Niala satt på en gren, hon visste inte hur långt borta Joker var, och hon ville inte veta heller, åtminstone inte för tillfället, hon skulle komma på ett sätt att ta sig ur denna, denna tingesten. träsnaran runt hennes hals kändes som om den skulle skava igenom huden, hon kunde nästan känna hur blodet rann ner och fläckade hennes päls, det hände inte på riktigt, givetvis, men för Niala var friheten det viktigaste som fanns, ja efter hennes liv, och joker tog det ifrån henne, var han verkligen bara en liten valp?
kanske skulle hon kunna få någon att bita av det? Nej, åren av att vara en bråkstake hade påverkat hennes sätt att lita på folk, lita inte på någon, då ingen kan lita på dig.

Kvittrandet av en fågel fick henne att se upp, hon följde den med blicken, den flög mellan träden utan ett enda bekymmer i världen, fri. Hon kände svartsjukan välla upp inom henne "Tror du att du är speciell va?!" Skrek hon av toppen från sina lungor och började flaxa med vingarna, den kaxiga fågeln skulle smaka litet av sin egen medicin!

hennes vingar nådde snabbt den hastighet som krävdes för att lyfta hennes kropp ur trädet och efter fågeln vinden vinade och piskade henne i ansiktet, fågeln må ha varit snabb men Nialas vingar var utvecklade för snabbflygning och strax var hon över fågel, som försökte slå henne med sina vingar, honn fick en fjäder i ögat och ryckte huvudet bakåt "Hur vågar du?" hon bet tag i fågelns vinge.
Fågeln kunde inte hålla upp deras vikt tack vare skadan och de kraschade till marken. När Niala försökte bita fågeln gav den svar igenom att köra in näbben i hennes högra skuldra, ett leende spred sig på hennes läppar och hon tog fågelns nacke och höll kvar den när hennes blod rann in i näbben "var nu en duktig fågel och drick allt" hon släppte fågeln och såg hur den försökte skutta bort, men ramlade strax till marken och när Niala gick fram till den kunde hon se skräcken i dess ögon, skräcken för vad som hände med dess kropp Niala böjde sig fram och viskade "vem är fri nu?" Hon började fnittra i väntan på att fågelns andetag skulle tystna.

| joinar ^^ |

Alcyone gick igenom skogen, hon förundrades av dess skönhet och förbryllades av de vackra djur som bodde. Hennes vingar drogs efter henne. De hade länge varit obrukbara, men hon hade inte brytt sig. Det var en del av henne nu, hennes hängase vingar. Hennes blåa ögon spejade runt omkring, hon skulle nog märkas då hennes lite ljusare gröna färg var blandad med både lite rött, svart och gult. Vingarna fårgade i rött, gult och svart medan större delen av ryggen var i en ljus grön färg och undersidan var svart. Ja, hon stack ut och det tack vare hennes ras korsning, två färgglada raser.

Hennes tankar avbröts då hon tycktes höra en fight i närheten. Hon klättrade snabbt upp i ett av träden, tyngden från vingarna var hon redan van vid. Hon klättrade smidigt upp i trädet hon stannade vid mitten av trädet för att vända på huvudet och titta efter de som fightades. Hon öpptäckte snart något som kraschade nära henne. Hon spetsade öronen och började åter vandra ner för att hjälpa den som krashade. Denna måste ha skadat sig och hon ville gärna hjälpa till om någon blivit skadad.

När hon var några meter ifrån marken hoppade hon ner och bröjade att snabbt gå mot där hon sett den hamna. När hon kommit fram stannade hon gömd bakom en buske. Hon spejade fram och såg den skadade fågel och vargen som tycktes glädjas av fågelns skador. Hennes hjärta skars när hon såg den skadade fågeln ligga på marken och ingen hjälpte den. Hon önskade att hon kunde prata, säga åt den andra vargen. Dock så var hennes storlek inte mycket att skryta med och hon var inte specielt stark. Hon hade egentligen bara trädkättrandet och helandet.

