Ett par turkosa ögon svepte över landskapet, under en besynnerlig krona av horn som passat bättre på huvudet på en buffel än en varg. En framtass slog i marken, följd av en baktass. Därefter upprepades proceduren på andra sidan och fortsatte så i all oändlighet. I varje fall tycktes det så för den blåögde, behornade vargen där han gick. Bara berg. Berg. Och ytterligare några berg.
   Visst, berg var vackra. Berg var vackra när solen lyste på de snövita topparna och när sidorna brann i rött. Han uppskattade skönheten och uppskattade tystheten, kylan i lungorna och lugnet, men det var ju så mycket. Så mycket av ingenting. Och han saknade sällskap.
   En reskamrat hade inte suttit fel. Hanvargen höjde huvudet och luktade i vinden. Kroppen såg ut att vara för spenslig för att orka bära upp de väldiga hornen, men han var starkare än han såg ut. Uthålligare än hans magra sidor förtäljde, och snabbare än hans smala ben ljög om.

Nu lyfte den behornade varelsen sitt tunga huvud och fångade i den stilla bergsvinden upp lukten av varg. Det var en uppiggande doft, en som han hade saknat, och han fick genast fart under tassarna. Tänk om denna främling visade sig vara en vän? Entusiasmen sprudlade i hanens kropp när han närmade sig främlingen.


[Lyssnar sönder SIA's "The Greatest" just nu, om nån undrar över rubriken ]

Den ljusa bevingade vargen hade just avslutat en måltid på en tanig bergshare. Det var väl inte mycket föda att tala om men har man bott i bergen så länge som den här vargen så lär man sig att ta tillvara på den föda man hittar. Hon har lärt sig lite om vilja växter som kan vara ätliga med. Men inte gratis. Hon har även lärt sig vilja växter som man bör hålla sig borta från.
Nöjd än då slickar sig vargen om den ljusa nosen och rättar till vingarna så att de ligger bekvämt vid hennes sidor. Sedan börjar hon traska längst med bergstigen som hon befinner sig på. Vart hon är på väg vet hon inte riktigt. Och hon brukar finna nya sovplatser varje natt. Några sovplatser har hon nog kommit tillbaka till andra nätter men då har hon insett att hon gått i cirklar och ändrat riktning dagen därefter.
Hon trivs i bergen. Hon har det bra här. Men någon gång kanske hon ska se sig om i landet som bergen ligger i. Hon vet hur det är att leva på vandrande tass. Men hon har inte sett mycket mer än berg sedan hon var liten.

Doften växte sig starkare ju närmare han kom. Och ju närmare han kom, desto mer slog han av på takten tills han strövade i vad som kunde förväxlas med en helt ovetande vargs tempo. Han ville inte rusa rätt på vem det nu var som befann sig i närheten.
   Sakta framträdde en gestalt. En gestalt som blev allt tydligare. Det var en ljus varg med vingar. Farkas blev en aning konfunderad. Han hade aldrig sett en bevingad varg förut, men med tanke på hans egna unika attribut borde han inte vara förvånad.
   "Var hälsad, främling", sa han.

Hon hade gått i egna tankar och inte märkt av främlingen som närmar sig förrän denne hälsar. Med ett ryck höjer den ljusa tiken huvudet och den silvervita blicken fästs på den bruna främlingen. I farten hade hon satt sig på hasorna och ser förvånat på främlingen. Dennes huvud pryds av minst sagt underliga horn.
"Vem är du?" Frågar hon och försöker ruska av sig överraskningen som bitit sig fast. Tiken är inte den som är skygg inför främlingar. Faktum är att det faktiskt är uppfriskande med sällskap då och då. Men det händer väldigt sällan här i bergen.

Han betraktade henne med vänlig, blå blick och försökte att förmedla sina fredliga avsikter. Han valde att inte kommentera hennes uppenbara brist på artighet när hon inte svarade på hans hälsning utan direkt framkastade en fråga. Han var varken långsint eller lättstött, och han tänkte inte låta en sådan sak förstöra detta möte.
   "Jag är Farkas", sa han istället. "Eller, jag menar, jag heter Farkas. Fast jag är ju ... " Förläget avbröt han sig och sänkte huvudet. Bestämde sig för att lägga bollen hos henne istället. Inte för att han för sitt liv kunde förstå varför han höll på så här. Han brukade inte tappa orden eller virra bort sig i sina egna formuleringar. Var det glädjen över att äntligen ha funnit sällskap? Eller något annat?
   "Förlåt. Vem är du?"
   Med väldig bestämdhet sköt den behornade hanen undan tankarna och väntade istället på honans svar. Om hon ignorerade denna tafatta början skulle han göra det också.

