Ett vargpar lunkade i tystnad fram under det gröna, välvda taket. I deras pälsar fanns lukten av färskt blod. Det röda hade färgat sig runt deras käftar och lite över strupen. Det syntes tydligt på den vitskimrande gestalten, vars päls saknade något slags pigment över huvud taget.
     De två hade fällt ett rådjurskid, som de fästat på längre bort. De hade inte tagit med sig bytet tillbaka till deras lya av den enkla anledningen att de inte ville dra till sig andra rovdjur. Den vitpälsade gick några steg bakom den silvriga. De azurblåa ögonen var fästa på marken under henne. Det var uppenbart att tiken förflutit in i tankevärlden. 
     Inte förrän den välbekanta stämman av hanen framför ljudade, så fann hon sin väg tillbaka till verkligheten igen.
     "Det är någon i närheten." väste han snabbt. Blue höjde huvudet och vinklade fram öronen. De vred sig på sin plats för att försöka lyssna efter tassar. Det tog inte lång tid innan hon kunde höra något släpande steg. Blue tog några steg åt riktningen, innan hon skymtade den blekgrå gestalt några tiotalsmeter bort.
     "Hallå, hej." ropade hon tyst. Det verkade som att de lagt märke till denne innan den lagt märke till dem. Jayce tog några steg upp jämsides med henne, och väntade tålmodigt in en reaktion från främlingen.

(Fel karris förlåt!)

Den gråa gestalten kom närmare dem, och spänt stod de båda kvar. Främlingen - av doften att döma en tik - var mycket mindre än dem båda. Dock var Blue inte den som lät sig luras av storlek. Dock verkade varginnan inte fientlig alls. Blue lade märke till de döda, vitgråa ögonen. Ett lätt fundersamt uttryck spred sig i hennes ansikte.
     "Får jag fråga vilka ni är och vad ni gör i denna skog?" Jayce skrattade lätt men vänskapligt. Blue såg hastigt på honom - inget tydde på att han var lite osäker och frågande över hennes ögon. Var hon blind?
     "Jag är Jayce, och det här är Blue." sade han med en lika lättsam, bubblande ton. Om än de båda var omedveten om tiken kunde se dem, så nickade Jayce menande emot Blue. Ett försynt leende tedde sig över hennes läppar.
     "Vi bor här." intygade Blue sedan försiktigt med en något lågmäldare röst än Jayce. "Vem är du, om jag får fråga? Och vad gör du här?" Rösten var lika varsam som innan.

Unnown var den blekgråa vargens namn. Det var en tanig tik, och verkade ha en passande personlighet. Den påminde lite om Blue själv, även om albinon inte tycktes se likheterna emellan dem. Jayce svepte lugnt och vänligt med svansen, men Blue stod bara som förfrusen. De azurblåa ögonen sökte i hennes anlete, och i hennes gråvita ögon. Det var omöjligt att veta om denne var blind, men ögonkontakten var något bristfällig.
     "Är detta ert revir? Jag ursäktar att jag vandrar in här så... så... oförskämt." Blue log mjukt, omedveten om Unnown kunde se det eller ej.
     "Nej... Nej." började hon med en lättsam ton. "Vi har nyligen bosatt oss här. Det finns inget revir här, eller i närheten, som jag vet om." svarade hon vänligt. Jayce stod bara tyst och granskade dem två.

"Vad tycker ni hittills om skogen?" 
     Synkat skrattade vargparet lätt. De växlade några långdragna blickar emellan varandra, med leenden på läpparna.
     "Vi älskar den här skogen." svarade Blue med en mjuk röst. Leendet höll sig fortfarande kvar när hon såg på den gråa, bräckliga vargen. Blue hade alltid ansett sig själv vara späd, men denna tik var till och med tunnare än henne. 
     "Den har väl sina mörka sidor..." fortsatte hon tyst - tankarna låg bland de hemska minnerna som alla utspelat sig just i denna urskog. "Men det har väl alla landskap." skrattade hon försynt. "Men jag är glad över att jag fått växt upp i denna magiska skog." log hon. Den azurblåa blicken sökte sig upp i Jayces silvriga anlete.
     "Ja, det är sannerligen en skog av magi och trolldom." log han, och såg sig menande omkring.

Marken började lätt vibrera under tikens känsliga tassar. En kort sekund ägnades åt att försöka komma på vad det var, men ljudet av trummande hovar uppenbarade sig fort. Det verkade som en hjord av hjortdjur flydde i deras riktning. Blue såg fort, något förskräckt på Jayce men möttes av ett lugnt, tankfullt ansiktsuttryck. 

Den främmande tiken hade varit snabbare än dem, och flydde med ens Blue han så gott som bara skymta hennes blekgråa ryggtavla när hon försvann i det grönskande dunklet, innan Blue själv kastade sig åt sidan och tog skydd bakom några buskage. Jayce följde henne kvickt, och lade sig betryggande bredvid henne. De båda såg hur ett dussin hjortar studsade förbi bara några meter framför dem. Lättat andades albinon ut när faran var förbi. Något omskakad av chocken reste hon sig. De azurblåa ögonen såg över område, försökte lokalisera den andra tiken.
     "Är du okej?" ropade hon försiktigt genom gläntan. Kanske hade tiken sprungit sin väg långt härifrån redan, men om inte så ville Blue veta så att hon klarat sig oskadd.

Unnown hade bara så gott som skakat på huvudet, innan hon förskräckt vänt om och försvunnit bort mellan träden. Blue var en aning chockad själv, men den andre tiken verkade mer eller mindre traumatiserad. Ett längre tag stirrade hon emellan träden efter varginnan. 
     "Hon verkar inte komma tillbaka." sade Jayce tillslut. De azurblåa ögonen släppte dunklet emellan trädstammarna och lät de vila i hans silvriga ansikte. Lätt suckade hon.
     "Nä..." Rösten var något orolig och besviken. "Jag hoppas hon är oskadd." Blicken letade sig tillbaka till platsen Unnown försvunnit.
     "Ingen skadad kan springa så fort, det kan jag försäkra dig om." Jayce skrattade lätt, och Blue log med honom. Trots det höll hon inte med. Hon mindes själv hur hon flytt med muskler som skrek i smärta, och ett hjärta som tycktes vrida sig ur hennes bröstkorg. Rädsla var en mäktig känsla, och man skulle inte underskatta dess styrka.

[Avslutat?]

(Avslutat)