Niala fnittrade åt fågeln och gick intill ansiktet på den, den enda reaktionen hon fick var att pupillen vidgades lite innan fågelns bröstkorg slutade att röra sig och den drog sitt sista, rosslande andetag.

Niala slängde huvudet bakåt och skrattade rakt ut, fågeln fick betala för sina synder och hennes hämnd var komplett. Ett ljud fick henne att snärta runt "Vem där?!" utropade hon "Är det du Joker?" hennes röst skakade lite av skräck, hon visste inte vad som var värst, ifall det inte var Joker eller ifall det faktiskt var det...
Hon kom fram till att det inte var Joker, då denne skullit kommit fram och skrytit om sin överlägsenhet.
"Visa dig!" ropade hon och tog ett steg mot busken men ångrade sig snabbt när blod rann ur såret och fläckade hennes päls.

Hon log ett brett leende som visade hennes tänder, och så var det något snett och mungipan ryckte "Jag tänker inte skada dig" sa hon med ljus röst och kollade sig omkring efter ljudkällan

Alcyone blundade då fågeln tog sitt sista andetag. Vilket hemskt sätt att dö. Döden själv var väl även den ganska hemsk enligt henne, men att dö vetandes att man inte kunde göra något, bara vänta på döden i händerna på sin fiende. Hon själv hade känt det, men lyckats undankomma döden tack vare hennes gamla flock och familj, hon klara de sig undan döden men fick betala med hennes röst. Ingen kunde hela hennes stämband.

Hennes öron vinklades då hon hörde vargen prata. Hon öppnade ögonen och tittade på den honan. Hon var skräckingjagande den andre. Något med henne fick det att rycka i alla muskler i den lilla kroppen och hjärnan skrek upprepat ordet spring. Alcyones bröstkorg rörde sig fortare ju mer honan talade. Skräck vilade i hennes ögon medan honan började röra sig framåt, men honan slutade röra sig fram mot busken hon var bakom. Varför? Skräcken i hennes ögon byttes mot en sökande blick och hon såg snabbt såret på honans skuldra och rädslan som slukat henne försvann och ersattes av hennes.. Vad ska man kalla det? Behöv av att hjälpa de sårade med hennes helande krafter. Hon började genast gå fram ifrån busken. Målmedvetet mot honan men stannade en bit ifrån, hon hade lärt sig att rusa fram till de sårade oftast inte hjälper utan kan få dem att attackera.

Men hon kunde inte svara på honans frågor utan satte sig för att visa att hon inte ville slåss. Nog skulle väl hennes ärr visa någolunda bra att hon inte kunde tala. Aclyone studerade den andre för att se om hon var mer skadad än hon vad hon redan upptäck.

Niala såg den färgglada vargen gå emot henne och hån började morra, ingen skulle få se henne så här, hon hade lärt sig under hela tiden hon hade vuxit upp att friheten och ditt liv var de två sakerna du skulle skydda med all din makt, hon hade förlorat det ena, ifall hon var oförsiktig skulle hon kunna komma att förlora det andra. Smärtan i hennes axel avbröt morrningen och hon grimaserade. Blicken vreds mot den skyldige fågeln och i ett raserianfall flög hon på den och slet ut dens strupe, hon kanske såg kallhjärtad ut men vid en närmare anblick grät hon, tårarna forsade ut, fläckade hennes päls och droppade ner på liket.

Hon vred huvudet mot den andra vargen igen, tårarna fortfarande rinnande "Ska du också komma för att håna mig? för att ta ifrån mig det sista jag har?!" hon skrek, hon kunde inte hindra sig, hatet som växte inom henne sen hon träffat Joker vällde ut, expanderade. "Ser du den här snaran?" hon vred huvudet så att nacken, och snaran syntes "Den som stoppade på mig den tog det enda jag älskar, och om det så är det sista jag gör ska han få betala, han ska dö och känna vreden av Niala! Har du förstått?!" hon var nära att flyga på den andra, få hennes blod att fläcka hennes päls, den känslan var ju allt som spelade någon roll längre, ta andras frihet...