Huvudet tippas lätt på sne när främlingen presenterar sig. Orden verkar staka sig lite och han snubblar på dem och verkar allmänt förvirrad. Han verkar vara udda på fler sätt än hornen.
"Jag är Idunn". Presenterar hon sig när han tillslut frågar vem hon är. Tiken sjunker ner i sittande ställning. Lite bekvämare att sitta än att stå. Speciellt när man inte vet hur länge ett möte kan vara. Och om hanen ska staka sig VARJE gång han talar, det vet ju inte hon, så kan det nog ta ett tag. Vem vet?
"Bor du här i bergen, Farkas?" Frågar den ljusa tiken. Hon är säker på att hon aldrig har sett honom förut men bergen är stora och många och han kan ju ha kommit någon annanstans ifrån. Sen så stannar hon själv inte särskilt länge på samma ställe så om hanen bor i bergen kan det mycket väl vara så att de helt enkelt har gått om varandra. Men han ser inte riktigt ut som någon som bor i bergen. Hornen ser mer ut att höra hemma på något stort bytesdjur som bor på mer öppna slätter eller så.

Hon verkar inte ta någon notis om hans misstag, inte som hon låter synas i varje fall. Hon sätter sig ner och det gör han också. Kanske detta möte kommer att dra ut på tiden.
   "Nej, jag är bara på genomresa. Jag kommer från ett område som kallas Byoomi. Har du varit där?"
   Nöjt går han igenom svaret i huvudet en gång till. Mycket bättre. Det första var antagligen ett resultat av den långa tid som gått sedan han träffat en varg senast. Han är helt enkelt ovan att tala igen efter att under så lång tid endast ha haft sig själv som sällskap.

Genomresa. Byoomi. Tiken går igenom i huvudet vad hanen säger. Men hon namnet Byoomi säger henne inget.
"Nej, där har jag inte varit. Jag har bott här i bergen länge. Har inte sett något av landet. Vad är Byoomi för plats?" Hon låter lite korthuggen i sina ord. Men hon försöker inte låta otrevlig på något sett. Det är bara det att hon har varit ensam så länge och är inte så bra på hela den här möte med andra vargar-grejen. Men hon är ändå nyfiken. Här har hon mött en varg som ser väldigt udda ut och som pratar om en plats hon aldrig har hört talas om tidigare. Kanske kan hon vinna lite mer kunskap om landet av den här hanen? Nog har hon tänkt tanken på att se sig omkring själv i Numoori. Men det har inte riktigt blivit av. Sen har hon inte lyckats hitta ut ur bergen heller. Hon hittade till Samudr en gång. Men där är havet så hon kom inte så långt åt det hållet.

Hur skulle han beskriva Byoomi? Hur kunde han göra platsen rättvisa? Farkas tänkte efter en stund. 
   "Byoomi ... det är vackert. Det är fantastiskt vackert. Där finns en stor, grön skog som sjuder av liv och ett vattenfall." Han gjorde en paus, förlorade sig i tankarna på området. "Om Byoomi är vackert, så är Byoomi-fallet magiskt. När solen lyser i vattnet bildas tusen regnbågar. Jag önskar att du fick se det någon gång."
   Det gjorde han sannerligen. Han missunnade ingen att få se Byoomi med egna ögon. Han kanske var partisk eftersom det var där han vuxit upp, men vackrare plats på jorden var svår att föreställa sig för den unga hanen.
   Han fokuserade blicken på honan framför sig. "Nu har jag bara varit här i några veckor. Hur är det att bo här? Blir det inte väldigt ... ensamt?"

