Det regnade. Inte ett lätt och stillsamt regn som Astrid annars kunde finna så lugnande, utan det här piskade ner från himlen. Hennes päls var så blöt och fuktig den kunde bli. Oda hade rådgivit henne om att ta ledigt under dagen och vila med resten av familjen i det stora tältet de fått låna under deras vistelse, men hon hade envisats med att försöka få sålt på sina sista varor innan nästa dags gryning. Dessutom hade hennes syster sagt att hon aldrig skulle klara att byta till sig de varor hon funnit, och det fick henne att vilja bevisa det än mer. 
    Så nu rörde hon sig genom den lilla byn, som nu var nästintill tomt på folk. I bakgrunden hördes frustandet och ljudet från hästarna som rörde sig i utkanterna. Coolt om hon hade kunnat byta till sig en häst. Men vad skulle hon med den till? Astrid ruskade av sig tanken tillsammans med täcket av regn som lagt sig över hennes rygg.
    Mitt bland all tomhet, tycktes hon skymta två individer. Till skillnad från henne själv var dem slanka och små, och deras pälsar var skimrande. Vackert.
    ”Glad att jag inte är den enda som är ute i det här vädret.” Ett genuint leende spred sig på henne läppar.

Det här stället stank. Verkligen stank. Doften av blöt päls var tjock i regnet, såväl från vargar som upphängda hudar och fällar. Den ihärdiga doften av bytesdjur som vallats nära och trampat marken till lera och gödsel.  Doften av rök och salt och rester av styckade byten som inte blivit omhändertaget ännu på grund av vädret. Och så regnet. Åh, det var inte lika kvavt som det varit när de passerat djungeln – Gudarna visste att Taklamakan inte såg fram emot att återvända samma väg genom det övervuxna, vattendränkta snåret till skog igen – men han hade hoppats på att kanske slippa tungt regn nu.
     "Du vet inte? En hel rem lös och du vet inte? Hur hade du tänkt hitta den då?" snäste Takla åt sin yngre följeslagare. Saharisol skruvade obekvämt på sig under hans blick.
     "Jag tänkte inte att…"
     "Du tänkte inte alls, är vad du gjorde!" Takla morrade frustrerat och ruskade på kroppen för att försöka bli av med lite av vätan. Inte för att det hjälpte, så som regnet öste ner. Han suckade hårt och drog en tass över ansiktet medan han tänkte.
     Regnet hade kommit plötsligt, kort innan de båda sandvargarna nått Svartstrand. De hade skyndat den sista biten, i hopp om att finna skydd innan deras varor hann bli för blöta. Igen. Djungeln hade haft tillräckligt med vatten som blev extra tyngd att bära. En vänskaplig stäppvarg hade fått syn på dem och fört med dem till en lite större hydda där fler besökare fått möjlighet att söka skydd från vädret. Lättnaden över att komma ut ur regnet varade dock inte länge, för så snart som Taklamakan fått av sig sin packning och börjat se över så inget tagit skada så hade Saharisol försökt smita iväg. Takla hade tvingats lämna varorna obevakade, skyddade endast av lösa gräs-band och den hud han snabbt vikt över toppen av korgarna igen, för att skynda efter den yngre hanen.
     Ett fäste från Saharisols packning hade fallit av. En platt, rund benbit med hål genom. Något som gick att ersätta, men Saharisol hade bestämt att han tänkt försöka hitta den innan Taklamakan upptäckte något. Sandhjärnan visste inte ens när han tappat den! Pha!
     Takla var precis på väg att öppna munnen igen när en lurvig, vattendränkt främling dök upp. Hon var större än de båda sandvargarna, kanske större än dem båda tillsammans med tanke på hur grov hon såg ut jämfört med deras tunna kroppar, men hon log vänligt och hälsade glatt. Takla harklade sig ljudligt.
     "Eh, ja", svarade han kort på honans kommentar. Han ruskade vatten ur pälsen för säkert hundrade gången, fortfarande utan direkt resultat, och spände blicken i Sandhjärnan igen. "Gå tillbaks till varorna. Du lämnar dem inte ur ditt synfält igen, begrips? Om nått är borta när jag-"
     "Jag går! Jag fixar det!" Saharisol nickade entusiastiskt, tacksam för en chans att lämna situationen och samtidigt tydligt orolig när han kom ihåg varorna igen. Han skyndade därifrån med sprattlande språng som sprätte upp lera runt tassarna. Idiot.
     "Skabbsvansade…" Takla suckade igen, men kämpade ner irritationen i sin röst när han vände sig till främlingen på nytt. Ett något stelt leende drog i hans smala ansikte. "Så, ursäkta. Ville du något?"