Hon såg ärret på halsen "Så du är stum, eh?" hon lade sig ner, hennes ögonlock började bli tunga "Måste bara.. vila" sen gled ögonlocken ihop och mörkret slöt sig om henne

Främlingen verkade krympa där den stod då Niala närmade sid den, som om den ville krypa ut ur sitt eget skinn. Han log, han skulle inte erkänna det men han var stolt. Stolt över hur Niala betedde sig. Nästan lika galen som han själv Men hennes ord dödade den lilla känslan. Fast dem matade hans eld, hon skulle få se. Detta var inte allt. Han hoppade ner några steg till. Han kände snaran runt hennes hals. Kände hur den pulserade som en egen levande varelse. Nej hon skulle få ångra sina ord. Äta upp dem. Hans förra hat mot den lilla varelsen flammade upp igen, förtärde den stolthet han känt tidigare, åt upp den. Hans ljudlösa rörelser förde honom ytterligare lite närmre de två honorna.

Han kände snaran starkare nu och då tog han tillfället i akt, innan den andra honan skulle hinna ta snaran bort från Niala som nu lagt sig ner, och tillsynes somnat. Hans snara blev trängre runt den andres hals samtidigt som han hoppade ner från den understa grenen och landade mellan de två tikarna. Den vart inte så tajt att Niala inte kunde andas utan bara så att det blev svårare att göra det.

Hans över läpp drogs upp och blottade den övre tandraden och ett ovanligt djupt morrande, för att vara en valp, lämnade hans strupe."Ditt namn!" Han krävde ett svar, och det var nog inte så svårt att tänka sig vad han skulle göra om han inte fick det.

[ursäkta sent svar .__. Skrev det två gånger och båda gångerna raderades dem.. Precis innan jag skulle spara och skicka, och jag tryckte inte alls på ett bokmärke >3> nopp not me.. Så nu efter att hästen min fått pedikyr och nya dojjor så skall jag skriva om det igen på telefonen :3]

Hon kunde känna sitt eget ärr klia och sticka då hon såg den andra attackera fågeln och slita ut dess strupe. Åter kände hon den känslan som bara för en kort stund omslutit henne när hennes egen strupe blivit sönder riven. Det var trots allt många som ville ha hennes gamla flockmedlemmar som helare till deras egna flockar, då de specialiserande sig till att hela, och de har inte skytt för att använda alla olika medel. Hon själv hade lämnat flocken.

Hennes tankar avbröts när honan började prata och hon tog ett lite skrämt steg bakåt. Hur mycket hon än ville svara på frågorna, eller säga något till honan för att kanske lugna henne, så kunde hon inte. När honan visade snaran som prydde hennes hals studerade Alcyone den och öppnade munnen som för att säga att hon säkerligen kunde hjälpa till med att få bort den och för att fråga vem som skulel göra något sådan. Men inget ljud lämnade hennes strupe.

När den andre lade sig ner och tycktes somna började Alcyone långsamt gå fram till henne för att hela hennes skador, åtminstone kunde hon göra det, men knappt hade hon tagit ett steg innan en vit och röd varg hoppade ner och landade mellan dem. Hon tog ett förvånat och skrämt steg bakåt. Hon tittade runt sig snabbt innan blicken hamnade på hanvargen framför. Hennes öron låg skrämt bakåt och hon visste inte vad hon skulle göra när denne andre ropade efter hennes namn.

