Idunn, var vad de andra hade kallat det främmande sinnet som befunnit sig i närheten av flocken ett tag nu. Dimitrij hade hört flera av flockmedlemmarna berätta att de hade mött främlingen, och hade fått det beskrivet för sig att det var en ung bevingad tik som inte tycktes utgöra något direkt hot. Det hindrade inte ledaren från att ogilla att där fanns en främling i närheten hon inte visste mycket om. Även om främlingen i sig inte utgjorde något hot så kunde dess närvaro i längden bli ett problem. Hon behövde försäkra sig om att så inte skulle bli fallet.
     Därför hade Dimitrij valt att söka upp Idunn. Med morgonsolen vilande precis över bergens rand hade hon lokaliserat främlingen på ett öppnare område i dalens ena ände, där gräs klädde kullar och sänkor nedanför bergens skugga. En mindre flock fåglar lyfte ur gräset när Dimitrij landade på toppen av en låg kulle, inte mer än kanske ett hundratal språng från den ljusa skepnaden av främlingen. För långt för att de skulle kunna tala till varandra utan att ropa, men nära nog för att de båda skulle kunna se varandra relativt tydligt. Dimitrij stod stilla för ett ögonblick och studerade främlingen med oläslig blick. Beskrivningarna hon fått stämde väl med den andras utseende. Sinnet hon kände var ungt, men inte det tillhörande en valp. Vaksamt, men i maklig takt, började Dimitrij röra sig mot främlingen.
     ”Du är Idunn, inte sant?”, sade Dimitrij när hon kommit något närmre.

Den ljusa bevingade vargen hade tagit sig lite längre in i Sacrarii. Det är en fin plats men hon har inte tagit sig tid till att utforska den tidigare. Nu när hon har lärt sig att det finns fler vargar som lever här så blir platsen lite mer intressant. Idunn har alltid gillat sällskap men ensamheten har liksom valt henne. Hon har lärt sig att leva med det.
Den ljusa vargen befinner sig på en öppen plats. Jämfört med bergen så är det väldigt platt här. Även om det finns kullar. Vargen hade rullat sig i gräset så lite gräs sitter kvar mellan fjädrarna på vingarna och i pälsen. Svansen sveper lätt från sida till sida och det här känns som en väldigt trevlig dag.

Du är Idunn, inte sant? Plötsligt är det någon som uttalar hennes namn. Idunn hade gått omkring och nosat i gräset och gått i egna tankar att hon inte märkt den bevingade främlingen som närmat sig. Idunn vänder sig om och den silvervita blicken fästs på en främling. Vingklädd som henne själv men dessutom har främlingen horn. Horn på vargar har hon sätt förut. Men dennes horn är helt annorlunda mot t.ex Farkas's horn.
"Det är mitt namn. Vem frågar?" Svarar Idunn och ser nyfiket på främlingen. Andra bevingade vargar har hon inte mött på så länge hon kan minnas. Hon har alltid känt avundsjuka mot fåglarna som rör sig så enkelt i lyften. Glidflygning förstår hon sig på men att flyga. Det är en konst hon aldrig har lärt sig.

Det förvånade Dimitrij att främlingen inte hade lagt märke till henne förrän hon yttrat sig, trots att hon inte gjort något försök att dölja sin ankomst eller närvaro. Inte för att det spelade större roll nu. Dimitrij fångade Idunns ljusa blick när den yngre vargen vände sig om.
     ”Dimitrij. Jag har vänner som berättat att du fanns här, och jag blev nyfiken.” En lätt mildhet sökte sig in i Dimitrijs röst. Det gick inte riktigt att kalla värme, hon var sällan varm mot främlingar, men det var en lugn mildhet som inte utgjorde något hot. Idunns öppet nyfikna blick fick det att rycka lätt i ledarens mungipor. ”Jag antar att du är medveten om att vi håller till här?” Vilka ”vi” var borde vara uppenbart. Även om flocken inte delgav någon information om sig själva till utomstående så gick det inte att dölja deras närvaro i dalen. Flockdofterna fanns överallt. Det var ett revir, en plats de bebott i flera månaders tid nu. Och Idunn hade mött flera av de andra flockmedlemmarna redan.

