"Det här fanns inte sist jag var här", påpekade Önja och lät blicken följa en av de höga glasformationerna till sin spets. På håll hade hon inte vetat vad hon tittat på, bara att det inte var något hon kände igen sedan tidigare. Å andra sidan var det länge sedan hon besökt öknen. Hennes krafter räckte bara så långt på platser som dessa och hon hade tvingats vänta långt in på natten innan hon kunnat närma sig den väldiga skepnaden. Stjärnkratern, så som den visst hette.
     Med temperaturen nu behagligare och i ljuset av den stjärnklara natthimlen behövde Önja inte längre kisa. Nära kunde hon tydligt se färgerna som gick genom det halvklara materialet, nyanserna inte helt olika de i den skärva hon bar runt sin hals. Hon tryckte experimentellt tungan mot ytan. Höll still för en stund innan hon hummande. "Glas va?" Blicken sökte främlingens. Det var första gången hon tog sig en ordentlig titt på honom sedan han anslutit sig, även om orsaken till varför han kommit fortfarande var något oklar. Ryktena om ilskna sandvargar som inte ville ha utomstående nära vad än det här var, hade inte gått Önja obemärkt förbi. Men hon hade velat se det för sig själv, nyfikenheten allt för stor för att avskräckas av vandrares röner. Och än hade han inte visat sig oäven. Inte helt i alla fall.
    "Så Taklamakan..." Hon följde den skrovliga väggen, studerandes de olika färgskiftningarna. "Jag hade velat ta mig en titt innanför. Finns det någon ingång? Har ni varit på andra sidan?"

[Derp som vanligt. Karakum är välkommen att joina om Lin känner för det! <3]

Det var lika bra att bara ge folk en kurerad tur runt stjärnan. Det hindrade en stor del av de främlingar som dykt upp från att ta sig friheter, och de flesta var nöjda med att bara titta och sen dra igen. Även om Taklamakan inte direkt uppskattade att ta in främlingar på reviret, så hade flocken enats om att det var bättre att de hade kontroll över främlingarnas besök, än att det började smyga in folk som kunde orsaka skada. Det hade varit hans tur att hålla koll på den här sidan, och den enda som dykt upp i området den här natten var en långbent tik som varit tacksamt medgörlig än så länge.
     "Om du menar in mellan grenarna så ja. Annars…" Taklamakan knackade ena tassen mot roten av den massiva grenen som sträckte sig många hundra meter upp över de båda vargarnas huvud. Färgerna som dagtid främst var gula och gröna tycktes närmare svart och silver i nattmörkret. Purpur och en kall, mörk röd, splittrad återspegling av öknen runtom. "Solid rakt igenom. Både här, och här." Takla sopade demonstrativt ena tassen över marken, och lät sanden som blåst in över kraterns botten under dagen svepa undan för att visa hur glaset fortsatte under deras tassar. Han såg på tiken igen, och nickade upp mot taggarna högt ovanför dem. "Enda vägen in är upp. Får gå runt om du vill se, där är en lägre sida. Fortfarande hög nog att bryta nått om du ramlar ner, men i jämförelse med resten? Låg." Takla ryckte på axlarna, och indikerade med en nickning vilket håll de skulle gå åt.
     "Men ja nej, ingen väg in, in, i grenarna. Enda som är där inne är de som var här när den föll. Eller vad som är kvar av dem. Och låt mig säga, helt hopplöst att förklara för Ramil folket att nej, de kan inte gräva ut farbror Hamid från stjärnan.  Farbror Hamid borde inte varit på Sahras mark från första början, och har nu gudarna valt att göra honom till glas så är det så det är." Han avbröt sin anekdot och gav tiken en menande blick, som antydde att han antog att hon förstod vad han pratade om. Han bytte dock snabbt ämne igen.
     "Så, är det bara för att se gudarnas verk du är här? Eller det är glaset som lockar? Jag kunde inte undgå att se att du har en bit med dig. Är det glas du är här för så Ett; har du kommit rätt, och Två; nej vi tar inget direkt från stjärnan, men det finns stjärnglas. Chunks som, du vet, landat längre bort. Stänkte en del när den slog ner, om vi säger så."

Öronen stod alert uppe på hjässan när Önja med intresse följde bakom sandvargen. Han visste mycket om stjärnan – gav sken av det åtminstone och hon fick intrycket att han gett många vargar samma rundtur. Var detta verkligen inget mer än en stor glasskärva? Hon hummade tankfullt och knackade en klo mot glaset. ”Huh, måste medge att jag är lite besviken. Hade hoppats på något mer intressant än farbror Hamid här innanför.” En grotta, en hemlig gång, mat – vad som helst annat än en gammal gubbe. Vem Hamid var hade hon ingen aning om men Taklamakan talade om honom som om det var allmän kunskap, vilket fick henne att tro att det var fördelaktigt om hon visste vem det var. Låtsades åtminstone. Man behövde inte ha alla tänder i gapet att förstå att där var något underliggande i hans ord. Önja ville vagt minnas något om grupperingar bland sandvargarna. Hon var i varje fall inte sen med att spela med. Om hon ställde in sig hos denna unga herre kanske han var villig att delge henne mer.
    ”Den där Hamid alltså. Vad skulle han hit och göra ens”, suckade hon och skakade missnöjt på huvudet. Som om hon precis förstod vad han talade om. Med en menande blick såg hon på Taklamakan, en antydan till ett skadeglatt leende på sina läppar. ”Han ångrar sig nog nu, tror du inte?”
    När de vandrade längst med stjärnan såg Önja ut över vidderna, där hennes guide berättade att glasskärvor tydligen fanns. Hon skulle nog inte hinna leta rätt på några den här kvällen. Och vad spelade det egentligen för roll om glas ändå bara var allt det var.
    ”Jag hittade den här tillsammans med flera andra skärvor på en strand längre norrut." Hon nickade mot skärvan som hängde runt hennes hals. I en tunn, flätad läderrem tillsammans med en länkad metallfigur. "Verkade komma från havet. Tror du det är möjligt att det också kommer från en stjärna likt den här?" Efter att ha sett stjärnkratern med egna ögon så var väl den teorin inte allt för dum. Även om Önja hade hoppats på mer.

"Havet? Ja, jo, har hört om havsglas. Möjligt andra också kan skapa det, antar jag. Och glas kan bildas på många sätt vet du." Taklamakan babblade vidare om diverse sätt glas kunde uppstå på, från prat om värme till stormar och blixtar som slagit ner. Han var dock generellt ovillig att tro att Gudarna skulle skänkt fler stjärnor till världen som denna. Visst, det var kanske möjligt, men alltså vad var oddsen? Den här stjärnan var säkerligen unik. Se på den!
     Ungefär så fortsatte det under hela Önjas vistelse. Han visade stjärnans lägre sida, där det gick att ta sig upp över den fortfarande ganska höga kanten, med lite hjälp, för att ta sig en titt på dess mitt. Likt en liten, öppen dal omgiven av stjärnans spretiga och vassa taggar, mitten av en enorm blomma med tjocka, ojämna blad. När de senare skiljdes, och Taklamakan försäkrat sig om att Önja faktiskt lämnade reviret så han kunde återgå till sitt patrullerande, så tyckte han minsann att det ändå varit ett trevligt möte. Huruvida Önja tyckte detsamma, eller om hon mest varit intresserad i hans ändlösa babbel för artighets skull, var inget han reflekterade över.

[Avslutat ᕕ( ᐛ )ᕗ]