De gröna vidderna sträckte ut sig framför henne - blottade sig, försäkrade henne om den inte hade något att dölja. En avlägsen trygghet och ett lika avlägset lugn tyckte forma sig. Även om skräcken för vad som skulle komma att ske i framtiden var något dämpad, så tycktes hon inte kunna njuta till fullo. Istället åsamkade solens intensiva strålar en stickande känsla i hennes tunna hud. Trots att det mesta av hennes päls växt tillbaka - den hade blivit tätare och återfått sin glans, så var de fina stråna inte mycket till försvar. Detta var en av nackdelarna med att vara albino som hon inte kunde undvika att bli något irriterad över, om än hon blev mer sorgsen än ilsken.

Ögonen var halvt slutna, kisande, när hon såg över slätten. De azurblåa ögonen var likaväl känsla, men inte så att det smärtade regelbundet - och den jobbiga känslan som uppstod i hennes ögon var hon lite mer van vid, tack vare hennes ljuskraft - även om den gått förlorad för mer än 3 år sedan. 

Med lätta, men något hastiga steg färdades hon över längderna. Försökte urskilja något som kunde förse henne med skugga. Det var jobbig att vandra på sådana öppna platser om dagarna, även om hon gärna ville se dess skönhet ostört i dagsljus. På något vis kände hennes tankar inte lika molntung när energin lades på annat - även om det så var fysisk smärta. Det var en skön omväxling.

Den vita varginnan hade varit försjunken i tankar - som för en gångs skull inte varit befläckade av sorg eller mörk. Men utan förvarning slungades hon tillbaka till verkligheten, då en ljus skepnad ur ingenstans, uppenbarat sig framför henne. Honan som varit i relativ hög fart, tvingades att låsa benen under henne och tvärt stanna upp med en svag girning. Hjärtat slog uppjagat i hennes bröstkorg - så hårt så det kändes som den försökte fly hennes kropp. Andan hade tappats och hon sjunk instinktivt ihop med ögonen hårt knipna och öronen vilande emot hennes halsrygg.

"Hej." 
Blue öppnade försiktigt ögonen, och såg på den ljusgråa vargen framför henne. Var det en varg? Hornen på dess huvud bevittnade om något annat. 
"Ursäkta att jag frågar, men vad är denna vackra vargs namn?"
Konstigt nog övergick rädslan i en slags argsinthet. Han hade skrämt henne så innerligt, bara för att hälsa på henne på ett sätt som gjorde henne obekväm. Men hon var inte den som var fientlig, och hon skulle aldrig våga. Hanen skulle definitivt ha övertaget i en kamp - vem som helst skulle egentligen ha övertaget i kamp emot henne. Hon valde istället att räta på sig, även om hon stod något hopsjunket, nervös över situationen - rädd för vad han skulle säga, vad han skulle göra.
"Mitt namn är Blue." sade hon lågmält, och gav honom ett snett, blygt leende. Hon kunde inte låta bli att undra ifall han menande det, att hon var vacker. Blue hade aldrig sett sig själv som vacker, och aldrig skulle hon kunna tänka sig att någon annan skulle se på henne så heller. Försiktigt ställde hon sig lite mer till rätta, och försökte på sig ett generat leende igen.
"Vad är ditt namn?" 

Med en osäker blick granskade hon hanen. Till synes var han trevlig, men Blue kunde inte släppa känslan av obekvämhet. Det var ett möte som skiljde sig från hennes tidigare, och så fort det skiftade lite föregående så var det som hon glömde bort hur man betedde sig. Svansen svepte försiktigt bakom hennes gängliga bakparti när han sade att han gillade hennes namn - vilket återigen kändes lite... lustigt.

"Vad gör en Albino-varg ute i solen utan skydd i skuggan?" frågade Xerxes. Lite nervöst såg hon sig omkring, och den stickande känslan i huden och ögonen gjorde sig påmind igen. Det kanske var lite dumdristigt att försöka sig på att vandra då solen lyste som varmast, men Numoorislätten tilltalade henne inte så mycket som hon hoppats, och genom att vandra så skingrade hon många tankar.
"Jag är på väg sydöst." förklarade hon med en vänlig tonart. Ännu var det oklart om varför just dit, eller vad hon hoppades att finna där. Det spelade faktiskt inte så stor roll för henne - allt som kunde hålla henne upptagen och ge henne lite andrum emellan hennes obarmhärtiga tankar dög.

