Dagen hade börjat stillsamt fram tills dess att den tagit en helomvändning, väderleksmässigt. Tjocka, mörka moln hade dragit in över området och med dem kom snart åska och regn.
En blixt slog ner och några sekunder efteråt följde mullret av tusen hungriga magar. Inne på flockens revir vandrade Mara av och an i tristess. Vädret bråkade och gjorde det svårt att vara ute och leva om, vilket hon annars föredragit. Men nu var dom här, under skydd från ovädret och tillsammans om än inte uppe i varandras ansikten. Maksim låg intill Vasilisa och tryckte, dom andra pysslade med sitt, de flesta betraktade väderleken. Men. Mara stannade till precis när hon passerade Lev. Han hade något i munnen som han gnagde på. Utan en tanke gick Mara fram till honom och bet tag i den bit av pinnen stack ut från sidan av hans mun. Först såg Lev förvånad ut men uttrycket blev snart ett av irritation. Mara stod kvar. Det var hennes pinne nu.

Lev hade gjort en poäng i att inte sitta tillsammans med någon. Blixten var obehagligt, speciellt när den tycktes få hela berget att skaka, men Lev var inte rädd. Åtminstone var det vad han försökte bevisa för sig själv och alla andra. Istället ockuperade han sig med att gnaga på en pinne, tills någon plötsligt tog tag i andra änden. Lev såg snopet upp och upptäckte Maras illmariga tryne. Levs min surnade genast.
     “Mara.... släpp. Det är min,” beordrade han. Men som förväntat drog bara Mara hårdare i den. “Hitta din egen!” morrade Lev när han ryckte tillbaka och inledde en dragkamp med systern. Han morrade hetskt genom det stålsatta bettet om pinnen.

Ett leende eller ett flin. Det drog i Maras mungipor när Lev sa åt henne att släppa. Trots att de var samma ålder till skillnad från sina andra syskon så var Lev ändå något större än henne och Radagast, men inte med mycket. När Lev började slita i pinnen tog Mara ett hårdare grepp för att inte tappa taget. Det blev en dans mellan två morrande ynglingar som slet och drog i den stackars pinnen åt varsitt håll. Barken slets allt eftersom bort av friktionen från vassa valptänder och lämnade endast en glatt yta kvar i dess ställe. Mara kämpade med att hålla kvar sitt grepp men släppte ändå oväntat, istället vände hon sig om och började hulka för att sedan spy upp en mängd barkbitar blandat med slem och saliv. "Uwäh," stönade hon.
Mara smackade med tungan mot gommen ett flertal gånger och drog sedan ena tassen över munnen för att få bort resterna. Hennes blick låg dömande på brodern.
Pinnen var dålig, hon ville inte ha den längre. "Vilken dålig pinne du har, Lev. "

Dragkampen som inleddes förblev jämn. Lev var beslutsam om att inte släppa taget, men till skillnad från sin syster gjorde han det till en poäng att spotta ut all bark och träflisor. Det visade sig tillslut bli hans vinnande taktik.
     Lev föll hårt på rumpan när Mara plötsligt släppte. Pinnen föll ur hans grepp samtidigt som han hörde hur systern började kräkas. Lev grimaserade äcklat och ruskade på huvudet. Syskonens blickar möttes på nytt.
     “Pfft,” svarade Lev. “Inte alls det.” Han räckte ut tungan och lipade lite åt henne. “Man kan inte äta trä, Mara.” Lev rynkade lite på nosen.
     “Träskalle,” sade han lågt, noga med att ingen av de vuxna skulle kunna höra. Den gröna blicken var fastnaglad på Mara utmanande. Ett busigt, illmarigt leende drog smått i ena mungipan. Det fanns en spänning i att reta systern. Det var hennes explosiva, oförutsägbara sätt som alltid tycktes kittla hans vilja att retas.