Man kan säga att hennes sinnen inte är de mest skarpa efter att ha levt en livstid i bergen. Hon har aldrig sett världen utanför. Endast på håll. Den här dalen är det mesta hon har sett av en värld hon endast har drömt om. Men även dalen är omringad av berg. Dessa berg.
Dimitrij. Vänner har berättat att Idunn fanns här. Vad är det hon vill då? Den ljusa blicken vilar på Dimitrij. Idunn kan inte låta bli att studera hornen och de nakna vingarna. Lite lika sina egna vingar till strukturen men Idunn's vingar är mer fjäderklädda även om de är nakna på sina ställen. Viskar om ett arv som hon inte har någon aning om.
Medveten om att de håller till här. Idunn har ingen aning om ifall det är en varning, ett hot eller endast ett konstaterande. Hon är inte så vidare bra på att läsa av andra. Resultat efter ett isolerat liv.
"Vad vill du med mig då?" Frågar hon. Inte på något sätt otrevligt även om hon inte är den bästa på finkänsla.
"Dalen här har funnits långt innan ni kom hit. Men jag är inget hot mot er". Berättar hon. Förklarar hon. För även om Idunn levt sitt liv i ensamhet så länge så uppskattar hon att ha vargar omkring sig. Så får hon chansen så suger hon åt sig likt en svamp. Även om mötet inte skulle visa sig vara så trevligt. Bara känslan av att inte vara helt ensam är någon hon kan leva på länge.

Dimitrij höjde på ena ögonbrynet vid Idunns kommentar om hur länge dalen funnits där. Självklart hade dalen funnits där längre än flocken, liksom hela landet funnits där längre än vargarna i det. Det gjorde inte flockens närvaro mindre närvarande.
     ”Jag vill veta vad du gör här. Även om du säger att du inte är ett hot mot oss så har jag en flock att ta hand om, och jag kan inte avgöra om någon är ett hot eller inte utan att åtminstone ha sett vargen.” Där fanns inget hotfullt i Dimitrijs ton. Det var ett enkelt konstaterande.

Veta vad hon gör här.
"Jag följde först efter en bergshare. Snabba små rackare. Men den haren blev tagen av en varg utan svans. Orkidé hette hon. Hon var vänlig nog att låta mig få haren. Föda är glest i bergen. Det är ofta man får gå utan". Berättar hon. Orkidé's vänlighet hade hjälpt Idunn mycket. Det är något den ljusa vargen aldrig kommer att glömma.
Den ljusa blicken hade svept ut över vidderna medan hon berättat. Att ha ständig ögonkontakt kan få det att krypa i skinnet. Snart låter Idun blicken svepa tillbaka till Dimitrij i alla fall.
"Så här ser jag ut". Lägger hon sedan till. Vingarna sveper en bit ut från sidorna. Idunn ser en gnutta oförstående ut. Förstår inte riktigt vad som skulle göra skillnad av att se henne. Personlighet är vad som gör en varg. Utseende är bara något man får dras med.