Det hade aldrig varit Astrids starka sida att läsa andras kroppsspråk, och speciellt inte att bry sig om det. Av den anledningen lade hon ingen större vikt på att den enda vargen verkade måttligt irriterad på den andra, och henne själv.
    “Eh… Nej inget speciellt,” började hon, något förvånad över främlingens stela uttryck. De flesta byteshandlare behövde vara trevliga, för annars fick de ju ingenting bytt. “Jag tänkte bara se om ni var intresserad att byta lite varor. Ni verkar inte vara härifrån?” Hon lade huvudet något på sned.

Byta lite varor? Så, en till byteshandlare minsann. Taklamakan ruskade på sig igen, och gav tiken ett mer ursäktande leende.
     "Ah, ja, självklart! Ursäkta mig. Det här vädret, du vet. Jag och regn; inte bästa vänner. Från öknen, du ser. Inte lika blött där. Och min vän där han tappade en del av sin packning. Inte rätt väder att leta efter det nu, och kan inte lämna varorna, du vet hur det är." Han skrattade kort, och nickade menande i den riktning Saharisol försvunnit.
     "Men kom, kom, vi behöver inte stå här i allt det här… blöta." Han lyfte demonstrativt en tass ur leran på marken och skakade bort lite av den dränkta dyngan som letat sig in mellan hans tår. Blött och kallt och vidrigt. "Vi har fått plats här borta. Lite trångt, många där, men det är torrare än här ute." Han nickade igen, och började ta sig tillbaks mot hyddan. Där fanns en tydligare entusiasm i hans steg och i hans röst när han väl kommit igång med pratandet, och han såg på den större vargen med intresse.
     "Norrifrån va? Är du här själv, eller? En lång vandring att göra hit ner. På ett ärende, eller du vandrar för vandringens skull? Många vandrare här, men inte så många med din päls, det måste bli varmt. Vad för varor var det du vill byta? Jag har glas i alla former. Små skålar, stora skålar, burkar, smycken. Eftertraktat uppe i Civitas och Lagunen ska du veta, särskilt det färgade. Du hittar inte bättre glas än det från öknen."

En lättnad spred sig i bröstet på henne när främlingens beteende skiftade till det mer positiva. Pjuh. För en sekund kändes det som om hon trängt sig på.
   “Oj tappade han sin packning?” Inflikade hon förvånande. “Behöver ni hjälp att leta ställer jag och min bror gärna upp, vi är vana vid att leta efter saker som gått förlorat längs vägen.”
   Astrid hade vid det här laget börjat följa med honom till sin plats, och lyssnade intresserat på när han talade om för henne vad han hade att erbjuda.
   “Norrifrån, jajamen. Jag och min familj är byteshandlare och nu när vi ändå var iväg på långtur passade vi på att besöka de lite varmare breddgraderna.” Astrid lade huvudet på sned. Hon saknade den bitande kylan och den svalkande vinden, men uppskattade möjligheten hon fått att resa med sin familj.
  “Wow, vilket vackert glas!” Utbrast hon. Precis som han var entusiastisk kring sina varor, var hon om sina egna och andras. “Jag har lite allt möjligt, om jag ska vara ärlig. Allt från pälsar till örter. Mat också för den delen, men det kanske inte är av intresse? Om du vill kan du följa med mig tillbaka sen, om det lugnar sig med regnet tänker jag.”
    Astrid vände upp blicken. Hon gillade främlingens entusiasm, och det fick henne bara att vilja veta mer om honom och hans varor.
    "Mitt namn är Astrid förresten!" 

