Delta hade fortsatt att vandra, fortfarande utan ett mål i sikte. Ärligt talat så visste hon inte vad hon skulle göra med varken vandringen eller sitt liv. Hon tyckte fortfarande att hon hade gjort rätt val som lämnat familjen, det fanns inte en uns tvekan i henne när det kommer till det, men hon visste inte vad hon skulle göra med sitt liv. Hon hade inget kall, inget som egentligen drev henne framåt i hennes vandring. Med det i tanken så satte hon sig abrupt ner och stirrade tomt ut framför sig. Kawazatriskogen var så mäktig, och Delta kände sig liten i jämförelse med den, trots att hon var en varg i det större slaget.
Hon suckade djupt och övervägde om hon skulle gå tillbaka. Kawazatriskogen var ny för henne, och hon hade ingen aning om vad som väntade på andra sidan. Egentligen så ville hon ta reda på det, samtidigt som något drog henne tillbaka mot Höstskogen, där hon kände igen sig. Kanske var hon inte redo för så mycket nytt? Kanske borde hon bara vända om och tassa tillbaka?
När doften av vargar slogs emot henne tänkte hon först vända om, men ångrade sig snabbt. Kanske var detta den nya starten hon hade väntat på? För det verkade trots allt som att det rörde sig som en flock vargar. En flock... Delta hade aldrig varit med i en flock, det enda hon kände till var familjelivet. Hon satt kvar, funderade på sina val och vad hon skulle göra.

[Black]

Det hade gått tre dagar. Black hade sökt igenom stora områden utan att vila annat än några timmar om nätterna. Han var vaksam och alert, desperat efter att hitta det han sökte. En helare som kunde rädda Imani's liv innan tiden var ute. Innan han behövde döda henne. Han ville inte ha hennes blod på sina tassar. Tanken fick honom att rysa trots djungelns värme och han ökade takten. 

Han hade träffat många främlingar under de tre dagarnas letande, men ingen hade haft helande krafter och nu var han på väg tillbaka mot reviret för att söka i dess utkanter. Han tyckte inte om att lämna flocken för sig själva då de saknade krigare bortsett från honom själv. Visserligen var Ronia och Kasai stora nu, men de skulle inte kunna försvara flocken själva ifall de blev attackerade. Varför någon skulle attackera lilla Isil Anar visste han inte, men man kunde aldrig veta. 

Den stora hanen tog sig snabbt och smidigt fram med kattlik gångstil och spända öron. Ögonen såg allt, och de långa pupillerna smalnade av när de träffades av en stråle solljus som silades ner genom lövverket. Han hörde apornas tjatter, fåglarnas sånger och ormarnas väsande läten. Hans nos var fylld av djungelns tunga, varma, söta doft av färgglada växter och fuktig jord. 

Vinden bytte riktning och plötsligt kände han doften av en främling. Strax därefter fick han syn på henne. En stor, brunvit varghona med ögon som sommarhimlen satt och såg velande ut. Black tänkte nästan låta bli att ta kontakt med henne, men han kände sig tvungen att ställa frågan han ställt till så många andra under de tre dagarna av sökande. Han stannade vid främlingen.
"Ursäkta, men har du helande krafter?" 
Han var van vid att uttala orden vid detta laget, och han var lika van vid ett negativt, ursäktande svar. Han kände hur det sista, lilla hoppet klamrade sig fast inom honom medan han mötte främlingens blick.

När hanen hastigt och plötsligt dök upp var det en ursäktande min som lade sig över Deltas ansikte. Hon skulle precis be om ursäkt om hon befann sig inne på ett revir, när hanen talade först. Orden som kom ur hans mun fick Delta att hastigt rycka till. Helande krafter? Ja, det hade hon ju, men vad ville hanen komma med det? Hon funderade först på om hon skulle ljuga eller helt enkelt säga som det var. Hjärnan ville ljuga, för att eventuellt rädda hennes egna skinn, men hjärtat ville hederligt svara ärligt. Hon reste på sig, klippte med de aningen inåtböjda öronen och suckade uppgivet.
"Ja, det har jag... På sätt och vis", svarade hon tillslut. "Hurså?"
Hanen hade antagligen en god anledning för sin hastiga fråga. Inte för att Delta skulle kalla sig någon mästare på helning. Faktum var att hon hade enormt mycket mer att lära, speciellt då hennes typ av helande krafter var en aning udda, om man jämförde med andra. Modern hade varit mån om att lära sin dotter hur man använde den helande kraften, men hennes träning hade varit i hårdaste laget. Delta hade tappat räkningen på hur många ben hon fått bryta, och hur många hon brutit själv, i moderns hårdhänta kraftträning.