Vaga, spasmiska rörelser fick nosryggen att skälva på valpen. Hon stirrade stint på Lev och fann sig själv vara mållös i närvaron av det han sagt och kallat henne. Vad skulle hon säga tillbaka? Vad var hennes comeback? Mara öppnade munnen för att säga något men slöt den lika snabbt igen. Näe.
"Din bärfis."
Hon slängde sig mot Lev och försökte att brotta ner honom till marken, och hålla honom någorlunda på plats, samtidigt som hon plågsamt långsamt slickade honom över ansiktet, om och om igen. Smaken, och framförallt lukten av det som nyss kommit upp, låg färsk i hennes käft och över tungan.

Trots att Lev varit redo och väntat sig hennes anfall var han varken snabb eller smidig nog att undvika det. Mara fick omkull honom trots Levs ihärdiga sprattlande. Men hennes taktik tog honom med förvåning och för ett ögonblick förstod han inte vad hon gjorde, men så slog lukten honom. Lev skrek nästan rakt ut och paniken i hans sprattlande tilltog.
     “NääUUh, MARAAA!” Det var som att lukten ur hennes mun var värre än det som kommit upp. Desperat slängde han med huvudet från sida till sida för att komma undan hennes äckliga tunga.
     “Förbannat!” svor han, “du luktar rutten fisk! FAST VÄRRE!” Lev hade helt förträngt ovädret som fortfarande dundrade. Lev kämpade med att hålla tillbaka sina kväljningar medans han vilt fäktande med alla benen för att lyckas sparka av Mara. Till slut, med två hårda sparkar tog han tillbaka sin frihet och kastade sig upp på benen och bort från systern.
     “Ew ew ew ew ew,” tjöt han förskräckt medans han så fort han bara kunde slickade sig på frambenen och drog dem över ansiktet. Om han inte fick bort lukten fort kanske den skulle fästa sig i flera veckor.

"Det är din dumma pinnes fel." Pinnen var boven i det hela, och pinnen var Levs. Alltså var det hans fel till att börja med. "Skyll dig själv," sa hon med en likgiltig ton och la sig ner på marken framför honom, hakan placerades mot jordgolvet mellan båda framtassarna. Grundligt studerade hon honom under hans frenetiska tvättande. Det var ganska underhållande att titta på. Lev var helt utom sig över lukten som lagt sig i hans päls och han tjöt upprört. 
Mara flinade illmarigt.
"Du," började hon långsamt. "Har du hört om träskvargen? Den som tar valpar som luktar illa i tron om att dom är dess egna valpar, som den en gång i tiden förlorat." Hon spände blicken i Lev, men kunde inte hålla sig ifrån att låta den korta stubbsvansen slå i golvet. "Det är därför det är så viktigt att man tvättar sig ordentligt," konstaterade hon och såg på Lev med en menande blick.

Lev grimaserade surmulet mot sin syster som bara studerade honom med en likgiltighet. Han grymtade lågmält åt henne för att förtydliga sin missnöje. Det frenetiska tvättandet hade avtagit när Mara talade om träskvargen. Det var inte första gången han hört något liknande komma från Mara, och kanske funkade det på Maksim men inte på honom.
     “Jaså?” svarade han obrytt, “konstigt att den inte tagit dig då.” Lev log litet men retsamt innan han suckade och skakade avvisande på huvudet.
     “Du kanske ska börja använda den där nöten till hjärna du har till annat än dumma sagor.” Lev fnyste lågt men högfärdigt när han höjde huvudet och såg ner på henne uppmanande.

  "Du är en dum saga, Lev," fräste hon enerverat och reste sig abrupt upp för att själv kunna se ner på honom.
  "Hela du är ett dumt påhitt." Mara spände blicken i sin bror och blottade uppretat den övre tandraden samtidigt som nosryggen krusade sig. "Du stinker." Hon spottade mot golvet bredvid Lev och långsamt smög ett snett flin fram över hennes ena mungipa. Mara vände sig om med svansen i vädret och vandrade sedan iväg längre in i grottan för att slippa behöva se honom.

[Avslutat]