[..Det känns som om jag återupprepar saker ifrån tidigare roll .-.]

Solen ovanför Numoorislätten gick i moln.

Trigaso hade backat undan, låtit honom vara flera dagar i sträck - och med det hade den svarta hanen blivit kryare. Den eldfärgade manen såg inte längre ut att bara hänga, han gick rakare. Oftast normalt ständigt hukad och gömd i skuggorna, men med tydlig förändring.
Denna dag var han inte en av de skadade själar som gick att hitta i landet. Han var hel, trots demonen som lurade på andra sidan hans sinne. Beredd att ta kontrollen då det behövdes, men ändå ovanligt slapp för stunden.

Midnights stegade fram i lugn takt, en aning oförsiktigt och med svansen höjd i luften. I slättens höga, gröna gräs syntes han väl från långt håll, men så länge han höll sig utanför alla revir var ingen fara skedd. De kunde inte komma och skylla på honom, när ingenting hade hänt. Detta var det vill säga om dem inte råkade var Shady, som verkade störa sig på varenda drag han gjorde i brädspelet, deras liv. Ett beslut, skäll. En felräknad detalj, ett par sår. Ett misslyckande.. Fler hårda uppdrag. Varför följde han henne egentligen? Han hade ett eget liv att ta tag i.
Trots tankarna teg han. Hon var hans syster.. Det var inte allt för längesedan han var ensam. Hon hade, även om många saker hon gjorde inte var bra, fyllt upp ett tidigare tomt hål inom honom. Det var kanske därför han tog sig tid att utföra de tjänster han gavs? Han skrattade till, ett muntert och kort läte. Den döda, svarta blicken svepte över landskapet. Hjordar av hjortar vandrade stillsamt, få ensamma träd var placerade på små höjder.

Mid sträckte på sig, slog sig ner på sidan i det gröna. Svansen svepte sakta fram och tillbaka och öronen klippte på huvudet då han såg in bland alla höga strån.  

[Etz ;D]

Han kände sig energisk denna dag. Han ville lura någon, stort. Öva på sin kraft och självklart bli bättre på kraften han bar. Hans läppar visade ett leende då han fortsatte att titta sig omkring i området. Han hade inte blivit allt för trött på området även om det inte var lika spännande som i början, men det var det ju nästan aldrig. Hans ögon svepte över området medan han gick i en stadig takt framåt. De långa benen sattes varsamt ner i marken.
Hans ögon fångade upp en färg som han var säker på normalt inte skulle finnas mitt ute i gräset. Han vände blocket mot det och kunde se konturerna av en varg, eller ja han antog att det var en varg, han tog några försiktiga steg mot den andre, som tur verkade han nästan vara bakom den andre. Det skulle bli kul det här, fast han behövde först veta en liten detalj. Han rörde sig försiktigt i gräset, de dolde honom inte väl men så länge vinden var på hans sida och han själv var någorlunda tyst skulle det säkert gå bra för honom.
Han stannade upp när han var tillräckligt nära - men inte för nära, om den andre visste att han var där eller inte visste han själv inte. Han lät en lätt bris föra den andres doft till honom och han log stort när han kände den andres doft. En hane. Vad roligt. Nu skulle han få öva på lite större illusioner. Han väntade inte länge innan han lät sin kraft förvandla honom lätt för andras ögon medan han gick närmare mer som en hona per steg. Han blev mer feminin, åtminstone för den andres ögon och han lät sin doft ändras till mer av en honas doft. Själva rösten försökte han så gott som själv ändra på men lät även sin kraft försköna den lite lätt. Han var likt en stor illusion av sitt forna jag då han närmade sig den andre lite högljuddare. Och lät sin röst höras när han tyckte att han kommit tillräckligt nära.
"Hej där, främling." Han ansåg att han var tillräckligt långt bort från den andre om denne skulle attackera honom men samtidigt så beräknade han inte den kraft som den andre kanske bar.

Mid rullade runt ett varv. Hur många var dem nu? Fyra. Han själv, Shady, Blair, Taher. Ett par till behövdes.

Han suckade.
Tysta ljud hördes, inte långt ifrån. Doften av tik slog emot honom. Någon var på väg dit. Det mörka huvudet höjdes ifrån marken, han såg uppåt - det enda faktiska ställe han kunde titta åt, då växtligheten höjde sig över honom omkring, hindrade de svarta ögonen att uppfatta området. Men Mid tvivlade på faran. Många gånger hade han varit på Numoorislätten, aldrig någon gång hade han träffat på något som utgjorde ett hot för planerna. Borträknat den första, då han i misstag hade sprungit in i ett par Qu;are. Fast.. Egentligen var de inte så läskiga egentligen. Han hade bara varit en större fegis. Han kunde inte påstå att han inte var det nu heller, men några grader hade han stigit. Annars skulle Shady inte ens ha låtit honom gå ut ensam.

Hej där, främling.

Tilltalet spräckte bubblan, han reste sig upp och mötte den nyas blick med sin egen tomma. Därefter gled den vidare, granskade honan ingående. Brunpälsad, med en lång - kunde hon ens bära det på huvudet..? - lugg. Rosa irisar, en gigantisk svans. Hon såg överdrivet feminin ut - men det kanske var meningen?
Mid lade huvudet på sned, och den röda luggen följde efter - visade både hans förlorade öga och det andra. Ärren på hans vänstra ansiktshalva.
Ett flin placerades på hans läppar.

