Döda skogen, en skog utan liv eller färg.
De sedan länge döda träden sträckte sina grenar mot himlen i hopp om lite solljus, men utan att lyckas.
Marken, som var täckt av en tjock dimma erbjöd inget bete, vilket ledde till att nästan inte ett enda levande djur stod att finna i den döda skogen.
Det var här dom var, vandrandes mellan de svarta trädstammarna genom den tjocka dimman.
Två tikar, lika olika som natt och dag. Den ena svart och röd med vingar på sin rygg. Den andra vit som snö med blåa tecken och silvergråa horn. Deras namn var Glacial och Thayala.

Thayala suckade irriterat åt den tjocka dimman som skymde deras sikt. Den hade virvlat runt deras ben och tassar från den stund dom klev in i den mörka, dystra skogen.
Om hon inte mindes helt fel hade det en gång i tiden varit en del av lövskogen men drabbats av en stor brand som dödade skogen bit för bit innan det tillslut slocknade. Efter sig lämnade den svarta, sönderbrända trädstammar, aska och död.
Skogen hade inte återhämtat sig sedan dess.
Hon rös till av obehag när hon tänkte på alla djur och vargar som måste ha mist livet i den väldiga branden. Hon kunde nästan föreställa sig paniken de måste ha känt när elden bet dom i tassarna under deras panikslagna flykt från infernot.
Hon undrade för en liten stund hur branden startat, men övergav snart tanken, hon hade viktigare saker att tänka på. Som törsten som rev i halsen eller hungern som gnagde i hennes kurrande mage. Dom måste få tag på mat och vatten fort, annars hade den långa, farliga vandringen varit förgäves.
- Glacial, tror du att du kan flyga och se om du kan hitta något ätbart? undrade hon och såg frågande på Glacial, den unga tiken hon lärt sig att lita mer och mer på efter att dom gett sig av från bergen.

[fortsättning sedan det förra rollet, vi hoppade över en bit :3 ]

[ Jaopp, det gjorde vi! ;3 ]

Skogen var full av dimma, höga mäktiga träd och en vag bitande kyla, dimman verkade sedan länge legat som ett täcke på mark och runt träd, varför återhämtade sig aldrig skogen? Det verkade ju inte komma igenom något solljus, därav problemet. Dem två tikarna hade vandrat en väldans lång bit, lite för lång och en aning tråkig om man inte pratar. Den tysta skogen gav inte ifrån sig ett enda ljud, det var lite för tyst, det verkade inte finnas någon levande varelse här alls, förutom de vilseledda djur som kom hit och vargarna som hälsade på. Glacial kände inte av någon kyla alls, is är så vanligt för henne att hon till och med har lite mer blåaktigt blod än rött, inte lila, blått, is verkar forsa i hennes ådror. Hennes far är säkert stolt över henne, hon har ärvt en kraft från sin fader, precis som hennes ena bror gjort. Thayalas röst skar i tystnaden. ''Glacial, tror du att du kan flyga och se om du kan hitta något ätbart?'' frågade honan med en blick som var väldigt frågande, honan såg ju inte ut att kunna flyga själv. ''Med nöje'' svarade tiken och bredde ut sina ståtliga vingar, hon såg sig för så att hon inte skulle skada Thayala, och med några kraftiga slag med vingarna började dimman att yra och tiken var uppe i luften. Högt ovanför dem döda träden och den tjocka dimman som skymde tikarnas sikt. Det var fortfarande svårt att se, men med hjälp av vinden skulle hon säkert få det lättare att få syn på mat. ''Kan du flytta omkring på dimman och leta upp ett byte, är du snäll?'' frågade Glacial trevligt, vinden svarade med ett kort 'Javisst' och började att leta. Tiken tackade tacksamt och följde efter vinden, fram och tillbaka, hit och dit. Det tog inte alls lång tid att hitta ett vilselett djur med hjälp av rätt krafter, även om man får svänga väldigt mycket. Vinden hade lett Glacial till en förvirrad antilop, vad nu det var, den liknade en hjort - men Glacial hade då aldrig sett något liknande förut. Hon bad vinden om en lätt tjänst, att dräpa djuret snabbt och utan oljud. Då det hjälplösa djuret låg livlöst på marken, landade tiken och grep om antilopens hals för att sedan lyfta igen och flyga till Thay - hennes nya vän. Kort därefter - med ett leende på läpparna - landade tiken framför Thayala och släppte ner det konstiga djuret. ''Tadah!'' utbrast Glacial glatt.

