Solen hade nått lite mer än sin egen höjd över horisonten på den snabbt ljusnande himlen, men redan var värmen påtaglig i det vidöppna landskapet. Luften var torr och vittnade om den än hetare värmen som dagen bringade. I öst var himlen klar och fri, medan det längs horisonten, ofantligt långt borta i väst bildades en rand som vittnade om moln. Azazel ruskade på manen i ett försök att svalka sig själv. Den mörka färgen hade en faslig förmåga att dra till sig värme, och han gladdes åt att få lämna de mördande heta vidderna bakom sig. Vinden som rusade förbi dem i ojämna stötar var ljum, men hjälpte lite. Hans mun hängde öppen, och han flåsade lätt. De breda tassarna rörde sig i sakta mak, placerades en efter den andra på den hårda, stenklädda marken. Tunna dammoln steg om tassarna för vart steg.

Han försökte sortera sina tankar. Trots att mötet med Saturn inte gått något vidare kände han sig lättad, befriad. Han hoppades innerligt att den randige en dag skulle öppna sitt sinne och tillåta sig själv att se sig omkring och förstå. Men för nu kunde han inte göra annat än hoppas. Och det var Saturns eget val, ifall han ville leva eller stänga sig inne. Azazel ruskade på huvudet igen och vände blicken mot sin blå vän. Han var glad att han hade Zayev med sig, även om det på sätt och vis var synd. Zayev hade inte heller platsat i flocken. Bland Öknens djävlar. Han log åt den björnlike och tog ett steg i sidled för att knuffa på den andre med sin sida. En kort grymtning lämnade hans nos innan han ökade stegen till trav.

Damm virvlade upp från den spruckna ökenmarken när de stora labbarna oförsiktigt sattes ner. Gårdagen hade varit en lång dag av väntan och Azazel hade inte kommit tillbaka förrän mörkret börjat falla. Han hade set bedrövlig ut när han väl kom tillbaka, och det med all rätt. Av det han fick veta lät det som om de båda fakargernas samtal hade gått hett till. Idag såg han lugnare ut, lättare. Solen steg högre på himmelen och han var snart tvungen att stänga det övre ögonparet.

Den blå såg mot Azazel och mötte hans blick. Han gav sin vän ett uppmuntrande leende. Ett leende kom tillbaka och det gladde honom att fakargen kunde le, trots gårdagen. Zayev tog blicken från honom. De var fria att gå precis vart de ville nu, och han visste precis vart han skulle gå först: lavaöknen. Han hade lovat Naira att träffa henne där igen. Nu kunde han ta med henne i Numoori. Hon kunde träffa Azazel - brodern han fick. En plötsligt knuff ryckte honom ur tankarna. Han såg sig förvirrat omkring innan han förstod att det var fakargen som knuffat honom. Med ett roat leende travade han efter honom. Han ökade takten något innan han knuffade på lejonet med huvudet. Sedan bröt han ut i galopp, i riktning mot lavaöknens gräns.

Han hörde den tyngre, lufsande traven bakom sig innan Zayev knuffade till honom och galopperade förbi. Med en kort, road fnysning skuttade han efter björnen i galopp. Stjärtfjädrarna fälldes ut bakom honom för att inte vara i vägen för bakbenen. Manen gungade tungt om hans huvud för vart språng. Dammet yrde om de båda bröderna. Bröder var nog det närmsta de kunde kalla sig.

När Azazel kom ikapp Zayev lyfte han i ett steg båda framtassarna, i ett försök att knuffa den andre. Men steget tog slut för fort och han tvingades sätta ner båda tassarna igen i en styltig rörelse. Så snart de nuddat marken upprepade han rörelsen och knuffade den blå i baken innan han hastigt skuttade i sidled och fortsatte framåt.

Ett kort skratt lämnade den blå lunsen. Har var kanske inte den snabbaste av alla vargar i Numoori, men till och med han kunde få upp fart. Detta hjälpte dock inte och snart vara Azazel ikapp honom. Zayev riktade ögonen framåt igen. Att snubbla på grund av ojämn mark stod inte högst upp på önskelistan just nu. Han kunde höra en paus i fakargens steg och sedan en duns. Han kastade en snabb blick bakåt. Lejonet sackade efter men nog mycket snart igen det. Den blå kände två kraftiga tassar i baken och han höll på att snubbla över sina egna fötter. Nej, snabbhet och smidighet var verkligen inte hans grej, tänkte han för sig själv medan han såg Azazel ta ett skutt åt sidan och springa om honom.
Inställd på att återigen komma ikapp sin vän ökade han långsamt takten. Så länge han inte gjorde några hastiga svängar och hopp skulle han inte ha några problem med att tillslut komma ikapp honom.