"Hej där, du själv."

Hade det inte varit för illusionen så hade det kunnat synas ett stort flin på hans läppar. Han gick på det, den andre gick verkligen på det. Fast, han visste väl det egentligen. Han var grym och han visste det. Hans skönhet var oöverträffad. Vissa stod nära men aldrig över. Han log när den andre talade, försökte se vänlig ut trotsat allt han ville var att rulla runt av skratt för att den andre köpte hans illusion.
"Vad gör en så.. Stilig varg här ute på slätten?" Han lät den rosa blicken finna den andres. Försökte till fullast att visa ett uns av attraktion som egentligen inte fanns där. För egentligen var han inte attraherad av den andra. Fast, den eldiga manen var.. Eldig. Hans blick drogs upp den lilla biten till manen. Den passade den andres svarta päls. Han satte sig ner framför den andre - om än fortfarande på avstånd - och vände åter ner den rosa blicken till den andres ögon. Hans svans lades försiktigt så att den täckte hans framtassar och slog lite lätt. Han kastade lätt till med huvudet så att manen rättade till sig.'

Så.. O-attraherande. Hur kunde hanar dras till sådana tikar? Även om det inte var honornas fel själva så borde dem göra något åt det. Att klara sig i en värld där skickligast var bäst dög inte en meterlång lugg som fastnade i allt man gick förbi. Smidiga kroppar var dock uppskattade, för de som vandrade i träd eller skulle ta sig fram lätt och snabbt. Svansarna var på gränsen - det fungerade men var knappast något att föredra. Kanske till balans?
Mid kom på sig själv i sina tankar, och förvånades över att det första han hade fundera över var vad som gick till spiongruppens bästa. Gillade han samlingen? Var han nu van vid planerna? Han sparkade till i gräset för sig själv, mötte åter den brunpälsades blick.
"Stilig? Skoja inte med mig." Den mörka hanen var ärrad för livet, de röda ögonen var livlösa. Sedan var stil inte något viktigt. Man kunde leva utan det.
"Och försök inte att charmas - Mitt hjärta tillhör någon annan." Tillhörde. Midnights flin försvann, hans mörka ögon fick en glans av trots. Den tik han hade älskat, flera år tillbaka, hade avlidit för att rädda honom.

De smärtsamma minnen som plötsligt slets upp i honom fick honom att ta ett steg bakåt. Blicken flackade. Hur hon hade dragit upp honom, men själv trillat i. Hon fanns inte längre där i deras värld. Han skulle aldrig få störa sig på hennes språklektioner igen, aldrig nöja sig med att spionera på andra med henne. Leka kull, eller bara vara dem själva.
Skuggan satte sig plötsligt, stirrandes ut i tomma intet framför.

Hans humör ändrades direkt när den andre åter talade. Hur kunde han inte gilla honom, han var perfekt! Han lät ett lågt morrande ljud lämna honom och när han släppte på sin illusion visade sig det ilskna anletet för andra att se. Ja, han var arg. Han hade nog lite problem med humöret när det inte gick som han ville men det visste han inte själv.
"Irriterande." Han höjde huvudet lite lätt irriterat, men flinade lite senare. "Men, det är inte mitt fel. Jag hade aldrig kunnat veta vilket håll du vänder dig." Han vände ner blicken mot den andre medan han talade, efter att ha studerat himlen lite av irritationen. Han reste sig upp och endast sträckte sig närmare utan att gå närmare. Hans flin var retsamt och hans ögon speglade samma road känsla när han åter talade. "Det spelar dock inte mig någon roll. I go both ways." Han skrattade nästan åt sig själv och vad han sade, det var sant. Men han retades endast med den andre lite för att lätta på sitt eget irriterande humör. Och det fungerade bra, han kände sig lite gladare direkt.

I vad som verkade som flera minuter satt den mörka hanen, och de svarta irisarna hade en glans av sorg över sig.
"MIDNIGHT!"
Hennes rop, hennes akt. Hon var modig. Hon visste hur man överlevde. Hon lärde honom.
Den eldfärgade manen föll framför ögonen då han lutade huvudet framåt. Blicken gled omedvetet, suddigt över gräset. Hon hade lärt honom att förlita sig på skuggorna. Men sedan.. Den där olyckan. Varför hade inte rättvisa existerat, i bara den sekunden?

Främlingens ord drog honom slutligen tillbaka till verkligheten, han gjorde ett tyst löfte till sig själv. För henne.
Han mötte åter honans.. Hanens blick. Något hade ändrats. Något han inte orkade bry sig om. Hona som hane, de var ingen större skillnad. Han granskade åter den bruna gestalten, nu på fyra ben igen - lyssnade på det sista som sas.
Och han kunde knappt hålla tillbaka ett skratt. Sådan.. Fånighet. Försökte han retas? Det fungerade inte. Trots det där något irriterande flinet så passade inte utseendet personligheten. Om detta nu var hans, hennes sanna? Mid kunde inte hålla sig. Ett litet leende spred sig på hans läppar, minnena begravdes åter djupt inom honom. Sakta men säkert.
"Hm?" Han hade en ärligt oförstående min. "Euhm, var det en illusion du hade precis där?"
Kanske var denne fåfänga sak värd något ändå.

[herp. Skulle skriva något med feels i, meen den inspirationen försvann så fort jag började XD Så ta ett lagom derpigt inlägg med en road Mid~]