Farkas berättar om Byoomi. Om ett vattenfall som finns där och att det är en vacker magisk plats. Den ljusa tiken lyssnar på vad han berättar men ger inget direkt svar direkt. Hon säger inget förrän efter att hanen talar igen och den här gången frågar han om bergen. Den ljusa tiken överväger vad hon ska säga. Huvudet tippas lätt på sne men snabbt rätar hon på nacken igen. De långa öronen klipper till på huvudet.
"Byoomi låter så olikt bergen. Det kan nog vara intressant att se den platsen någon gång". Svarar hon och nickar i takt med sina egna ord. Hon väljer att svara på en sak i taget även om det kan få samtalet att verka utdraget eller bara får henne att verka dryg. Men hon har ingen brådska och vill inte bara spruttla ur sig något som sedan bara inte låter bra.
"Jo, att bo i bergen kan bli... ensamt". Svarar hon och suckar lätt. Men den ljusa tiken har i princip varit ensam hela livet. Så hon har vant sig. Hon har accepterat att det är så hennes liv ser ut.
"Det är rätt magert med föda till och från med. Du gör nog bäst i att ta sig ut härifrån". Lägger hon till. Vargar som helt enkelt inte är vana vid bergslivet kan lätt duka under. Hon har funnit flera kvarlevor efter stackare som funnit sin väg in i bergen... men aldrig hittat ut igen.

Hon säger att det är ensamt i bergen. Det behöver man inte vara ett geni för att förstå. Dessa berg erbjuder intet mer än tystnad. De sträcker sina toppar in i himlen och säger ingenting. Behåller sina funderingar för sig själva. Delar inte med sig av sina urgamla bergs-hemligheter. Kanske är det lika bra. Han hade nog inte förstått något i alla fall. Man kanske måste vara ett berg för att förstå. 
   "Funderar du aldrig på att ... ta dig ut härifrån själv? Vad får dig att stanna kvar?" 
   Frågan kanske kan tyckad ohyfsad, men det ligger ingenting illa bakom orden. Han undrar helhjärtat. Och han har lärt sig att om man undrar ska man fråga. Bara man formulerar sig trevligt har man inte något att frukta, inte i de flesta fall.

Ta sig ut? Ett skratt lämnar den bevingade tiken.
"Jo, tanken har slagit mig. Men...". Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Sen harklar hon sig som för att klara strupen.
"Jo... Jag hittar inte ut". Säger hon och har en sådan där fundersam min. Hon har funderat många gånger på att lämna bergen och se sig omkring. Men... hon har inte lyckats hitta ut. Det har inte gått så bra. Allt ser likadant ut här och hon har kommit på sig med att vandra i cirklar många gånger. Vad som finns bortom bergen har hon ingen aning om. Men nog är hon nyfiken. Men bergen är hela hennes värld. Så är det. Kanske vilar en förbannelse över henne. En förbannelse som gör att hon inte kan lämna bergen hur mycket hon än önskar.

Bergen kan tyckas oändliga, men så är inte fallet. Farkas vet det, för han har vandrat hit. Han vet att det finns något annat än kyla och höga toppar. Bergen är stora, höga, vidsträckta - men likväl inte oändliga. De har ett slut. Är man tillräckligt beslutsam lyckas man hitta det.
   Det kanske är enklare att komma in än att ta sig ut? Att dyka upp än att avlägnas? Det verkar ju alltid vara lättare att börja än att sluta. Kanske är det samma sak med bergen. 
   "Jag förstår det. Landskapet är vackert men lite enformigt. Mycket liknar annat. Det är nog lätt att förirra sig här."
   Lätt. Irra runt. Som i en labyrint. Bakom varje hörn väntar en återvändsgränd. Som i en labyrint där allting ser likadant ut, känns likadant, luktar likadant.
   "Men om du verkligen vill hitta ut, så kommer du att göra det. Du måste ju se Byoomi", säger han med ett leende.

[Sorry för segt svar]

Hon nickar lätt. Lätt att förirra sig ja. Inte för att hon inte kan hitta ut. Inte för att hon är dum och inte hittar vägen. Det är bara att vägen inte vill hitta henne.
Måste se Byoomi. Ett leende lägger sig på tikens läppar. Ja, det är så mycket hon vill se. Hon nickar igen.
"Jo, en dag". Svarar hon. En dag ska hon ta sig ut härifrån och se Byoomi, och massa andra platser. Det är vad hon har intalat sig sedan hon var liten. Men bergen verkar inte vilja släppa iväg henne. Inte än.

[Kort och segt svar. :P]

Han sänker huvudet i en liten respektfull nickning. Hans huvud ser ut att vara alldeles för stort för hans magra kropp, alldeles för tungt på grund av hornen, men han bär upp det med en beslutsamhet som får honom att verka starkare. Ibland är det som om han håller sig uppe av ren viljestyrka.
Farkas ler. "Vem vet, jag kanske är där då." Faktum är att han planerar att komma tillbaka till Byoomi efter att ha sett sig omkring i världen. Han är inte ute efter något annat än tidsfördriv och nya intryck. Han föddes i Byoomi, och han ville dö i Byoomi. Farkas önskade inget stort i livet, utan trodde att det var de små goda gärningarna som gjorde livet värt att leva.
"Har du något mål i livet?" frågar han vänligt, oavsiktligt instyrd på det spåret av sina tankar.