Dimitrij nickade. Hon hade hört Orkidé berätta om mötet med Idunn innan. Det var dock inte mycket att gå på. När Idunn vände sig tillbaks till Dimitrij och höll ut vingarna för att låta henne få en bättre bild av hur hon såg ut så höjde Dimitrij även det andra ögonbrynet. De annars hängande öronen ställde sig upp över hennes huvud. Varför… ah. Ett missförstånd. Det var nästan roligt. En kort, road fnysning lämnade ledaren.
     ”Det är fina vingar du har, men det var inte riktigt det jag menade”, sade hon, och placerade den ena vingarmens knogar mot marken för att luta sig mot den. Det gick inte att avgöra om en björn i närheten av en lya var benägen att försöka äta valparna däri eller inte förrän du tagit reda på vad det var för björn. Att veta att den fanns där och att andra hade sett den sade inte om den var ett hot eller ej. Det var samma princip. Förutom att vargar kunde tyckas tama och vänligt sinnade utåt även när de hade mindre ärliga bakomliggande mål.
     ”Om du har svår jaktlycka i bergen, varför har du inte sökt dig väster- eller söderut? Där finns gott om skogar med många byten. Betydligt mer än här. Det skulle inte ta dig lång tid att nå Ötamon härifrån.” Öronen förblev höjda över Dimitrijs huvud. Hon var ärligt nyfiken, även om det var en underliggande nyfikenhet till vaksamheten. Vad hade Idunn för anledning att hålla sig kvar här i närheten?

Fina vingar du har. Oj, nämen! Idun placerar vingarna intill kroppen igen och känner sig nästan lite generad.
"tack". Mumlar hon fram och känner sig lätt förlägen. Hon hade förmodligen börjat skruva på sig om inte Dimitrij talat igen och fått Idunn att tänka på annat.
Istället känner hon sig genast liten. Patetisk, inte värd nåt, skräp i bergen. Hon är van vid frågan. Eller van och van. Hon brukar i alla fall få frågan om varför hon stannar i bergen.
"Jo...". Börjar hon men avbryter sig. Harklar sig lite.
"Sacrarii är det närmsta utanför bergen jag lyckats ta mig till. Och det är ändå omringat av berg. Jag har försökt ta mig bort från bergen men det slutar alltid att jag vandrar i cirklar". Hon huffar några gånger åt sitt eget förtret. Så många gånger har hon försökt ta sig ut från bergen. Lika många gånger har hon misslyckats. Bergen vill inte låta henne gå.

Hon kände på sig att det var någonting som inte stod helt rätt till med Idunn, eller Idunns situation. En känsla av obekvämhet lade sig över den yngre tiken när denna förklarade att hon inte hittade ut ur bergen för att hon gick vilse. Dimitrijs öron slappnade av under hornen igen när ett något fundersamt uttryck sakta sökte sig in över hennes anlete. Även med uselt lokalsinne kunde en bevingad varg ta sig ur bergen. Så länge hon höll sig över bergstopparna borde hon kunna se änden av bergskedjan förr eller senare, även om hon inte kunde hitta tillbaks till där hon börjat igen. Ett helt land innanför bergen var svårt att missa. Chansen att hon skulle finna Sacrarii före resten av Numoori var inte stor. Hur gammal var Idunn?
     ”Idunn”, började Dimitrij efter en stunds tystnad. ”Kan du flyga?” Det var kanske väldigt rättfram, men det fanns ingen anledning att gå runt frågan. Om det Idunn sade var sant, om det inte var en stor lögn eller där fanns några andra anledningar till att hon befann sig här, så var det den slutsatsen Dimitrij kunde dra. Om Idunn verkligen försökt lämna bergen så borde hon ha kunnat göra det under den levnadstid Dimitrij uppskattade att den andra haft.

Kan du flyga? Patetiskt. En bevingad varg som inte kan flyga. Finns det något mer patetiskt än det? Inte vad Idunn kan komma på. Hon har ofta beundrat fåglarna som rör sig så fritt uppe på himlen. Hur lätt de lämnar marken. Avundsjuka har alltid gripit vargen vid de tillfällena. För hon kan inte göra detsamma. Hon har attributen. Hon har förutsättningarna. Men hon har ingen aning om hur man gör. Hon kan glidflyga som mest mellan bergstoppar och över klyftor. Men flyga är för avancerat.
Idunn skakar på huvudet och öronen slokar lite.
"Nej. Jag kan inte flyga". Svarar hon. Att inte kunna flyga är hennes största svaghet. Om hon kunnat flyga hade hon inte behövt bo i bergen. Hon hade inte behövt vara fast i bergen. Hon kunde haft magen full av mat hela tiden och inte behöva svälta för att det inte finns tillräckligt med föda. Hon hade varit så mycket lyckligare om hennes vingar kunde bära henne där uppe på himlen. Men hon fick aldrig lära sig, och det har visat sig för svårt att lära sig själv.