Thayala log uppskattande när tiken släppte det behornade djuret framför hennes tassar.
- Åh! Perfekt! utbrast hon och slet genast upp djurets buk. Hon åt fort och utan att kladda ner sin vita päls onödigt mycket.
När hon var mätt suckade hon belåtet och slickade bort det sista blodet runt munnen.
- Tack Glacial, det var väldigt duktigt av dig, berömde hon den unga jägaren.

Efter en liten stund såg hon sig omkring och sträckte på sig.
- Det börjar bli kväll, men vi kan gå en bit till innan det blir mörkt, ska vi?

[har sjukt mycket att göra i skolan denna veckan, det är därför svaren är så korta och kommer så segt, men dom kommer xD ]

[ Det är okej. C; ]

Berömmen den äldre honan gav ifrån sig, gjorde Glacial stolt över sig själv, men det väckte en djup tanke i bakhuvudet, Malvado. Skulle det vara så att hennes far var på plats då hon anlänt i Öknen? Eller skulle han ha vandrat åt något annat håll i Numoori? Möjligt, men Glacial ger inte upp sitt hopp än, hon ska hitta honom, om det så tar hela hennes liv så ska hon hitta Malvado. Det är hennes högsta önskan, att slippa vara ensam och visa sin far vad hon går för. ''Äh .. så lite så'' sa tiken och sträckte stolt på sig, hon log brett men började kort därefter att smaska i sig köttet från sidan av antilopens rygg och en del utav halsen. Då hon ätit klart, la hon sig stillsamt ned med det röda huvudet på sina tassar. Dem orangea ögonen vilade lugnt på Thayala. ''Det börjar bli kväll, men vi kan gå en bit till innan det blir mörkt, ska vi?'' frågade honan efter att hon sträckt på sig, Glacial nickade och ställde sig upp. ''Detta ämnet har vi inte kommit in på än, men .. har du någon familj?'' frågade tiken nyfiket samtidigt som hon gick en liten bit för att sedan vänta in Thayala, huvudet vändes bakåt mot den äldre där ett leende trädde fram.

- Familj... väste Thayala och slöt ögonen, och ett hemskt minne blixtrade till bakom hennes ögonlock. En metallisk smak spred sig i hennes mun när hon återupplevde minnet, och hon ryckte till när hon tyckte sig höra ett knakande ljud.
Hon slog upp ögonen och stirrade på Glacial.
- Tala aldrig om min familj igen! sade hon sammanbitet och gick förbi de unga tiken och lät sig omslutas av den tjocka dimman.
Hon såg upp mot trädens kronor och kämpade för att blinka bort tårarna som börjat droppa ner på marken.
Minnena blixtrade förbi och hon mindes lukten av död som hänt tung över hennes döda valpar, knakandet hon hört när hon av misstag brutit en redan död valps ryggrad i panik och känslan av ensamhet som fyllt henne när hon sprang bort från lyan, bort från lövskogen och bort från sorgen, hade hon trott. Men den följde efter henne, åt upp henne innifrån och lämnade bara ett tomt skal efter sig, galet av sorg och ensamhet.
Hon hade återhämtat sig, men nu när minnena forsade tillbaka kom även sorgen tillbaka och lade sig som ett tungt täcke över henne.