Blue mötte Xerxes blick prövande. Innan hon stötte ut ett kort, något nervöst skratt. Hon var förvånad över att hon lyckades hålla sig samman så pass bra, trotts den påfrestande nervositeten och ångesten som bubblade i henne. Hon gladdes av den uppenbara framgången - hon var på väg att bli bättre.

Hon insåg att det lät dumt för honom, och för att vara uppriktigt var det ganska dumt. Blue hade några aningar om vad som väntade henne, och att det förmodligen skulle tära på henne fysiskt, men hon ville uppleva något annat än det hon redan sett.
"Jag vill inte låta mitt... handikapp... hindra mig från att leva." Hon tänkte på ifall hon valt rätt ord, handikapp. Det kändes som det, för visst var det de, men inte ett sådant grovt. Det kändes lite som att hon dramatiserade det.

Modig. Det var ett ord som kändes fruktansvärt främmande för henne, åtminstone som ett beskrivande gällande henne. Lite generat såg hon ner, återigen smickrad av hanen - vilket gjorde henne något obekväm.

Som tur var ställde han ytterligare en fråga som kunde rädda henne från den obehagliga stämningen som endast hon verkade känna av.
"Ötamon." svarade hon kort och uppriktigt. För att dölja den huggande känslan i hennes bröst klistrade honan på ett leende. Den större var svår att placera - även om hon tycktes ha svårt att lita på de flesta hon träffade, och se skillnad på fientlighet och vänlighet gällande dem, så verkade han så isande neutral. Det gjorde det lite besvärligt för henne att veta hur hon skulle uttrycka sig.
"Du då, Xerxes?" uppföljde hon sitt svar, med en lite alertare, piggare röst. Även om hon inte riktigt märkt av det ännu, hade den gamla Blue börjat skina igenom mer och mer.

Modet och öppenheten hon känt för en vag sekund slöt sig fort samman. De kändes som att konversationen hade strövat ut på djupa vatten med iskalla vågor som skulle få henne att välta och drunkna i det mörka. Vad tyckte hon om Ötamon? Det var en av de vackraste platserna hon visste, men likaväl den hemskaste, den råaste och blodigaste. Minnen fick hennes kropp att kort skälva av rysningar.

Tacksamt nog verkade han inte pausa mycket för att låta henne berätta. Istället började han prata om sin historia - Xerxes var en hane från de Norra Bergen. Öronen vibrerade lätt till hans ord, och hon lyssnade intresserat. Men snabbt vändes nyfikenheten till oförstående - ville han inte veta av sin familj? Det smärtade till något extra i hennes bröst. Det var svårt att se det från hans perspektiv - att han lämnat sin familj självmant. De måste ha varit riktigt hemska. Trots att hon försökte se det från hans sida, så kunde hon inte riktigt förstå hur man kunde vilja lämna sin familj.

"Berätta lite om din familj"
Blue stelnade till. Minnen flimrade framför hennes ögon, på gott och ont. Värken hade börjat som ett avlägset dunkande men blev sekund vis starkare och fort hade hela hennes väsen fyllts med bankande smärta.
"J-jag har ingen." orden lämnade henne snabbt - nästan lite för snabbt. Hon hade trott att hon skulle slippa plågas onödigt genom att inte dra upp deras namn - oj så länge sedan hon sagt deras namn - men istället kände hon sig som en lögnare, som om på något vis inte hedrade deras minne. 
"Eller..." fortsatte hon tyst, försökte bestämma sig vilken väg denna konversationen skulle fortsätta. Skulle Xerxes ens bry sig? "De är alla döda." Hon svalde hårt, och såg prövande upp i hans blåa ögon. Hur skulle han reagera? De var så olika dem två.

"Vad hände med dem?" 
Blue stirrade tomt på den större hanen. Vad skulle hon säga? Att de blev mördade. Uppslitna pulsådror, blodiga kroppar. En kvävd snyftning lyckades smita förbi klumpen i hennes hals. 

Hon ville inte säga. Kanske skulle han se på henne annorlunda? Kanske skulle han fortsätta ställa frågor? Kanske skulle det skapa ännu mer lidande för henne? Hon tvekade på det sistnämnda - tanken skar som rakblad emot hennes hjärtmuskel. 
"De... bara dog." Hon lät orden sjunka in; in hos henne, hos honom. Närvaron kom tillbaka i hennes ögon, och hon drog lätt på skuldrorna som en lättsam axelryckning. Försökte maskera smärtan som tydligt syntes i hennes ansikte. Även om han säkert skulle se förbi hennes likgiltiga tonfall, så hoppades hon iallafall att han skulle ta hinten, och inte fråga mycket mer.