Det förklarade en del. Om det var sant. Dimitrij nickade långsamt. Där kunde finnas många anledningar till att en bevingad varg inte kunde flyga. Det kunde vara en skada, eller att hon aldrig lärt sig. Hon kunde ha varit den enda i familjen som ärvt vingar, eller av andra anledningar sakna eller ha saknat vargar som kunnat lära henne. Av det lilla Dimitrij sett än så länge så verkade Idunn ensam. Inte bara för att hon var här på egen hand, utan av sättet hon talade och orden hon valde.
     Det gjorde inte Dimitrij mindre misstänksam dock. Chansen att en bevingad varg som lägligt inte kunde flyga och därför råkade befinna sig i närheten av flocken var inte en stor chans. Även om det kunde vara sant så litade Dimitrij inte på det, när risken för bakomliggande anledningar att komma närmre kunde finnas. Hur små dessa än var. Även utan andra motiv kunde främlingens närvaro utgöra ett problem.
     Dimitrij formade lätt de mentala trådarna och sträckte dem med en numer invand rörelse efter Idunns sinne. Trådarna sköts flinkt in i det yngre sinnet, där de spred sig likt rötter bland tankar och minnen. Där fanns inget skydd. Det var med säkra mentala rörelser hon sökte av den andras sinne, utan att lägga något på sitt eget minne. Hon sökte bara efter specifika detaljer, det mesta var för henne oviktigt. Det mesta bekräftade bara det lilla hon redan visste om främlingen. Det tog inte mer än ett ögonblick förrän Dimitrij hastigt drog tillbaks sitt sinne igen.
     En hård suck lämnade Dimitrij när hon rätade på sig så att hon inte längre stod lutad mot ena vingarmen. En tidigare spänning som legat över hennes kropp tycktes lätta med luften som lämnade hennes nos. Hon tog sig närmre Idunn, och gestikulerade med den ena vingen, utan att veckla ut membranet, medan hon tog till orda på nytt.
     ”Så, hur mycket vet du om flygande då?” Dimitrijs röst föll snabbt in i det tonfall hon tog när noviserna i flocken behövde lära något nytt eller inte hade förstått. Hon hade redan sett Idunns sinne, men ville bekräfta det hos tiken själv. Den grå blicken vägde och mätte den unga tikens skepnad. ”Vad kan du? Vad har vi at jobba med?”

Hon var inte säker på vad som hände. Dimitrij's karaktär tycktes gå från sträng till ännu strängare. Det var så Idunn uppfattade det i alla fall. Öronen drar sig osäkert bakåt ut åt sidorna. Hon var inte säker på vad som hände. Men när Dimitrij rätade på sig igen så verkade något ha förändrats. Idunn's ljusa blick sveper över Dimitrij's gestalt. Uppifrån och ner och här och där. Osäkert försöker hon läsa av den andre men det till ingen nytta. Idunn är verkligen inget vidare på att läsa av andra.

Hur mycket vet hon om flygandet? Inte mer än vad hon har skådat hur fåglarna gör. Och det har som sagt inte sagt henne mycket.
"Inte mycket. Fåglarna får det att se så enkelt ut. Men det är det in...". Hon avbryter sig på sista ordet. Är väl medveten om att det är en annan bevingad varg hon talar med. Dimitrij vet säkert hur man flyger. Hon ser säkert ner på Idunn för att hon inte kan. Idunn biter sig lätt i läppen. Ser själv hur dum och patetisk hon är.
Vad kan hon? Vad har de att jobba med? Oförstående ser Idunn på Dimitrij utan att möta den äldre tikens blick.
"Jag... kan glidflyga på vindarna mellan klyftorna i bergen". Mer än så går det inte. Smärtan över att ha misslyckats så många gånger har fortfarande sitt grepp om hennes kropp. Både fysiskt och psykiskt.