Efter en del jagande var han äntligen ikapp tillräckligt mycket för att kunna lägga frambenen om Azazel och dra omkull honom. De tumlade runt på marken en bit och när de stannat upp bet Zayev honom lekfullt i ansiktet. Ett enormt bett utan att slå ihop käkarna. Kanske såg det brutalt ut, men ingen av dem skulle egentligen komma till skada.

Han kunde höra hur vännens rytmiskt trummande språng kom närmare och kastade en blick över axeln med ett skratt. Zayev var inte lika smidig som fakargen, men när björnen väl fick upp farten kunde det inte finnas mycket som stoppade honom. Azazel öppnade munnen för att heja på den blå, men gav istället ifrån sig ett förvånat ljud när den ojämna marken nästan fick honom att snava över sina egna tassar. Han vände blicken framåt och lyssnade istället till den andres närmande steg, utan att själv öka hastigheten. När han uppfattade den andre i ögonvrån blottade han tänderna i ett brett flin.
    "Hur går det Fu-uaah!" Med Zayevs breda labbar om sig tappade Azazel fotfästet helt. De tumlade över marken så att dammet yrde. Närde stannade upp låg Azazel på rygg med benen vevande i luften. Han rullade snabbt över på sidan för att resa sig, endast för att få ansiktet fullt av den blå björnens mun innan han kommit halvvägs upp från marken. Vingarna rörde sig för att hjälpa honom att hålla balansen. Den ena fälldes ut delvis och skuggade för ett ögonblick båda deras ansikten. Med en duns slog Azazels bakdel mot marken på nytt innan han lade sig ned, pressade alla fyra tassarna mot vännen och knuffade undan honom. Han ruskade på huvudet och hastade upp på fötter för att lägga frambenen om den blå och dra honom i örat med tänderna.

Damm yrde om dem båda när fakargen slog med vingarna. Den blå stängde det undre ögonparet allt för sent för att undvika att få sand i dem. Han blinkade upprepade gånger i ett tappert försök att bli av med de irriterande små kornen. Ljudet av hans broder som slog i marken nådde hans öron. När Azazel föll tappade han själv taget om hans ansikte och snart kände han fyra tassar trycka mot hans bröst och mage innan han blev undanskuffad. Lagom förvirrad och borta blev han liggandes på sidan. Han gläntade på ögonlocket och såg en suddig version av lejonet kasta sig över honom.

["Omnomnom" sade Zazzel när han tuggade på Zayevs öra. Den blå tjockisen såg förskräckt på honom, för det var hans favoritöra han tuggade på.]

Zayev fortsatte att blinka bort sanden och snart såg han klart igen. Åtminstone så klart han kunde se med ansiktet fullt av man. Han slog sina labbar om brodern och använda honom som vikt för att rulla över på andra sidan. Med ett knyck med huvudet lyckades han fly all man och försökte nå Zazzels ena öra. Förgäves.
"Din... tjockis." sade han retsamt medan han sträckte sig efter örat.
Han skulle få tag på det, om det så var det sista han gjorde!

Han snavade till när Zayev grep om honom på nytt och rullade över på andra sidan. Hans ena framben hamnade på andra sidan av den blå, utan att nå marken. Han skrattade åt Zayevs ord och krökte på nacken för att kunna se den andre, och för att hålla sina egna öron borta från vännens mun.
    "Ska du säga!" Hans försökte knuffa undan björnens ansikte, men fastnade med tassen mellan sig själv och vännen. "Jag är fluffig." Han valde att istället trycka huvudet mot den andre så att hans man dolde Zayevs ansikte. Den fria tassen stod med det yttersta av tårna mot marken för att han skulle hålla balansen, eller i alla fall inte ramla omedelbart. Svansen svängde bakom honom när han försökte hitta bättre fotfäste med baktassarna.