Blicken bytte fäste, och stirrade frånvarande ut över slättens längder. Varför ville han så gärna veta? Det spelade väl ingen roll? Vad skulle det betyda för honom? Ingenting. Men...

Hon svalde. De azurblåa ögonen fäste sig på den vitpälsade hanen.
"De blev mördade." Hon spottade ut orden. Det kändes som om hon spytt ut dem. De brände i halsen. "Allihopa." Hon behövde få ut allting, hon kunde inte hejda det som pressade ut ur svalget. "Varenda en." 

Det var över. Det kändes bättre. Nej, det var en lögn. Det brände fortfarande i strupen, som om hon andats in glödande aska. Varför ville han veta? Varför tvingade han henne att säga? Det gjorde han inte. Men han aktiverade iallafall kräkreflexerna.

"De blev mördade."  Xerxes höjde på ena ögonbrynet. Kanske en reaktion som kunde ses som oförskämd eller kall, kanske till och med nonchalant. Men han var allt annat än nonchalant, just då. Han brydde sig om detta, han ville veta mer, han ville veta detaljer. "Allihopa. Varenda en"  Han rykte till, varför gjorde han det? Var det på grund utav hennes ton? Hur hon hade sagt det? De två sista orden ekade fortfarande i hans huvud och i det ögonblicket förstod han att han skulle få leva med dessa två ord, ekandes i hans huvud, under en lång tid. Varje minut, varje sekund, när han skulle vila eller hade tråkigt skulle hennes röst eka inom honom. Varför? Han kunde bara gissa varför, fick aldrig något svar.


Xerxes suckade. "Hur? Varför?" Han var nu mer avslappnad, hade glömt bort hur han hade rykt till av hennes ord. "Du behöver inte berätta om du inte vill men jag är väldigt nyfiken. Hm, perhaps… Väldigt kanske är en överdrift." Han glömde bort att denna hona kanske inte pratade hans modersmål och glömde också bort att han inte hade pratat i hans modersmål i deras tidigare konversationer, vilket var anledningen till att han snabbt bytte språk igen.
Han hoppades att Blue inte märkte hans lilla misstag lika mycket som han gjorde.

Det var något med honom som gjorde henne obekväm, men på samma sätt gillade hon det. Han var inte den som försökte lura ur henne några svar genom fejkad sympati. Det... kändes på något vis bättre. Den råa ärligheten kändes bättre en den fejkade trösten.

"Mina föräldrar rymde för att få vara tillsammans. De var inte så glada över det, speciellt inte min fars flock." förklarade hon lågmält. Då och då kastade hon blygsamma blickar på den vitpälsade hanen. "Mina syskon lämnade Ötamon innan mig, och på väg tillbaka för att hälsa på så blev min syster och min bror mördade. Min sista broder överlevde och hann tillbaka för att varna oss. Så vi flydde." Hon visste aldrig om hon berättat historian så detaljerat, och hon förvånades över hur lätt det var. Visst skar det i bröstkorgen ibland, men det gjorde det ju alltid.
"Vi levde på flyende fot ett tag, men när vi kom tillbaka till Ötamon blev vi anfallna igen." Vilka envisa typer egentligen. Fortfarande höll hon en tyst, något monoton ton.
"Jag kom undan. Typiskt nog." suckade hon. "Efter det så bodde jag i sydvästra Numoori ett tag, där jag träffade min partner. Vi flyttade till Ötamon igen, där vi fick valpar. Kort därefter besökte flocken igen, och hittades oss av en slump. Jag lyckades fly igen...." Den här delen var den jobbigaste. Hon svalde hårt. "Men inte de." Det kändes som någon bröt upp bröstkorgen på henne.

Xerxes lyssnade noggrant. La varenda ord på minnet. Han försökte minnas hur hon uttalade orden, hur hennes stämband formade dem. "Varför behövde de rymma för att vara tillsammans? Varför gillade inte deras gamla flock idén?" Frågade han allvarligt. 

Han blev något överraskad över hennes ord. Blue hade haft en partner och valpar. "Hm" Xerxes humane medan han tänkte. "Hur var din partner? Hur såg dina valpar ut?" Frågade han känslolöst, kanske var det lite kallt och elakt att fråga om en sådan enkel sak i en väldigt komplicerad konversation, full med känslor. Men nu när han hade fått reda på så mycket om henne varför bara nöja sig med lite när man kunde få veta mer information?