Idunn ler brett åt hans ord.
"Om vi möter på varandra där så får du gärna visa mig omkring då". Svarar hon. Farkas har lyckats göra henne på väldigt gott humör. Hon har alltid sett fram emot att se världen utanför bergen. Men nu har hon mycket mer att se fram emot. Det är just därför hon gillar möten med främmande vargar. Man vet aldrig vad som händer. Vad man får veta.

Något mål i livet. Det är lätt.
"Att se mer av landet". Och att lära sig flyga. Men det säger hon inte högt just nu. Det är patetiskt. Hon är patetisk. Hon har vingar men kan inte flyga. Fåglarna får det att se så lätt ut. Men det är svårare än man tror.

Han ler. Det är klart att han skulle visa henne runt i Byoomi om han träffade på henne där. Byoomi, hans hemskog, är en plats på tok för vacker för att missa. Och med en guide som är född och uppvuxen på platsen och kan området som sin egen ficka, är det omöjligt att låta bli att se skönheten. Det skulle aldrig kunna gå fel.
   "Självklart!" utbrister han.
   Hon säger att hon vill se mer av landet. Det låter likt hans egna tankar. Se världen. Upptäcka vad den är och vad den har att erbjuda. Han har sett Byoomi, nu vill han se resten. 
   "Jag också", säger han, men sedan är det som om han slocknar lite, stänger in sig, för det han vill säga - eller fråga - är inte lätt. Eller, egentligen är det väl lätt, men han gör det svårt. 
   "Vill du ... kanske ... vi kan upptäcka den tillsammans? Eller, typ, vandra en liten bit bara." Han lyfter huvudet och betraktar henne med hopp i blicken. Allt är så mycket roligare att uppleva ihop, och han trivs i Idunns sällskap.

Upptäcka tillsammans? Idunn tippar huvudet på sne. Oförstående. Hon har varit ensam så länge att hon helt har tappat hoppet om att någon faktiskt skulle vilja ha hennes sällskap under en mer längre period. Det är otänkbart i hennes värld. Samtidigt står det där stora problemet i vägen. Problemet med att hon helt enkelt aldrig lyckas hitta ut ur bergen.
Öronen klipper till på tikens huvud och hon rätar på nacken igen. Hennes ljusa blick söker sig till hanens. Sen låter hon ett leende sprida ut sig på de ljusa läpparna.
"Vandra en liten bit låter bra". Svarar hon. Det återstår väl helt enkelt att se hur länge Farkas kommer orka stå ut med henne. Eller tills bergen skiljer dem åt.

Farkas leende breddas, blir säkrare, när Idunns gensvar klingar positivt. Han kanske kan hjälpa henne att hitta ut ur bergen. Inte för att han är något proffs på berg precis, men fyra ögon ser bättre än två, och två röster motiverar mer än en. Hon, som bott här så länge, kanske kan visa honom bergen i gengäld. Han ser med hopp på deras lilla förbund. Det kan nog bli riktigt bra för dem båda. 
   "Okej", säger han. "Börjar vi härifrån?" 
   I och för sig är det ganska självklart att det är härifrån de börjar, men Farkas vill att Idunn är med på noterna. Han ska inte komma instövlande här och börja köra med henne. Det är ju faktiskt hon som känner bergen mest. Dessutom går det helt emot Farkas natur att köra på utan att alla är med. 
   Så han tittar uppfordrande på Idunn och väntar på hennes svar. 

[Dags att börja avsluta? Förlåt för kort btw]

Hon nickar. Börjar härifrån.
"Vart vill du gå?" Frågar hon. Själv vet hon hur det blir om hon ska leda vägen. Det slutar med att hon går i cirklar.  Kanske Farkas har ett litet hum om vart han vill.gå. I vilken riktning och sånt där. Men bergen är förrädiska. De kan lätt leda än på villovägar. I bergen är man alltid vilse.

(Så kan vi säga att de vandrade en bra bit. Samtalade lite och så men att de sen råkade komma ifrån varandra på något sätt).
[AVSLUTAT]