Honan reste sig upp, uppenbarligen överraskad utav den udda, plötsliga frågan. Black var medveten om att det inte var ett särskilt vanligt sätt att kontakta en främling på. 
"Ja, det har jag... På sätt och vis." svarade hon. "Hurså?"
Han var så van vid ordet nej att han nästan hörde det. Han tog till och med några steg iväg med ett besviket "Okej, jag förstå-" 
Han stannade. Vände sig om. 
"Vänta... Sa du ja?" Han lät förvånad. Genuint förvånad. Sedan sköljde lättnaden över honom och munnen formade ett stort leende. 
"Äntligen! En helare!" 
Han gick tillbaka till henne. 
"Så oartigt av mig, jag glömde bort presentationen." insåg han. "Jag har letat efter en helare i flera dagar och är antagligen trött på grund av det. Du får ursäkta mig."
Han visste att han inte var sitt vanliga, värdigt återhållsamma jag. Det var nog lättnaden och den nya hoppet som gjorde honom mer pratsam och glad. 

"Jag är Black, ledare av flocken Isil Anar. Min vän är väldigt sjuk och flocken har ingen helare. Jag behöver din hjälp att rädda henne. Det skulle betyda oerhört mycket om du följde med. Vad är ditt namn?"

(Mobilsvar hehe)

Hanen var tydligen inte alls beredd på hennes svar, för han började svara på något helt annat innan han insåg vad hon faktiskt hade sagt. Delta nickade kort åt hans förtydligande fråga. Hans uppspelta humör fick henne att känna sig lite illa till mods, osäker på om hon hade gjort rätt val som varit ärlig med sin kraft. Hanen, som tydligen hette Black, började prata på och Delta fick nästan anstränga sig för att hänga med i svängarna.
Åh, så det var det han ville. Delta ångrade med ens att hon varit ärlig, men nu var det försent.
"Delta", presenterade hon sig kort. "Jag kan följa med", lade hon sedan till, inte alls glad över vad hon verkat gett sig in på. Hanen hade ingen aning om vad han bad av henne, och hon hade nog inte själv någon aning om vad hon bad av sig själv.
"Vad är hon för sjuk?" frågade hon Delta sedan, samtidigt som hon började gå, i hopp om att förstå situationen lite bättre. Det var ju trots allt hon som skulle ta över allting.

Black kunde lugna ner sig efter sina tre hektiska dagar och den plötsliga lättnaden. Han varvade ner. Tog djupa andetag.
Honan hette Delta och hon gick med på att följa med. När hon frågade om sjukdomen rynkade han pannan, medan de begav sig mot revirets mitt. 
"Ingen av oss vet vad det är, vi har ingen som är kunnig i ämnet." svarade han. "Det rör sig troligtvis om ett virus. Hon är mycket svag... du måste nog se själv."
När glädjen lagt sig - även om han fortfarande smälte det faktum att Imani hade en ny chans till överlevnad - blev han medveten om sin omgivning och lade märke till honans brist på entusiasm. Hon kanske hade annat för sig, egna planer. Han kanske stört henne. Om inte hans ärende varit på liv och död skulle han bett om ursäkt och låtit henne gå, men nu var det Imani's liv som stod på spel. Inget var viktigare just nu. 


(Själva mötet med Imani kanske ska tas i ett nytt roll där vi bjuder in Stina? Så kan vi också hoppa i tiden och inte rolla hela vägen till lyan, haha.)

Hon nickade när Black berättade för henne om situationen, även om det inte gav henne så speciellt mycket mer klarhet.
"Jag ska göra vad jag kan", lovade hon. Ja, hon skulle göra så gott hon kunde, men hon visste inte hur mycket hon faktiskt kunde göra. Inte heller visste hon huruvida hur mycket skada hon själv skulle ta, men det var väl en chans hon fick ta för att vara så förbannat snäll. Kanske moderns träning skulle ge resultat, det återstod att se.

[Låter som en bra idé tycker jag ^^ ]

(Off: Då avslutar jag här, så får vi starta det nya rollet med Imani senare. ^^)



Avslutat