Då slaven inte vaknade eller ens reagerade på hans snara släppte han den och fortsatte stirra på främlingen. Den sade inte sitt namn och han fick precis då syn på ärret. Det löpte längs hennes hals och han gissade att hon var stum. "Kan du prata?" den frågan visste han att hon kunde svara på, det var bara att nicka eller skaka på huvudet. Han undrade vad den lilla tänkt göra med hans slav, tänkte hon ta av snaran? eller var det något annat? Kanske ville hon använda sina krafter på henne? Men vad hade hon för krafter. Han rynkade pannan och fnös.Hur skulle han få henne att svara på frågor om hon inte kunde prata? Han försökte ändå. "Vad är dina krafter?" han skulle antagligen inte få något svar. Men han hoppades att den lilla skulle på något sätt kunna visa honom.

[Kort O.o]

Alcyone lyssnade när den andre talade och hon svarade snabbt med att skaka på huvudet. Hon tittade på den vita och röda lilla.. Valpen? Nog såg det ut att hara en liten valp men inte betedde den sig som en liten valp. Hennes tankar avbröts när hanen pratade och hon började fundera hur hon skulle visa sina krafter. Säkerligen skulle hon inte få gå fram till den andre honan som tycktes försvinna lite för varje minut som tickade förbi. Säkerligen skulle hon inte få hela den andre, men hon kunde förstå dennes tvekan. Tillslut kom hon på ett särt som hon skulle kunna visa sina helande krafter. Hon bet sig i sin egen tass tills blodsmaken långsamt fyllde hennes mun och hon släppte snabbt tassen. Hon väntade några sekunder innan hon blundade och började koncentrera sig på att hela såret. Cellerna runt om såren började multiplicera sig och efter någon minut hade alla såren blivit helade utan att lämna ett märke kvar på tassen.

Alcyone tittade åter på hanen för att se hans reaktion och för att se om han tänkte göra något, han kanske inte var nöjd nog med hennes svar, eller kanske inte förstod. Hon vände åter snabbt blicken till honan innan den var tillbaka på hanen för att bevaka hans rörelser. Men efter ett bett av henne skulle han inte vilja bita henne igen trots det faktum att hon skulle hela honom direkt från giftet som defensivt rann i hennes ådror.

Han betraktade henne, så hon kunde inte prata. Han väntade ytterligare ett tag för att få ett svar på hans andra fråga. Tiken verkade tänka efter ett tag innan hon äntligen gjorde sig ett försök att visa på vad hon menade. Han tittade förundrat på henne när hon bet sig själv i tassen, blod sipprade fram ur såret och han rynkade åter pannan när han försökte förstå vad det var bra för. Men plötsligt såg han hur såret sakta slöts. Han log, precis vad han behövde, annars skulle hans slav dö. Kanske kunde han ha med tiken. Hon kunde bli av bar användning. "kan du hela henne?" han nickade mot Niala som låg på marken, som tidigare nämn ville han inte att hans slav skulle gå döden till mötes, inte än. "Men om du rör snaran så får du möta dina förfäder i chaibos!" Det sista morrade han fram och han tänkte inte släppa den lilla ur sikte, skulle hon görna något dumt var det till chaibos rike han tänkte förvisa henne till.

Alcyone lyssnade till hans ord och nickade lätt till. Hon gick långsamt bort till honan, hela tiden höll hon ett öga på hanen för att se om han skulle göra något. Hon gick ett varv runt honan för att se hennes sår innan hon satte sig ner och lade ena tassen på honan. Hon blundade och försökte koncentrera sig på att hela denna andra varg. Hon rynkade pannan lätt, sakta kunde hon känna hur hennes kraft tog tag. Kraften lokaliserade såret på skuldran och hon kunde känna kraften pulsera genom henne själv och läka den andra. Cellerna började multipliceras runt såret.

Alcyone drog bort tassen från den andre och backade undan. Hon tittade återige på hanen, hon kände det största hotet från honom och ville helst inte släppa honom med blicken. Hon höll även lite koll på honan men då hon inte var vaken då hon senast tittade på henne kände hon inget större hot från henne.

