[Öppet för Treontha medlemmar! :'D Tänkte försöka hålla det rätt kort, men är bara att hoppa in och skriva nått, flockdrama liksom, hihi <3
Och för er som inte vet - Fey är Tannins flickvän (bergsvarg och månvargs korsning) som han tror att flocken kan acceptera osv.]

De var framme. De stod där, tillsammans, sida vid sida. Tannin och Fey. Vrenen och månsvargskorsningen som funnit varandra och lovat att aldrig släppa taget.
Och nu var det dag. Nu stod de här, på Treonthas revir, inför den varg som Tannin både älskade och fruktade. Angelus, fadern. Och allting kändes inte lika självklart längre. Gudarna som tidigare stärkt honom verkade ha övergett dem så fort den högresta vrenen kommit inom synhåll.
Men det fanns ingen återvändo nu. Det var dags.

"Far, detta är Fey..."
Den högresta vrenen såg på den svarta varginnan som sonen släpat med sig. Inte en min rörde sig i det avlånga ansiktet och de blåa ögonen var kalla likt is. "Och vad gör hon här?"
Tannin svalde. Nervositeten spred sig i kroppen. Han hade alltid haft en djup respekt för sin far, och detta gjorde det svårt. "Hon... hon vill ansluta sig till flocken."
Angelus stirrade på sin son med en blick som inget avslöjade. "Du kan våra seder, du vet vad vi står för. Vad är detta för struntprat?"
Tannin svalde igen. Han kunde känna hur Fey drog sig närmare honom, uppenbarligen av respekt för hans far. "Ja, men du förstår... Hon är... Jag är... Vi..." Orden svek Tannin och han kände hur han ville böja sig under den iskalla blicken fadern gav honom. Han kunde hur han ville sjunka genom jorden.
"Låt mig gissa..." Angelus röst var inte längre enbart kall, där fanns en underton av svag irritation. "Du är dum nog att tro att du har ett kärleksintresse i denna hona? Detta smutsblod?"
Tannin kände hur ilskan vaknade till liv inom honom. Trotsigt mötte han faderns blick. "Jag är inte dum, och inte heller tror jag. Jag är säker, jag älskar henne."
Tystnaden som uppstod var skrämmande. Och Angelus, som vanligtvis inte visade minsta tecken på något, hade ögon som blixtrade av ilska. Och sedan, som från ingenstans, kom ett skratt ur hans strupe. Ett kort, iskallt skratt.
"Älskar henne?" Han tog ett steg närmare sin son. "Älskar du henne? Jag vet inte ens vad hon är!" En blick av avsky kastades emot Fey. "Ett smutsblod, inte ens värdig en plats i flocken, än mindre en plats i ditt hjärta. Hon ska inte vandra bland våran sort, såna som hon borde sållas bort från jordens yta."
Rösten då vrenen talade hade stegrats, högre och högre, och det var nästan så han skrek åt dem. Säkerligen nådde hans röst de andra flockmedlemmarna.
"Och du låter dig luras på detta vis... Du sviker oss, du sviker mig, och för hit smutsblodet. Förväntar dig att hon ska kunna bli en av oss... Aldrig någonsin har mitt namn fläckats med mer skam än nu. Du är min son, du vet bättre, jag har lärt dig bättre. Hon har ingen plats här. Och du vet det. Gör dig av med henne!"
Ilskan inom Angelus kände inga gränser, och det var med tunga andetag som han utmanade stirrade på sin son. Detta skulle ta slut, på en enda gång. Det var oacceptabelt!

Tannin noterade hur Fey backade ett steg, öronen mot nacken och hukad mot marken, som om hon försökte gömma sig bakom honom. Tannin själv hade gärna velat ha någon att krypa ihop bakom i ett försök att undkomma vreden som nu blixtrade i faderns ögon.
"Tannin. Du är min son. Jag har uppfostrat till bättre saker än detta. Vi, flocken, har lärt dig bättre än detta. Vad än det är för rebelliskt tonårsbeteende du nu uppvisar råder jag dig att sluta upp med det, för det kommer att leda dig på villovägar och det kommer att få konsekvenser." Nästan hotfullt talade Angelus till sin son. Den isande blåa blicken gled sedan från Tannin mot Fey.
"Och vad gäller dig, smutsblod... Lämna oss, och visa dig aldrig mer på våra marker." Rösten var iskall då Angelus talade till den mörka honan.
Tannin ville krypa ihop, försvinna genom marken, för att slippa faderns ord. Men det var omöjligt, och där fanns ingen han kunde gömma sig bakom. Och han vägrade överge henne.
"Nej." Den unga vrenen darrade på rösten då han sade emot  sin fader.
I några sekunder stod Angelus endast och såg på honom. "Ursäkta?"
Tannin svalde. Han visste att det han gjorde var dumt, så dumt. Faderns vrede hade inga gränser. Men han kunde inte överge Fey. Så återigen sade han det.
"Nej."
Det var som om tiden tycktes stå stilla för några sekunder, och alla känslor som låg i luften verkade så intensiva att de hade kunnat gå att ta på. Blickarna som utbyttes, den tryckande stämningen, det verkade så overkligt. Var det verkligen sant, allt detta? Kanske det bara var en dröm. En mardröm. Och för ögonblicket hoppades Tannin att det vore så.
Men det var det inte.
Sekunden senare kom den äldre vrenen flygande emot honom med ett dovt läte och blottade tänder. I ren panik kastade sig Tannin bakåt, men alldeles för sent. Han kunde känna hur faderns tassar nådde hans kropp, och i desperation sprattlade han, kämpade emot. Feys vett skrämda skri skar genom luften samtidigt som Tannin kände faderns tunga andedräkt mot sitt ansikte. Han slöt ögonen. En tår rann nedför hans kind.
Detta var slutet för honom.

Men ingen smärta skar genom kroppen. Inga tänder pressade sig genom hans hud. Sakta, med en rädsla som kröp genom hela hans kropp, öppnade Tannin sina ögon, bara för att stirra rakt in i faderns. Angelus stod över sin son, med blottade tänder. Andetagen var tunga och rosslande, och han kände hur adrenalinet sköt genom kroppen.
Han hade kunnat döda sin egna son, men något hindrade honom. Han kunde inte tro att Gudarna hade önskat det.
"Ge dig iväg." Rösten var viskande, väsande. "Och återvänd aldrig till denna plats."
Han drog ett djupt andetag, och backade sedan undan från Tannin.
"Du har dragit ned mig, din familj, din flock och dina förfäder i skam och vanära. Om jag någonsin får se dig igen kommer jag inte att låta dig behålla livet."
Och med de orden vände Angelus sin son ryggen, och började vandra bort från platsen.
Tannin låg kvar på marken, tårarna rann från hans ögon. "Far, snälla..." Rösten var ynklig och svag. Den äldre vrenen reagerade inte. Och det skar i Tannins hjärta. Var det verkligen såhär? Var det sant? De hade övergivit honom, hans far hade övergivit honom. Han var ensam.

Fey, som kastat sig ut skottlinjen, smög sakta fram emot Tannin. Hon lade sin nos mot hans kind. "Kom, älskade, vi går." Känslorna som fanns inom henne var blandade, men en sak var hon säker på. Hit skulle de aldrig återvända.