Zayev skrattade åt fakargens ord. Ja, det skulle han minsann säga!
"Fluffig? Jo, jag tackar jag. Och jag är en sill!" flinade han brett.
Det var knappt att han hade hunnit avsluta meningen innan han fick ansiktet fullt av Azazel. Enstaka hårstrån från hans man kittlade hans nakna hud. Återigen stoppade han så mycket han kunde av broderns ansikte i sin mun. Planen hade varit simpel: stoppa Azazels nos i munnen. Resultatet blev inte riktigt som han hade tänkt sig. Att han tvingades andas med öppen mun för att få tillräckligt med luft var inte ett problem. Dock blev det mycket slemmigare än han först hade tänkt sig. Han skulle garanterat behöva de om ursäkt för det senare.

Han fick tänder i ansiktet. En tunga mot hakan. Han frustade ned i vännens mun. Med ett stumt ljud lyfte han sin fria framtass för att knuffa undan björnens ansikte, men tappade balansen och föll omkull. Han drog efter luft med ett ljudligt andetag så snart han slog i marken, befriad från den andres käftar.
    "Huaah, din fiskandedräkt!" Han slog båda framtassarna över ansiktet och strök dem över pannan och nosen. När de gneds över pannan slöt han ögonen hårt. Tungan stack ut mellan framtänderna. Han hade landat på den ena vingen och viftade lätt med den för att räta ut den. Den andra vingen pressades mot kroppen. Han tryckte baktassarna mot Zayev med raka ben.

Två breda baktassar träffade honom i bröstkrogen. Den blå knuffades av fakargen och backade ett fåtal steg.
"Är man en sill så är man." flinade Zayev åt brodern.
Han väntade tålmodigt på att Azazel skulle ta sig upp och få ordning på vingarna. Det fanns fortfarande spår av saliv i hans ansikte.
"Jag ber om ursäkt för saliven." och log ursäktande. "Det var inte planerat."

[Vadå rostig på att rollspela... *derpar runt*]

Så snart den blå lunsen var ur vägen rullade Azazel över på mage och reste sig upp. Han ruskade kraftigt på kroppen och burrade upp fjädrarna för att låta så mycket damm som möjligt lämna dem. Med sin ena framtass strök han sig själv på nytt i ansiktet och grimaserade. Han tog ett par steg närmare Zayev.
     "Jag förlåter dig aldrig." Han lyckades inte hålla minen allvarlig särskilt länge. Ett brett leende sprack fram över läpparna. Han gav den blå en mjuk knuff på axeln med framtassen.

Till att börja med visste inte Zayev vad han skulle tro om den allvarliga min Azazel höll. Hade han förolämpat vännen så mycket? När fakargens ansikte sedan klövs skakade han roat på huvudet åt honom.
"Fjant." sade han och knuffade tillbaka.

De hade lämnat Devils bakom sig. Den stora frågan var nu: vart skulle de ta vägen härnäst? Det fanns ingenting om höll dem kvar i öknen. Kanske skulle han ta sig till Höstskogen för att hälsa på sin far. Han var inte säker på att han vågade. Välkommen skulle han garanterat inte vara. Faktum var, han var inte ens säker på att han fortfarande var vid liv. Kanske kunde han smyga in, hälsa på sin moders grav för att sedan försvinna igen. Det var inte säkert att det skulle lyckas. Vad skulle han inte ge för att få se sina föräldrar igen. Med ens mindes han Naira. Han hade lovat den smäckra tiken att hälsa på igen så fort han fick chansen.
"Säg mig." började han och såg på Azazel. "Jag lovade en vän till mig att hälsa på henne när tillfälle gavs... vill du följa mig eller skiljs våra vägar här?"
Han hoppades att brodern skulle tacka ja till erbjudandet. Fanns det någon han ville att Naira skulle möta var det Azazel.

"Så snart blir du inte av med mig", skrockade han när brodern talat till punkt. Han log. Ett roat leende. Han visste vart han själv skulle bli av senare. Men det var inte bråttom, och han trivdes i den blå björnens sällskap. "Vem är din vän?" Hans öron pekade alert framåt. "Och var finns hon?" Det ena bakbenet lyftes så att han kunde klia sig på buken.

Han log åt Azazels ord, glad över att han vilje följa med. Två frågor uppstod.
"Naira." svarade han på den första.
Medvetet avstod han från att nämna att hon var en helveteshund som han själv.
"Hon skulle hålla till i utkanten av norra lavaöknen. Det kan hända att vi får leta lite efter henne."
Han började röra sig mot området han visste hon skulle finnas i.