[suuuper kort ;A;]

Niala slog upp ögonen, hennes skuldra kändes bättre, hur visste hon inte men blodet forsade inte ut i hennes päls längre.
hon hoppade upp så hon stod upp och såg att där fanns inte bara tiken hon talat med tidigare utan även joker "jippi, min favorit-varg" sade hon sarkastiskt och himlade med ögonen. En suckning lämnade hennes läppar, hon var inte säker på vad hon skulle göra nu

[Kort]

Honan gick fram till fågeln(hans smeknamn på niala) och lade ena tassen på henne. Han såg hur såret började växa ihop. Han skulle ljuga om han sa att det inte intresserade och imponerade på honom, men kruxet var att han inte ens skulle nämna det. Honan backade undan och tittade på honom.

Nialas höga ljusa röst letade sig in i öronen och han tittade på henne. "Förlora mot en fågel?" hans röst ifråga satte honan och hon höjde ena ögonbrynet. "Jag trodde jag tränat, härdat dig lite iallafall" Han suckade och skakade på huvudet. Även om han var valp, så kände han inte som en, och inte betedde han sig som en heller, nej han verkade mer vara 17 eller kanske 18, men nej han var blott 8.

Han vände åter blicken mot den namnlösa honan, främlingen. "Vill du hjälpa mig?" rösten var mjuk, len, förrädisk. "Hjälpa folk?"

Hon hörde de båda prata, det var som om de pratade med förakt mot varandra. Men varför skulle det vara så. Hennes blick hoppade snabbt mellan det båda där hon stod lite tillbaka dragen. Vad hon märkt än var att hanen verkade väldigt snäll och ganska omtänksam, han hade ju velat ha den andre skulle bli frisk. Men hon kunde inte riktigt räkna ut vad som försegick.

Hanen vände sig för att tala med henne och hennes ena öra for fram för att lyssna till hanen. Hjälpa andra. Hon tittade hanen med lite undran i blicken. Skulle det betyda att han skulle hjälpa henne finna folk att hela. Hon funderade på att följa med denna. Vad skulle det innebära? Tillslut, efter en liten stunds tänkande, nickade hon på huvudet och log lätt. Det kunde väl inte direkt vara ett allt för dåligt val? Nu, hon kom att tänka på att hon inte visste de andras namn, men hon visste inte hur hon skulle fråga heller. Hon tittade besvärat runt sig efter något att använda för att kunna mimera frågan.

Niala kollade på Joker när han närmade sig den färgglada vargen med vingar som hängde vid sidorna *Hjälpa folk? vart får du allt ifrån? Ibland känns det som du drar ut alla dina kommentarer från någonstans där solen inte skiner!*

Hon kollade på den andre vargen, som verkligen verkade tänka över vad Joker sagt, och när denne nickade brast hon ut i ett asgarv "Du tror honom?!" Hon kollade på Joker och började skratta högre. Hennes skratt var maniskt, det kan lättast förklaras som en flicka som står på rälsen och ser ett tåg rusa mot sig, och skrattandes i skräckblandad lycka. "Du kan ju alltid testa honom" hon kollade in i Jokers ögon och blinkade när hon återigen såg att de var olik-färgade, hon rös med en underlig känsla av välbehag "Eller ska du motbevisa mig Joker?" hon visste att ifall Joker ströp henne där skulle han visa sin sanna natur för den nye och därför spred sig ett kaxigt leende på hennes läppar.

Fågelns ord flög genom luften mot honom, tillsynes, rörde de honom inte vid ryggen. Men att den lilla sång fågeln inte förstod att gå emot honom straffades. Men inte direkt, nej. Inte nu när han hade ett så fint exemplar. Och hon nickade, ville hjälpa honom. Nu bet inte fågelns ord längre, funkade inte på honom. "Varför skulle man inte tro på mig? Han såg mot fågeln, slaven, hans ägodel.

Nialas skratt hade ekat, ekade fortfarande i den täta skogen, men det var inte ovanligt längre, det galna skrattet var på ett sätt musik för hans öron. Han behövde bara övertala den nya, behövde få med henne, för att starta sitt imperium. För vore det inte praktiskt? Med en som är giftig, förgifta folk, och som kan hela, för att ge dem en utväg, att gå med honom. Jo lät allt för intressant. Allt för lockande för att släppa. Jo han skulle ha med den med brutna vingar. Åter bröts de vackra tankarna av fågeln.

