Efter mötet med den enerverade Kargen hade han inte kunnat vända tillbaka, istället för att lätta på hans sinne hade han gjort irritationen värre och behovet av ett miljöombyte värre. Träden hade sakta ändrats och färgats i höstens alla färger. Han hade hört talas om skogen, men aldrig faktiskt varit där. Faktum var att detta var det längsta han varit hemifrån någonsin, och tanken kändes befriande. Som om hjärtat lättade något för var steg han tog hemifrån, en tanke som gav honom ett styng av skam. Han ville inte utsätta modern för det hon redan gått igenom med Turbo, men han pallade inte att sitta i flocken och låtsas som inget hänt medan allt fler förlorade hoppet och bara väntade på att Teck skulle komma tillbaka. Han kunde nästan känna på sig att han var borta. Hade han hittad Turbo hade han kommit tillbaka för länge sedan, och hade han inte gjort det hade Navus en känsla av att han inte skulle lämna mamma ensam med valparna så länge. Hade han tappat spåret hade han kommit hem och hämtat hjälp. Det hade gått för lång tid.
 Den blå blicken sökte mellan stammarna, och fastnade vid en blank sjö längre fram. Som om den blev påmind kände han plötsligt sig torr i strupen och vandrade emot den för att dricka litet, även om han tydligt kunde känna doften av vargar i närheten, mest var det doften av valp. Han hoppades att slippa möta någon mer främling som den där Kargen.