[Mlöööööööööööööööp]

Han satte ner baktassen och följde Zayev när denne började röra på sig. Naira. Det var inget namn han hört förut. På gränsen till norra lavaöknen. Han skrockade kort.
     "Jag är bra på att leta." Han rörde lätt på vingarna, ryckte på deras skuldror. "Och jag tror inte att du är så dum på det heller."

Zayev andades ut ett skratt.
"Jag hoppas det går bättre än när.. vi..." hans röst tonade bort.
Senaste gången de letade efter någon hade det inte slutat allt för bra. Han såg på Azazel.
"Hur som helst, hon borde inte vara allt för svår att hitta."
Hon hade trots allt ett väldigt eget utseende.

Leendet försvann och han nickade frånvarande till Zayevs oavslutade mening. Han visste precis vad han menade. När björnen fortsatte att tala så drog Azazel åter på mungiporna.
     "Hur ser hon ut?"

Björnen log brett åt kamraten.
"Tunn kroppshydda, brun till färgen och fem ögon i ansiktet."
Mer ingående än så skulle han nog inte behöva förklara: hon såg ganska speciell ut i vanliga vargars ögon.

"Fem..?" Han höjde ögonbrynen och tystnade. En helveteshund? Leendet blev bredare och ena ögonbrynet sjönk en aning. Han såg upp på brodern. "Ja, det låter inte som någon man blandar ihop med en annan i första taget." Han skrattade till och studerade den blå.

Han studerade den andres ansiktsuttryck och kunde inte låta bli att flina åt hans min.
"Nej, hon ser väldigt egen ut." svarade han på broderns ord.
Hon var en helveteshund. Han hoppades på att få veta mer om sitt arv, så hans far varit rätt så sparsam med information angående sitt hem. Att hon råkade vara söt också var bara ett plus i hans mening.

Fakargens ögonbryn förblev ojämnt höjda när brodern svarade. Zayevs svar var inte långt, men den blå vännens min förändrades en aning. Flinet blev ett tankfullare leende. Azazels eget, breda leende spändes och övergick i en mer road min. Han höjde omedvetet hakan en aning.
     "Är hon fin?", spann han kort utan att släppa vännen med blicken. Efter bara ett ögonblick slapp ett lätt skratt mellan hans slutna käkar.

Den blå ryckte till när den andre talade. Han hade sjunkit in i sina egna tankar utan att riktigt lägga märke till det.

Fin?

Zayev kastade en hastig blick på brodern. Ett roat leende prydde hans ansikte. Med en generad känsla i bröstet fokuserade han sina ögon på landskapet framför dem. Han nickade sedan utan att säga ett ord. Hans reaktion kom som en överraskning för honom själv. Han hade kunnat berätta allt för Azazel, varför var det så jobbigt för honom att ens svara på en simpel fråga med ord? Den blå försökte få fram ord, men de stockade sig i halsen på honom. Med en lätt harkling försökte han igen.
"Det är hon." svarade han och log mot brodern.

Jo, hon var fin.

[Zayev är en tönt.]

Han behöll blicken fäst vid den blå vännen medan han reagerade. Zayev nickade, med ögonen fästa långt bort. Den generade reaktionen fick Azazel att ge ifrån sig ett kort, roat läte. Svansen höjdes något, i en båge bakom honom. Han såg hur vännen försökte formulera något, men misslyckades. Efter en harkling fick han ett kort svar. Ja.
     Fakargens roade min höll i sig. Så trevligt. Han gav ifrån sig ett kort "Måå" och länge stegen till en spänstig trav. Stjärtfjädrarna flaxade bakom honom, fälldes ut och sedan in igen.

Han skakade generat på huvudet åt Azazels reaktion och längde på stegen han också. Hans trav övergick snart i en långsam galopp. Just traven hade aldrig känts naturlig hos honom.

De var på väg nu. Mot lavaöknen. Zayev log omedvetet åt sig själv.


[Fett derp och kort. Trodde att det var ett snyggt avslut på det här, men det var det inte XD Så, jag fixade ett XD AVSLUTATTTTTT!!! Om du inte känner för att skriva nåt litet med Zazz-Tass till c:]