Motbevisa hit och motbevisa dit. Visst det skulle varit lätt att bara använda snaran för att få slut på tjatet men den nya ville tydligen vara vänlig, så han fick väl hålla sig. Vid dem tankarna vred sig något inom honom, bah, man kom inte långt med vänlighet! Ville man ha makt måste man ta den, sno den! Hans yttre sade inget om det som försiggick innanför hans pannben. Han hade bara en neutralt anlete. Som om han väntade på vad den vinglöse, eller hon hade vingar men kunde inte använda dem, men vinglöse var ett bra smeknamn, skulle tolka fågelns anklagelser. Han såg mot den stumma, kanske var det namnet bättre, och väntade.

Alcyone drog bak öronen och backade långsamt ifrån tiken som maniskt skrattade. Hon rörde sig smått mot hanen, honan var galen. Hade inte precis han bett henne att både hjälpa honan och andra som behöver det. Men så plötsligt hade hotet försvunnit från hanen och hon litade mer på honom än honan. Honan skrämde henne med sitt maniska skratt och hennes sätt att uppföra sig. Hon borde vara tacksam. Alcyone tittade sorgset på honan. Vad kunde ha förstört henne till denna gräns. Det skrämde henne, hennes blick vändes till Joker, en liten bit bort. Hon önskade att hon kunde fråga vad som föregick. Vad dessa meningar som honan sa betydde. Vingarna och de förstörda fjärdarna som hängde längst hennes sidor rörde sig i en bris och hon öppnade munnen som för att säga något men som vanligt kom det inget ljud ifrån henne. Hennes förvirring var stor och hon hängde inte med i vad som hände och det såg man väl på henne. Men hennes godtrohet fick henne att välja Joker att lita på. Han hade ju säkert bara varit försiktig innan när han skrek åt henne.

[kort.. Utan dialoger blir det lite kortare .__.]

Nöjt såg han när den nya honan backade undan från fågeln, Verkade rädd för henne. Valde att lite på honom. Han log. "Se så nu Niala" Han uttalade hennes namn mjukt, som en smekning "Ser du inte att du skrämmer henne?" Han njöt av det, njöt av att få reta fågeln. Få henne inse hur maktlös och totalt inburad hon var. En simpel liten burfågel. Berövad sin frihet. Han närmade sig vinglöse*, och log snällt. "Jag undrar vad som hänt dina vackra vingar" sade han och suckade, som om han ens brydde sig. Han rundade henne ett varv. "Och jag undrar varför du inte lagat dem" han lät bekymrad.

En suck slapp mellan läpparna."Kan jag få ge dig ett halsband? Ett sådan som Niala har? Det gör så att jag kan veta var du är på större avstånd så jag kan hitta dig snabbt om jag behöver dig" Han själv visste inte ens vart den lögnen kommit ifrån, men den flöt över läpparna, lika naturligt som ett vanligt konstaterande. Ett leende prydde åter läpparna innan det dog ut. Han väntade spänt på honans svar, men lät det inte synas i hans anlete.

||*Hans nya smeknamn på Alcyone||

Niala lyssnade på Jokers honungslena ord och fnissade smått, det var så underbart falskt! Hennes ögon vidgades och hennes vingar darrade i upphetsning när han sa att Alcyone kunde få ett halsband "JA! Jajajajaja! Ska jag ha ett ska DU ha ett!" Hon skuttade runt och hennes DU skrek hon till precis framför Alcyones ansikte "För du vill väl bli som jag, det vill du väl? Äh, vad säger jag, det är klart du vill!" Hon skrattade högt och skuttade i cirklar med vingarna ständigt viftande, så aldrig mer än två tassar var i marken.

[Disskuterat via Skype Avslutat]