstet, men masken av lugn låg oförändrat över det mörka anletet. Han undrade hur hans ögon såg ut. Var de ett med lugnet, eller avslöjade dem hans sanna känslor? Han bestämde sig för att dra upp det med Shady som en sak att träna på.
   Sedan mindes han att Shady inte var med. Han var överordnade på den här resan. Det var han som skulle ordna med jakt, träning och säkerhet för flocken. Det kändes som ett stort ansvar på så unga skuldror, men å andra sidan hade inte eldsyskonen varit mycket äldre när de startat Occultos.
   Det var eftermiddag. De färdades i intervaller. Springa, jogga, gå, repetera. Det var effektivare än att tvinga hela flocken till bristningsgränsen. Blair var mycket väl medveten om att Occultos måste vara i bra skick när de väl kom fram, inte en hög med utmattade smutsvargar.
   Lavaöknen bredde ut sig framför dem. Han hade aldrig varit här. På marken de vandrade var gräset grönt, men längre fram såg han hur det försvann och byttes ut mot karg mark. Här och där syntes släta kullar. Det luktade underligt, något som han inte kunde sätta tassen på.

Som det anstod betan ledde han följet. I hans fotspår följde Iriea och Björk närmast. Han kunde se Avonmora längre bak, och med henne var antagligen Alfdis. Valerie gick sist, för att se till så ingen halkade efter. Några av de äldre, mer erfarna medlemmarna hade stannat med Midnight vid reviret. Trots att Shady skulle leta efter ett nytt åt dem, så ville de inte bli revirslösa om något skulle hända. Blair skulle sakna Midnight. Det var hans förtjänst att Blair ens gått med i den här hårda, dysfunktionella men ändå lojala familjen.
   Iriea ökade på takten så hon kom upp jämnsides med honom. Han vände den gröna blicken mot henne och log.
   "Spännande, är det inte?" Trots att Blair varit ute i Numoori förut uppskattade han att resa.

En spänning låg inom den växande kroppen, som ett tryck som ville expandera utåt, tänja ut henne tills att hon inget längre var. Samtidigt var hon så samlad och likgiltig utåt att hon lika gärna kunnat varit en sten. Flocken, eller iallafall en del av den, sprang och gick om vartannat, och hade bara tidigare om dagen lämnat den dunkla skogen, där allt var fuktigt och mörkt. Framför henne låg ett landskap hon aldrig skådat. Marken blev mörkare ju längre de kom och kunde snart bara beskrivas som svart, medan växligheten också progressivt försvann. Det kvar kullar om vartannat, och långt i horizonten något som enbart kunde beskriva som berg, så små emot himlen på grund av avståndet att de lika gärna kunnat vara inbillning.
 För henne var det en okänd grej, att vandra. Trots att hon hade uthållig fysik och knappast var trött för dagen, så fann hon det något monotont. Hon saknade träningen, den brännande känslan i musklerna vid kvällen som indikerade på att man jobbat hårt underdagen. Hon saknade skogens oljud.
Självklart hade hon tyckt att det var spännande att vandra, att see landskapet ändras, och tyckte fortfarande att det var spännande, detta nya landskap, bara det att det var monotont att bara röra på sig.
 Hon längde något på stegen, och kom därmed ifrån björk som hon nyss sprungit brevid. Av någon anledning så kände hon sig något bitter över flocksystern, kanske för att hon alltid under vandringen lyckats avbryta de få möten hon kunnat få med Blair, vilken hon nu sprang brevid.
 Talade till henne med ett leende på läpparna, och som alltid i hasn sällskap släppte hon på stenmasken.
"Så spännande det kan bli att springa och stirra på din rumpa hela dagarna" retades hon med ett flin.