"Jag lyckades fly igen…."  Xerxes suckade. Han visste vad hon skulle säga, vad hon skulle berätta. För om hennes familj, hennes partner och valpar, hade överlevt hade hon inte stått här, ensam, på väg mot södra Numoori. "Hur kommer det sig att du alltid kommer undan men alla andra dör?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet, bar en kritisk blick. "Du verkar morbid. Du är alltid nära döden och nu närmar du den igen. Jag menar, du är på väg mot södra Numoori utan livsnödvändigt pigment." påpekade han. "Har du en längtan efter döden? Har du en längtan efter samma öde?"

Frågor efter frågor ställdes. Det kändes som hon ställde dem till sig själv, för de lät så skrämmande lik alla de frågeställningar hon haft genom åren. Men hon hade inget svar på dem. 

"Varför behövde de rymma för att vara tillsammans? Varför gillade inte deras gamla flock idén?" 
"Min pappas flock var en grupp maktgalna idioter, där arv var det viktigaste." 
"Hur var din partner? Hur såg dina valpar ut?"
"Han var allt jag kunde tänka mig behöva. Och mina valpar desamma. De vackraste liven jag någonsin beskådat." Hon antog att han egentligen inte brydde sig om deras faktiska utseende.
"Hur kommer det sig att du alltid kommer undan medan alla andra dör? Du verkar morbid. Du är alltid nära döden och nu närmar du den igen. Jag menar, du är på väg mot södra Numoori utan livsnödvändigt pigment. Har du en längtan efter döden? Har du en längtan efter samma öde?"
Känslolöst såg hon på honom. 
"Kan du klandra mig?" Blue hade mött vargar som sade att hon hade en förbannelse, och andra en välsignelse. De sade att Gudarna hade haft en plan för henne, det var därför hon fortfarande var vid livet. Men Blue var inte nyfiken att veta varför hon fortfarande vandrade på Numooris marker, hon orkade inte leta efter en mening. Kanske var det ett undermedvetet som styrde henne emot södra Numoori, ett försök att ta hennes liv. Det kändes som en enkel väg ut, det hade det alltid gjort - men samtidigt så kände hon sig så otacksam emot sin familj, som att de skulle se på henne med missnöjda ögon ifall hon tog sitt liv när de ofrivilligt förlorat deras. Det var ett val hon aldrig riktigt förmått sig göra.

"Kan du klandra mig?" Han suckade. "Förmodligen inte" Xerxes tittade sig omkring medan han letade efter nya ord. De blåa ögonen vandrade runt på fältet, sedan upp till himlen som hade blivit lila. Stjärnorna hade börjat visa sig. Glimtade glatt i den unga natthimlen.  


De två individernas konversation hade varit längre än de flesta Xerxes hade haft, och mycket intressantare. De hade pratat så pass mycket så att orden hade försvunnit ur Xerxes mun. Orden var helt enkelt slut. Det var ett tecken på att han skulle behöva säga hej då nu. 

Något snabbt vände han blicken mot Blue igen. "Det är dags att säga hej då, verkar det som" Xerxes harklade sig, han var inte så bra på hej då. Han nickade åt Blue, det var hans sätt att säga hej då på. Långsamt vände han sig mot flocken med bytesdjur som stod längre bort. Avslappnat och lugnt gick han mot dem, osäker om han skulle få se Blue igen. "Dö bara inte nu, Blue" tänkte han samtidigt som han stängde ögon i frustration på grund utav hennes något farliga planer. Dessvärre hade han inte försökt att stoppa henne, en handling som han varken visste var ett misstag eller inte. 

Blue följde Xerxes blick upp till himlavalvet - den hade mörknat och stjärnorna hade börjat tina fram. Solen låg avlägset och slumrade i horisonten, ännu inte helt utom synhåll.

Den mörka stämman bröt stämningen, och hennes azurblåa ögonen föll från skyarna tillbaka till den ljuspälsade hannen. När han nickade åt henne, som ett avslutande adjö, gjorde hon desamma. Ord kändes överflödiga, och en enkel nick kändes så passande i deras situation. 

Blue såg efter honom när hans vita gestalt började försvinna bort över de grönskande vidderna. Det kändes konstigt. Xerxes visste mer om henne än vad någon annan, men trots det kändes det inte hjärtskärande att se honom gå. Hon tvivlade på att de någonsin skulle ses igen, men det gjorde inget. Om än de var blott främlingar, så hade han verkligen fått något att vrida sig inom henne.

[ AVSLUTAT ]