Drazgonor, en till det yttre färgglad wyrg vandrade långsamt fram över den sandgrusliknande marken. Ja, utseendemässigt var han färgglad och många skulle nog tycka att han var vacker med de stora taggarna på ryggen och den turkosblå kroppen som skiftade i orange. Om sanningen skulle fram så var han ganska stolt över sitt utseende, men den stoltheten kom bara ibland. Oftast klankade han ner på sig i huvudet, något som hans föräldrar gjort under hela uppväxten. Fast de få gånger hans fars ena personlighet berömt honom så hade han haft svårt att ta till sig det, något som lett till att han ofta lät komplimanger rinna av honom likt vatten på en gås medan han sög åt sig allting negativt som en törstig växt som levt i torka alltför länge.
Allt detta åkte genom hans huvud medan han vandrade framåt. Vart var han på väg? Det visste han knappt själv, han ville hitta det han drömde om, det enda som betydde något för honom. En själsfrände att dela livet med, en flock som ville ha honom för hans kunskaper och välvilja. Det var dock väldigt få vargar som sett hans välvilja eftersom hans stubin var väldigt kort och hans humör var explosivt.
Ett litet fnysande lämnade honom när han fick upp en doft av kadaver. Skulle han följa det? Han bestämde sig för att följa doften, hittade kadavret av någon slags hjort kanske och började slött äta av det lite illasmakande köttet. Det var ett tag sedan Drazgonor ätit, så han var ganska hungrig och detta fick duga för tillfället. Värmen där han befann sig var mer intensiv än han tidigare varit med om, men eftersom han var en wyrg så störde den honom inte.
Doften av andra vargar nådde honom snart och han höjde huvudet, vädrade lätt och spetsade öronen för att lyssna bättre.

Till en början märker du ingenting, men när du ätit dig mätt börjar du undra om det kanske inte fanns en anledning till att det här kadavret hade lämnats orört så länge. Kanske borde du undrat varför fåglarna eller ett annat djur inte hade rensat bytet redan, eller stannat för att lukta ordentligt innan du åt. Nu när du tänker på det så känns något inte riktigt rätt. Din mage bubblar oroligt, och illamåendet slår snabbt till. Det här var kanske inte ditt bästa beslut.

Det var en kamp att inte morra högljutt åt Saharisol när den yngre sandvargen abrupt vek av från den utmärkta vandringsleden. Taklamakan fräste åt honom att stanna i en vass teaterviskning, medan han svepte med blicken och vred öronen åt alla håll i ett försök att upptäcka eventuella hot.
     "Sahari din idiot, vilken del av 'håll dig till stigen' begriper du inte?" Taklamakan stod envist kvar på leden.
     "Äsch, det är ju nära, tar inte mer än en minut." Saharisol vädrade med nosen högt i luften. Doften av ett byte var tydlig även med vinden på fel håll, så det kunde inte ligga långt bort. "Vi har bara sett sten i dagar, inte som nått kommer hända om vi tar en liten avstickare nu heller. Vi kommer ju typ vara kvar på stigen."
     "Varför tror du inget hänt va? För att vi hållit oss på stigen. Hey-! Hey, Sahari!" Hans ord föll på döva öron när Saharisol raskt började trava ut bland de skarpa klipporna som omgav dem. Taklamakan dröjde ett ögonblick. Två. Tre. Det var såhär de båda dog. Förbannade, korkskalliga... Med ett frustrerat stön och himlande ögon följde Taklamakan efter flockbrodern. Han kom snabbt ikapp Saharisol och väste ilsket i hans öra.
     "Om du leder oss till en förbannad zombie så tänker jag inte rädda dig. Gudars, om du äter…" Längre hann Taklamakan inte förrän doften av främling blev tydlig. I samma stund nådde de båda sandvargarna en klippkant, och nedanför dem i en stenig sänka stod en massiv, taggig varg och såg upp på dem. Främlingen var utan tvekan större än båda sandvargarna och deras packningar gemensamt. Omedelbart rusade ett dussin tankar genom Taklamakans huvud. Om det här var en av områdets zombier så var de körda. Gudars, även om det inte var en smittad så var de körda. Den där bjässen kunde utan tvekan hoppa upp till de två fjuttiga sandvargarna om den ville.
     "Hej, ursäkta, är det där ditt byte?" Saharisol tog till orda innan Taklamakan hann stoppa honom. Förbannade, naiva, idiot. Han borde bita tungan av honom efter detta. Om de inte dog först.

[ Saharisol är en yngre npc-flockbror som Taklamakan har med sig på handelsrunda. Typisk sandvarg, hane. Här är en liten bild på dem båda för jämförelse ►
De är väldigt tydligt byteshandlare, och bär simpla packningar på ryggen med sina varor.]

Illamåendet var inte välkommet men han försökte ignorera det, än var det inte så hemskt trots allt. Han lyssnade på ljudet som kom närmare honom, tillsammans med dofterna av vargar. Öronen var fortfarande spetsade framåt och snart dök två vargar upp framför honom.
Draz tippade huvudet lite åt sidan, som om han inte riktigt förstod vad han såg. Vad hade de på ryggen? Varför hade de det där? De såg så små och lätta ut, gjorde inte det ont att ha det där på ryggen?
Vid frågan från en av dem så smackade han med tungan, rynkade ogillande på nosen och tog några steg bort från det ruttnande djuret.
"Nej, jag avråder er från att äta av det också" dom genomträngande ögonen såg på de mycket tanigare vargarna framför honom. De skulle kunna springa ifrån honom på ett ögonblick om de ville såg det ut som. Han gjorde en nick med huvudet mot dem.
"Vad har ni där?" han ville gå fram och se vad det var för intressant, men avvaktade. Den ena såg mer skeptisk ut än den andra, så han ville inte utmana ödet att de stack utan att han fick svar på frågan.