När de nådde hyddan de fått plats i så satt Saharisol så bredbent en spetformad sandvarg kunde sitta och försökte ha båda deras packningar mellan frambenen samtidigt. Takla schasade undan honom med en tassviftning och ruskade vatten ur pälsen för tusende gången medan han visade zimaern några av de ytligaste grejerna han lättast kom åt, hela tiden pratande. Hon var märkbart intresserad, och det uppmuntrade bara hans pratighet mer.
     "Taklamakan", presenterade han sig själv med en tass mot bröstet. Han gestikulerade sedan med den mot Sahari. "Och Saharisol. Bara Takla och Sahari är okej." Han var fullt medveten om att namnen ofta var svåra för utomstående. Saharisol hälsade med ett leende som fick honom att se precis så ung och oerfaren ut som han var.
     "Skulle gärna titta på pälsarna du har när vädret tillåter. Särskilt om där är nått långpälsat, vi får få långpälsade hudar här nere, mest slätt och korthårigt." Takla stängde packningen igen för att undvika att få onödig lera bland glaset. Han satte sig ner så han kunde korsa frambenen ovanpå packningen och vila mot den. De stora öronen spetsades alert när han fortsatte:
     "Har du nått kul att berätta från norr? Har inte varit norröver på länge, för kallt, men hört många prata om de där färgerna på himlen för ett tag sedan. Nådde hela vägen hit ner vet du, andra gången det hänt, de kommer aldrig hit ner." Han såg med intresse på Astrid.

“Takla och Sahari,” upprepade hon med ett leende på läpparna. De hade långa men fina namn. Det var inte direkt den typen av namn hon var van med från sin egen familj, men de var vackra. Hon föredrog nog dock att använda deras förkortningar - för enkelhetens skull och för att minska risken att uttala det fel.
    “Absolut, vi har flera pälsar som du söker. Så fort det lättar upp kan vi ta en sväng dit.” Astrids blick gled från sandvargen till hans föremål. Kanske kunde hon byta till sig något riktigt bra. Innan hon hann se dock hade han stängt igen och hon var snabb med att möta hans blick.
    “För kallt?” Hennes huvud tippades på sned. De var båda byteshandlare, men två olika sådana. “Här tycker jag det är alldeles för varmt, blir ju överhettad bara av att stå upp. Men jag förstår er,” hon nickade åt deras korta pälsar till skillnad från hennes egna innan hon forsatte. “Du menar norrskenet?” Astrids ansikte lös upp mer än tidigare. Om det var något hon brann för, var det just det. “Det var Zelenoch. Hörde från några andra att det syntes lite här i söder också, men väldigt vagt. Ni var inte på vår fest då? Det hade varit ett ypperligt läge för er att byta varor ju!”
    Astrid berättade för de två sandvargarna om alla resande som tagit sig dit, som följt skenet och välkomnats av zimaerna. Om alla som sjungit sånger eller berättat historier framför brasorna, om allt skratt som hört över de snöfyllda markerna. Astrid längtade tillbaka till den kvällen. Det hade varit alldeles magiskt.

Zimaern sken märkbart upp så snart norrskenet nämndes, ett tydligt hjärteämne. Takla viftade med ena tassen igen vid hennes fråga.
     "Inte som att vi hade hunnit hela vägen från öknen innan det var över igen. Lite dålig framförhållning från Gudarna att inte meddela innan va?" Han gav ett kort, avväpnande skratt. "Men skämt åsido. Vi har sett Deras verk up close, så att säga, själva förut, så jag kan typ föreställa mig känslan av storhet. Fast vad jag hört var där kanske lite färre dödsfall? Stjärnan tog ganska många med sig. Men! Fortsätt, berätta vad vi missade för stort."
     Båda sandvargarna lyssnade uppmärksamt på Astrids berättelser om norrskenet. Om Zelenoch och zimaerna, och alla vargar från runtom i landet som följt ljuset till en och samma plats och firandet som uppstod när de samlades. Taklamakan önskade att de kunnat vara där, om så bara för möjligheterna så många vargar på ett ställe innebar. Och norrskenet, såklart. Det lät onekligen storslaget.
     Byteshandlarnas samtal fortsatte länge. Efter att Astrids berättelser om norrskenet avslutats så undrade hon om Stjärnan. Taklamakan tog gladeligen vid och berättade om nedslaget i öknen som jämnat klippor med marken och bildat en krater stor nog att kalla en dal, och om den magnifika glas-stjärnan som vilade i dess mitt, så massiv att dess taggar såg ut att nå hela vägen till himlen. Hur den landat på Sahras revir, och hur många från flocken förlorades, skadades eller blev del av stjärnan själva. De båda sandvargarna beskrev det hela med vördnad.
     När regnet till slut upphörde, timmar senare, så hade dess jobbiga väta redan glömts av byteshandlarna, bakom många historier delade sinsemellan.

[Avslutat]