Återigen hade hans tassar styrt ut honom mot öknens vidder. Sanden kändes härlig under hans tassar och värmen bekom honom inte. Ändå, varför skulle den? Hans krafter lydde honom ändock villigt. En sval vind drog över honom, som för att understryka det han nyss tänkt. Belåtet slöt han ögat ett tag. Kanske skulle han ansöka till Devils ändå? Han gillade klimaten och det fanns alla sand i världen att leka med, plus så hade han dragits hit för andra gången nu. Det kanske var ett tecken?

Han började åter gå, då han stannat till, och njöt av sanden som mjukt flyttade sig undan hans tassar när han gick. Ja här skulle han kunna leva. Plötsligt kände han doften av en annan varg. Han öppnade ögonlocket så att den gula blicken kunde söka av området. Han stod åter still, nu var det främlingen som fick välja om de skulle mötas eller inte.

Väntan var inte lång fören han såg något störta mot marken, och genast var minnena, och smärtan, där. Trots att denna var mörk påminde den honom om hans vita vackra syster. Om hur han missat när de tränat och hur han sakta fick se henne dö. Hans fel. Smärtan dunkade i bröstet, i samma takt som hjärtat. Med tiden hade de båda blivit ett, båda var något han inte kunde leva utan. Smärtan var hans liv, och hans livlina. Snart såg han vargen igen, svart och röd. Så olik men ändock så lik. Främlingens röst var ganska lätt men vacker.

"Var hälsad främling" svarade han med sin egna mörka, men ändock lena, röst och ett leende prydde hans läppar. "Vad gör en så fager tik som ni här ute i kargt landskap som detta?" frågade han med samma ton fall och närmade sig honan litet för att kunna granska henne bättre. De gröna fjädrarna frasade lätt när de rörde sig emot varandra, hans ända kroppsliga arv från modern. Det enda gula ögat studerade vaksamt honan, kunde hon vara från flocken som husade här i öknen?

Något med hennes sätt och röra sig och hennes ansiktsuttryck fick honom att tveka att hon talade sanning, och så kände han inte doften av resten av Devils medlemmar på hennes kropp. "Om du nu tillhör Devils varför känner jag inte deras doft på din päls, så som en flocks varg borde göra?" frågade han lugnt. och granskade honan när hon gick runt honom. Han var väldigt lugn till sätten, hetsade inte upp sig för minsta lilla. Det gjorde att han kunde, lugnt, se på alla sidor av problemet. Gav han tid att tänka efter innan han tog beslut, hur små de än var. Ja han var ganska klok. "Nej Min flock dog i branden som skapade döda skogen" han lät oberörd, det var han också. Efter det att hans syskon dött fanns det inget som höll han kvar där, så han hade lämnat dem. Lämnat dem för att sedan komma tillbaka till en död plats. Han följde fortfarande honan med blicken och var fortfarande lika lugn.

Han trodde inte på det svar hon gav honom, själv hade stanken från flocken luktat i hans päls i flera år och han tvivlade på att "uppdraget" tagit så lång tid. "Jag har varit i en flock, min sköna, doften går inte ur så lätt, men jag vill inte dessa djävlar något illa" Han skrockade lågt "Nej, nej, tvärt om jag kanske kan tänka mig att vara en av de djävlar som sköter om den här marken" Han log slugt, skulle han testa hur mycket honan faktiskt visste om öknens folk? "Ja en av Tenkais ättlingar" Nu var det han som cirkulerade kring honan, i ett vänster varv så att hans ärr syntes mot henne, hans blick var fäst på henne och han lyssnade på hennes fråga. Hans namn, kanske var hon lite smartare än vad hon gav skenet av att vara. "Mitt namn är inget viktigt, det är endast ett redskap andra använder, och jag är inte säker på om jag vill ge dig redskap, min sköna" Han stannade upp och fjädrarna i hans "krage" frasade lätt då de gungade emot varandra. Han var fortfarande lugn, så som han alltid var, men beredd. Alltid beredd. Men han använde hellre sunt förnuft än alla de muskler som konstant arbetade under hans hud, sen hade han sin kraft som fungerade perfekt i det här klimatet. De båda krafterna fungerade bra här. Han satte åter benen i rörelse, åter gick han runt honan. Hennes vingar låg i sanden, och han behövde inte titta för att se vart hon var, nej han kände hennes tyngd mot de fina kornen och hon hörde vindens viskningar genom hennes päls. Nu väntade han bara på hennes reaktion.