Glidflyga var mer än inget. Dimitrij nickade tankfullt.
     ”Klättrar du upp för att glida, eller kan du ta hjälp av vingarna för att hoppa? Förresten, nej, det är nog lättare… Det finns en samling större stenar ganska nära här, låt mig visa dig. Kom.” Dimitrij tystnade för ett ögonblick, men tog snabbt till orda igen när Idunns oförstående uttryck inte förändrades. ”Det är nog av båda våra intressen att se till att du kan flyga, så att du kan lämna bergen som du vill, och så att jag inte behöver hålla koll på fler vargar på reviret.” Hon gav Idunn en stadig blick, innan hon nickade i den riktning hon tänkt leda vägen. ”Kom.”
 
[Hoppas det är lugnt med liiite PP där bara. Vill vi rolla något av lärandet, eller vill vi kanske tidshoppa sen till ett senare tillfälle mot mitt i eller slutet av lärandet istället? Sådär ett par dagar eller veckor senare beroende på hur snabb/långsam Idunn är på att lära sig? Som ett montage ;D]

Klättra, glida, hoppa. Idunn tippar huvudet lätt på sne när Dimitrij talar. Idunn brukar för det mesta se till att hon kan placera sig på en bra plats för att kunna glida över till en annan plats. Det blir en hel klättring men hennes kropp är van vid det hårda livet i bergen. Idunn hinner inte öppna munnen för att kommentera något förrän Dimitrij ber henne följa med. Till en samling större stenar. Idunn förstår inte riktigt var den äldre tikens intresse kommer ifrån. Den hornprydde är säkerligen mycket bättre än henne själv på att flyga. Försöker hon göra narr av Idunn. Försöker hon få sig ett gott skratt. Idunn drar öronen osäkert bakåt innan Dimitrij förklarar sig. Idunn's öron spetsas på huvudet igen. Så det är så det ligger till. Dimitrij anser att Idunn borde kunna flyga så att hon kan lämna den här platsen så Dimitrij slipper se henne mer. Så att Dimitrij's revir inte är "hotat" av någon utomstående. Såklart. Idunn är ju trots allt en främling. Någon som Dimitrij inte vill ha nära sin familj. Öronen drar sig osäkert bakåt igen och Idunn följer tyst efter Dimitrij. Likt en valp som blir tillrättavisad. Idunn kan dock inte låta bli att gilla uppmärksamheten.

[Ja! Vi kan hoppa lite. Collage aktigt. Och det är ok att PP:a :)]