Pet pet

Off: Förlåt för inget svar på två månader, men här har du ett iaf! <3 ;D

När honan argt pladdrade ur sig ordet familj, ryckte Glacial till, var det så illa må tro? Sedan försvann Thay in i någon slags dimma, ett minne kanske? För när Glacial frågade vad det var med henne svarade hon inte. Sedan kom några följande ord om att tiken aldrig ska nämna honans familj igen. Glacials ögon spärrades upp förvånat, vad var det med honan egentligen? Var honans förflutna för farligt att tala om? "Okej" sa hon bara och brydde sig inte mer om det, hon såg bara Thayala försvinna in bland dimmorna. De orangea ögonen såg något helt annat, hennes familj. Hennes två bröder, mor och far. Allihopa passade så bra ihop, hon saknade dem alla. Hon skakade på huvudet så att tanken försvann och rusade efter Thay.

Då de båda gått en ganska lång bit hade de nästan kommit ut ur Döda skogen, de tråkiga döda träden och dimman som låg tätt emot marken var fortfarande inget roligt ställe, inget att utforska. "Men du .. vad brukar du göra när du är ensam?" frågade tiken och väntade på ett svar, hon log mot Thayala.

Hon gick utan att tänka, nästan utan att se. Hon kände sig helt tom på känslor, precis som att hon inte kunde känna, inte kunde känna och inte kunde bry sig. Men det var bättre än sorgen. Allt var bättre än sorgen, men skulle hon någonsin komma över den?
Kairo, hennes vackra, vackra Kairo och deras valpar, de små som inte ens hunnit dra sitt första andetag.
Nej, den skulle nog aldrig försvinna, den skulle nog alltid finnas där.

"Men du .. vad brukar du göra när du är ensam?"
Tikens ord fick henne att stanna upp och vakna upp ur det känslolösa tillstånd hon varit i.
- eh... Va? sade hon nästan yrvaket och såg sig förvirrat omkring. Träden växte allt glesare där, och de verkade vara påväg ut ur skogen.

Off: Hon är ovetandes om ena broderns död, notera! c:

När Glacial äntligen kommer att vandra in i Öknen kommer hon att leta rätt på Malvado direkt, men även flocken Devils. Hon skulle även hoppas att mor var där och hennes bröder likaså. Trots att tiken är ganska gammal skulle hon leka med sina bröder dag ut och dag in, hon skulle komma hem till mor och far för att äta, sedan krama om dem båda då hon ätit färdigt, och sedan gå ut med sina bröder igen. Hon skulle förvandlas till en valp igen, hon skulle bli så glad och ivrig på samma gång, men även ledsen. Tankarna låg kvar i bakhuvudet medan hon väntade på Thayalas svar. Honan verkade inte ha hört vad Glacial sagt, så hon repeterade sin fråga. "Jo. Vad håller du på med när du är ensam?" frågade tiken än en gång, hon log bredare.

- Det jag måste göra, jagar, äter, dricker, sover och sånt man gör. Vad annars? sade hon frånvarande och med blicken stadigt fäst på öppningen mellan de döda träden som framträdde mer och mer.
- Vi är snart ute. Sedan ska vi bara hitta din familj, sade hon till den unga tiken som gick bara en liten bit ifrån henne.


[avslutar du och startar i öknen? (behöver ju inte skriva ett långt startinlägg, men som en fortsättning på rollet? att dom har gått en liten bit? :) )]

Hon nickade. "Jag vet inte. Flyttar omkring? Vandrare?" sa hon och log. Det var som en skock att träden börjat glesna och sand ta sin plats, tiken log av extrem lycka. Hon var äntligen på väg hem. "Ja, ja! Kom igen nu, nu är det inte långt kvar!" ropade hon samtidigt som hon sprang mot sitt mål.

[ Sådär c: https://numoori.swedishforum.net/t2287-vandringen-var-vart-besvaret-for-att-fa-en-van-p#23980 ]