Tiken skrattade åt hans påstående, hon förstod inte att han både hade rätt och fel. Kanske var hon inte den hon angav sig att vara, precis som han trott från början. Hennes reaktion på hans svar om hans namn var nog än roligare. Feg? Nej. Smart? Ja. Honans namn registrerades snabbt av hans minne och lade ihop den med doften och utseendet. Hon verkade bli allt mer nervös av hans cirkulerande, han kände tyngden ändras och antog att honan nu lyft vingarna. Hennes varnande ord bet inte på honom och han stannade inte. Han fortsatte att gå en bit innan han väl stannade och såg på honan med det enda ögat. "lite nervös, min sköna?" Han log slugt och lade huvudet på sned "Jag trodde att öknens djävlar inte var så rädda?" Han skrockade. Nej honan var verkligen inte den hon uppgav sig att vara. "låt oss nu släppa alla lögner, min sköna" Trots att han visste hennes namn använde han uttrycket för att reta henne. Han såg åter bort, mot det håll Devils revir låg. Kanske skulle han vandra närmre reviret för att å möta en faktiskt medlem? Han lät blicken dröja sig kvar mot horisonten. Ja, det skulle han nog.

Off: Förlåt för segt svar ^^' Förresten så är hon inte nervös, hon är mer beskyddande, men det spelar ingen roll .. xD

Hon kände hur hon började att koka då hannen tog till orda "lite nervös, min sköna?" "Jag trodde att öknens djävlar inte var så rädda?" "låt oss nu släppa alla lögner, min sköna". Hon andades ut som för att lugna ner sig, hon släppte garden och la vingarna vid sidorna samt slutade att morra och drog ner överläppen, "För det första är inte mitt namn 'min sköna' och för det andra så kanske du kan vara vänlig och lämna mig, Chaibos?" sa hon retsamt, "Låt oss gå över till något annat, kan du klämma ur dig ditt namn?" sa hon envist och väntade på ett svar, hon svepte med svansen och ögonen glimmade till i solens starka ljus. Hon skrattade lågt.

Han skrockade lågt. "men jag som tyckte att 'Min sköna' passade så fint in på dig lilla vän" han skakade roat på huvudet innan han satte sig ner. "Men om du nu måste veta mitt namn så kan ni kalla mig Saderk" Hans gula blick sökte sig åter till den röd-svarta honan. "Så säg mig, vad är eran riktiga anledning till att befinna sig så här nära devils revir?" Han höjde ena ögonbrynet, ja var det något illa i hennes tankar kunde han ju alltid ta ner henne och föra henne till dem, som en present, muta, till att de lättare skulle anta han själv. Men om hon ville den väl, kanske till och med gå med dem, kunde han slå henne följe, två var bättre än en.

[Sorry för seghet, och för det korta svaret :/]

Off: Jag är väl ännu segare .. ^^' Dessutom gör det inget att inläggen blir korta, inte alls. (:

Hon skrattade än en gång. "Du måste skämta? Det var ett av de larvigaste smeknamn jag hört!" sa hon och spände blicken i hannen. Äntligen kläckte han ur sig sitt namn också, det blev hon nöjd över. "Seså, det var väl inte så svårt?" sa hon retsamt och log. "Min far må vara en stolt medlem av Devils, jag ska försöka hitta honom du din nyfikne" sa hon stöddigt, Glacial satte sig ner. "Så, kanske vi ska slå följe i alla fall?" hon litar inte helt på Saderk men något vettigt finns nog i den lilla hopknycklade hjärnan hos honom. Hon ler slugt.

Saderk lyssnade noga till honans ord, så hennes fader var en medlem av devils? Med en hona utanför? Åh, han undrade hur flocken tog det. Hans sätt att komma fram till att mamman inte var en av devils var ganska enkel, hade honans mamma varit det hade honan själv varit förr in i flocken och skulle därför inte behöva ansöka till den. "Att slå följe till djävlarnas hem är en tanke som även slagit till i mitt huvud, så det är något jag gärna skulle göra" sade han högtidligt, som om honan låg några steg efter hans tankebanor, och hans gula blick granskade henne igen. Han var tvungen att erkänna att det låg något graciöst över honan, som om en urholkad makt dolde sig under det stöddiga yttret. "får man även fråga vem din fader må vara?" Ja kunde det vara någon av medlemmarna som han kände till eller var det någon av dem som inte riktigt funnit ett namn ute i världen. Ja, han kunde använda all information honan kunde ge honom. Allt för att bli accepterad, att snabbt bli en i gruppen, för att sedan jobba sig uppåt.

"Att slå följe till djävlarnas hem är en tanke som även slagit till i mitt huvud, så det är något jag gärna skulle göra" hon nickade djupt och svepte med sin svans. Hennes orangea ögon såg på Saderks gula, hon såg att han granskade henne. Likaså granskade hon honom, allt från de gröna fjädrarna och ner till hans tassar. Han ser lite olustig ut. "Får man även fråga vem din fader må vara?" hennes ögon spikades rakt in i hans ansikte, nästan borrade genom hans själ. Ögonen smalnade av och hennes leende försvann. Hon ställde sig upp och gick närmre hannen, "Jag kanske må se dum och ful ut enligt dig, men jag är inte född igår" sa hon långsamt och lågt, hon fnös och skrattade.

[ Avslutat c: ]