Det var sällan som den svartvita honan kände sig instängd i sitt älskade Kaiwood. Sällan som hon ville söka sig bort, se något annat. Men efter en period av svaghet, av sjukdom, så kunde hon nu inte vänta längre. Så fort hon hade känt sig bättre så hade hon velat ge sig av. Slita av sig de mörka spännena som kedjat fast sig i hennes sinne.
Hon hade endast i förbifarten nämnt att hon skulle vandra iväg ett tag till Abraxas, mest för att hon stött på honom på vägen ut från reviret än något annat. Han hade väl kanske inte älskat idén av hans ansiktsuttryck att döma, men hade inte sagt emot henne heller.
Kaiwoods tjocka väldiga träd byttes ut mot tunnare lövträd desto längre hon tog sig. Ljuset tilltog, om än det närmade sig skymning vid det här laget. Frost gick att skymta på växterna runtom henne och hon drog en lättnadens suck. Hon kunde andas igen. Energierna runtom henne kändes också lättare och ljusare. Inte som Kaiwoods tidvis tunga, om än vackra och bekanta, atmosfär. 
Hon var dock inte ensam.

| Privat |

Yargol insåg att han hade varit iväg längre än planerat när skymningen långsamt föll runt honom. Han hade behövt komma bort från Yanamores liv och rörelse en stund. Sträcka på benen. En sak hade lett till en annan, och han hade funnit sig spårande en hjort genom lövskogens frostklädda vegetation och de tunna fläckarna av snö. Och nu var kvällen här. Fantastiskt. Achilles skulle hinna börja undra vart han tagit vägen innan han kom tillbaka vid det här laget. Nåväl. Behövde de honom tidigare så kunde de kalla. Han var säker på att deras röster kunde bära långt även bland skogens ljusa träd.
     Han hade varit på väg att vända om när doften av en annan varg nådde honom. Ingen han var bekant med, inte egentligen, men den fick honom att stanna upp. Den lätta vinterbrisen hade hindrat honom från att upptäcka henne tidigare, och nu var doften redan nära. Det dröjde inte länge förrän Yargol upptäckte den mindre, mörka skepnaden bland träden. Han kände igen henne, men var-?
     Invigningen. Hon stred i arenan. Så var det. En av Lykoris. Yargol var genast redo, vänd mot henne och med blicken fäst vid hennes, som upptäckt honom lika fort som han upptäckt henne. Var han så nära Kaiwood? Nej. Nej, han borde ha upptäckt det i så fall. Var de fler i närheten?
     "Inte ofta man ser er utanför Kaiwood", kommenterade han dovt. Öronen pendlade på hans huvud, lyssnande efter andra.

Hon hade känt hanens energier en stund innan hon fann sig möta hans blick. En mörk, fjäderbeklädd hane, bra mycket större än henne själv. Hon kunde inte undgå att en viss bekant känsla låg över honom, en som påminde henne väldigt mycket om en viss tjejtjusande före detta flockmedlem. Inte helt orimligt om där fanns ett släktskap. Det var mindre intressant dock, det som fångade hennes intresse var snarare doften han bar med sig.
''Qu''. Hon närmast spottade ut ordet. Hon hade inte känt den doften på ett bra tag, men det var en som hon aldrig skulle glömma, en som hon alltid skulle hata.
''Inte ofta man ser er i dessa trakter längre'' svarade hon utan att direkt ge hanen ett svar på hans kommentar.
Hon fortsatte att röra på sig i en långsam takt, ämnade att cirkulera kring honom. Hon var dock väl medveten om Isil Anars närvaro i dessa skogar, och om deras goda relationer till Qu, så hon var på sin vakt. För tillfället fanns det inga andra vargar i närheten, men det sade inte så mycket.
''Är du inte lite långt hemifrån?''. Det enda hon egentligen visste om Qus nya tillhåll var att de förflyttat sig västerut, att det var därikring rykten om dem allt oftare kom ifrån.

Yargol roterade långsamt när tiken började cirkulera runt honom. Han släppte henne inte med blicken. Inga ljud vittnade om någon annan i närheten. Ingen doft han kunde känna. Han var säker på att Achilles skulle höra om han kallade på Qu nu, men även med sin stärkta hörsel skulle det dröja innan Achilles eller någon annan hann hit. Och han visste inte om en kallelse skulle föra Qu eller fler av Lykoris till honom först.
     Yargol grymtade kort som svar. Ett ljud som lika gärna kunde vara avfärdande som en bekräftelse. Den stora plymen av fjädrar reste sig sakta över hans rygg och nacke. I samma långsamma rörelse sjönk Yargol mot marken, gjorde sig redo. Förhoppningsvis inte allt för uppenbart, när fjädrarna distraherade. Han trampade med tassarna. Grep tag i sin kraft. I styrkan. Ett språng, plötsligt och kraftfullt, rakt mot tiken. Fjädrarna rasslade när de slätades ut igen i språnget. Han slog mot henne med utfällda klor. Med en kargs grace och drakargens tyngd bakom sig.

Så kom anfallet, men det var inte riktigt som hon hade förväntat sig. Hon hade inte räknat med den otroliga styrkan som hanen smällde in i hennes sida med. Luften slogs ut ur henne och det lät som att någonting gick sönder i henne, troligen ett par revben. Smärtan spred sig snabbt igenom kroppen och hjärtslagen dunkade i öronen på henne.
Hon fann sig själv på marken under hans grepp, med hans tänder farligt nära hennes hals. Nej, det här tänkte hon inte acceptera, det var inte så här det skulle sluta. Hon tryckte upp sina tassar mot hanens kropp och sträckte sig efter sin kraft. Röda gnistor kröp över hennes tassar och utdelade en mindre elchock till hanen, nog för att få honom att lossa på greppet om henne så hon kunde åla sig ut från under honom.
Mödosamt så lyckades hon ta sig upp på tassarna och tvingade dem till rörelse, bort ifrån hanen. Hon älskade en ordentlig strid, men hon var heller inte dum nog att inse att han helt enkelt var fysiskt starkare än henne och nu var hon skadad till råga på allt. 
Hon var fortfarande relativt nära Kaiwood, och hon trodde inte att hanen skulle riskera att följa efter henne in dit där flocken enkelt kunde tillkallas. 
Hon stannade kort upp vid skogsgränsen och slängde en blick bak, och mycket riktigt, han följde inte efter. Hon spottade ut blodet som samlats i hennes mun. Det här var inte bra. Skit också.

| Har tillåtelse att PP:a |

Chocken, i det närmaste elektrisk, sände en hård spasm genom Yargols kropp. Hans käkar bet ofrivilligt ihop innan de hunnit sluta sig helt om hennes strupe. Hans framben vek sig; inte tillräckligt för att han skulle falla, men det räckte för att Lykoris-hyndan skulle lyckas slingra sig loss från hans grepp som den ål hon var. Medan Yargol fångade upp sig själv så satte hon fart bortåt. Fri den här gången, men med blod i sina spår.
    Yargol lät henne löpa. Det var inte lönt att jaga ikapp henne på egen hand, inte så nära Kaiwood, utan att veta om hon hade följeslagare nära till hands hon kunde kalla. Han följde henne med blicken tills hon försvann bland träden. Med en morrning på läpparna vände han själv om. Han behövdes annorstädes. Om han hade tur skulle kanske skadan han gett vara tillräcklig.

[Avslutat]