Närmare två veckor passerade snabbt. Dimitrij hade informerat resten av flocken om situationen, att Idunn hade tillåtelse att stanna i revirets utkant till dess att hon kunde lämna dalen på egen hand. Under den här tiden hade Dimitrij spenderat många morgnar, efter att flockens egna övningar avslutats, med att hjälpa ungtiken att få ordning på sina vingar. Krita hade varit med vid ett par tillfällen, och flera av flockens noviser och antagna hade fattat intresse för vad som pågick.
     Det hade inte varit särskilt svårt att få Idunn att försöka sig på de olika övningarna, vilka främst bestod av att hoppa upp och ner för klippkanter och bryta sitt fall genom att hålla ut och flaxa med vingarna. De största problemen som Dimitrij mötte var Idunns osäkerhet och att Idunn saknade mycket av den styrka och uthållighet som hon behövde för att orka hålla sig flygande. Det var inte helt oväntat, med tanke på att Idunn inte hade fått lära sig flyga och inte hade nyttjat vingarna särskilt mycket, men det var ändå ett hinder att komma över. Det tog tid för dem att få Idunn att lyckas hoppa upp för en hög stenkant med vingtagen som hjälp, och det tog tid att få Idunn att tro på att hon skulle kunna klara det efter många misslyckanden. Några av träningspassen slutade i gräl när Idunn fann något omöjligt att avklara, men det var inget som hindrade dem från att fortsätta senare. Trots svårigheter och motgångar så var ungtiken en god lärling, om än kanske inte den effektivaste men med en vilja att lära. Viljan kunde hon komma långt på.
     När Dimitrij sökte upp Idunn igen den här morgonen så fann hon den ljusa vargen på samma plats som vanligt. Hon landade vid sidan om samlingen av stenar och klippkanter som de använt som övningsplats. De senaste dagarnas övningar hade gått märkbart väl. Det var tydligt att Idunn fått mer förståelse för sin teknik, och att hon var på god väg. Det enda som saknades var erfarenheten och styrkan, men det var något som hon skulle behöva öva fram på egen hand. Det fanns inte mycket mer Dimitrij kunde göra nu, annat än att vänta på att Idunn skulle bli säker nog för att ge sig av på egna vingar.

[Shwoop, snabbspolat. Hojta om något känns lustigt så ändrar jag c:]

Varje sekund av Dimitrij’s uppmärksamhet så har Idunn njutit. Att ha någon så nära. Någon som bryr sig. Även om det är för att i slutänden se henne försvinna härifrån så betyder det här väldigt mycket för Idunn. Hon har blivit bättre. Självsäkrare. Starkare. Tack vare Dimitrij’s tålamod och engagemang. De gånger de har bråkat har betytt mycket med. För det känns som stt de står varandra nära. Som om de här veckorna knutit ett litet band mellan dem. Och Idunn har känt sig stärkt och mer motiverad när hon fått publik. Då och då har någon nyfiken medlem ut Dimitrij’s familj kommit och sett på en stund. På ett sätt känns det som att Idunn är en del av gemenskapen hon med. Även om det bara är ytligt och snart dags att bryta allt. Men hon är så väldigt tacksam. Hon skulle aldrig ha klarat det här utan Dimitrij. Utan den äldre bevingade tiken hade Idunn fortfarande suttit på en sten och varit bitter. Nu är hon på väg någonstans. Snart är hon fri från bergens kedjor och kan utforska landet Numoori.

Den ljusa tiken gör en väl genomförd landning och sträcker stolt på hela kroppen. Vingar och allt. Ett stort brett leende pryder hennes ansikte och den ljusa blicken söker sig till Dimitrij. Visst var hon duktig? Så mycket har hon gått framåt. Hon kan använda sina vingar nu. Hon kan flyga. Även om fortfarande behöver träna mycket mer för att få upp muskulaturen. Men hon finner sig uppskatta träningsvärken för det tyder på framgång. Idunn placerar vingarna vid sidorna och fortsätter leta när hon går lite närmare Dimitrij.
"Du. Jag. Tack". Orden bryts av exalterat fnitter. Hon har flera gånger uttryckt sin tacksamhet. Och hon vill göra det många gånger om. Även om hon kanske aldrig kommer kunna uttrycka i ord hur tacksam hon är.

Ett litet leende drog i Dimitrijs mungipor när Idunn landade och kom bort till henne. Ett milt leende för att bekräfta att det hade gått bra. Så uppmuntrande som ledaren blev mot utomstående. När Idunn fnittrande tackade henne så nickade Dimitrij som svar.
     ”Du har gjort ett bra jobb Idunn.” Hon lät blicken pendla över bergen som reste sig i närheten, och tillbaks till sin tillfälliga lärling. ”Du kommer klara dig bra.” Dimitrij passerade Idunn och knuffade henne lätt i sidan med hornen. En närmast vänskaplig gest. ”Kom, visa mig hur det gått.”
 
[Huhu, vad sägs om att avsluta? c': ]