Fem dagar hade gått. Fem dagar sedan Blue och Cerulean först träffades. För honom kändes det som en evighet, kanske för att hans liv plötsligt fått en mening.
Men inte mycket längre.

Byomi hade de lämnat bakom sig och trätt in i den gyllene höstskogen. Cerulean hade genast trivits bland det guldfärgade diset mellan de lummiga träden och glänsande gölar, fyllda med friskt vatten. Ännu bättre hade det varit om han inte visste att dagarna rann ut likt sanden i ett timglas. Med en mjuk suck höjde hanen huvudet och blickade upp mot trädkronorna. Ljuset strilade ner i guldfärgade trådar genom lövverken som sträckte sig över dem likt en skyddande mur. Mjuka och lena hängde löven på sina platser, utan att torka och bruna i färgen fall av som de brukade göra på hösten.
Fascinerande. Som det mesta i Numoori egentligen var. Som vad han kände för Blue. Det som inte kunde bli. Det som inte skulle bli.

Cerulean kastade en blick mot den albinofärgade varghonan som gick en liten bit bakom honom. Ljuset färgade henne blekare änb vad hon redan var, medan det rosa i hennes päls blev mer framträdande. Pälsen var silkig av fukten efter den tidiga morgonens vandring genom daggvåta buskar och över vätan i det höga, gyllenfärgade gräset över en äng de precis passerat. Med en plågat min vände han bort ansiktet och slöt ögonen för ett ögonblick innan han återigen klistrade på sin nollställda min. Fem dagar. Snarare fem evigheter, som skulle bli allt längre. 

*Cerulean, du var född till ett misstag. Inse faktum. Inget du tar för dig går någonsin rätt. Du kan inte ens gilla rätt hona, utan ska prompt förälska dig i just den du inte kan få. Varför inte gå till gudarna och kräva två par vingar till när du ändå håller på? Eller kanske springa bort till Relictus och bli vän med vampyrerna?*
Det var i ärlighetens namn inte likt honom att beté sig så. 
*Blue. Du skulle bara veta.*

Det var som eld hade blivit träd, och hade nu gjort skogen färgsprakande orange, gul, och röd. Det var en vacker åsyn, och fick en slinga av värme att sprida sig i henne. Samtidigt som hon var glad över att nå Höstskogen, så var en svag ångest på vakt i hennes bakhuvud. Det var här de hade bestämt att deras vägar skulle skiljas. Men inte för evigt, eller hur? 

De två vargarna gick på en jordig stig som slingrade sig emellan de brokiga, mörka trädstammarna. Sakta men säkert började gången av jord tyna bort, och ersattes av frodigt gräs och bäddar av mossa. Framför henne gick den tvåfärgade vännen. Då och då slängde hon blickar på honom, bara för att försäkra sig om att han fortfarande var kvar.

De hade nyligen anlänt Höstskogen efter cirka 2 dagars nästan oavbrutet vandrande. Nu ville hon vila - hon behövde vila. Högljutt suckade hon.
"Kan vi stanna lite..." Blue saktade av, innan hon stannade helt. Hon var hungrig och törstig, och skulle behöva några timmars vila. Samtidigt var hon osäker på vad Cerulean ville; ville han bara nå sitt mål och sedan lämna henne, och vad var hans mål? Skulle han stanna i Höstskogen eller skulle deras vägar skiljas redan nu? De var halvvägs till skogens mitt, och det skulle åtminstone ta en dag för Blue att ta sig igenom. Samtidigt så ville hon ner på Solstäppen innan, och gå den vägen. Men Cerulean hindrade henne - vad han hade för plan skulle vara avgörande för henne.

"Kan vi stanna lite.."


Cerulean lät blicken vila på henne för någon sekund innan en kort nickning syntes. Han sjönk genast ner, sittande, med blicken i marken. En hård glimt hade iklätt de gyllene ögonen. Det var bara att Blue hade velat stanna, det var onödigt att dra ut på sitt eget lidande längre. Cerulean suckade, ett vasst och kort läte - innan han svalde och tog till orda.
"Jag har tänkt.. Och bestämt en sak. Sedan två dagar tillbaka.. Vid sjön, kom jag först på det. Insikten chockade mig, men jag vet att.."
Blicken höjdes med ännu mer skärpa än förut, och fästes på henne. Ofärmögen att avsluta meningen. Vackra Blue. Sög in hennes gestalt som för att svetsa fast bilden i huvudet. Han hade gjort sitt val, trots att smärtan skar i honom och fick hans muskler att spännas till max. Andetagen var ojämna av återhållen sorg då Cerulean slutligen lyckades pressa fram sin nästa mening.

"Våra vägar skiljs här. Och.." Han drog ett djupt andetag. Hjärtat pumpade ansträngt ut blodet i ådrorna då han höll andan och lät luften slippa ut mellan läpparna. Blicken hade för några sekunder släppt sitt grepp om Blue, men gled snabbt tillbaka till henne. Såg rakt in i hennes azurblå ögon.

"Jag har också bestämt mig för.. Att flyga mot Numoorislätten. Därefter ta mig någon annanstans, jag vet inte. Och att sedan.." Rösten var ansträngd då hanen lade till, efter att ha pressat ihop käkarna tills det värkte i kinderna: 
"Aldrig mer träffa dig."

Det kändes inte längre som att hennes hjärta pumpade blod; istället frös hennes vener. För varje hjärtslag spred sig isen längre. Inom henne skrek hon förtvivlat; som ett monster som slängde sig och rev emot väggar. Uttryckslöst såg hon på honom. Det brusade så mycket i hennes huvud att hon inte längre kunde höra något annat. Hårt knep hon ögonen.

"O-okej." Luften dog, och det kändes som något kvävde henne. Han kvävde henne. Hon förstod inte. Ilska bubblade svagt under skinnet på henne. Vad hade hon gjort för fel? Vad hade hon gjort för något för att förtjäna all smärta som alltid trycktes ner i halsen på henne. Varför hade Cerulean ens valt att följa med henne? Vad hade hon gjort för fel vid sjön? Vem skulle ta ansvar för all hennes smärta? Vad var det med henne som gjorde att alla lämnade? Att ingen kunde stanna länge nog för att låta henne andas mer än några sekunder?

"Jag vet inte vad jag ska säga Cerulean." År av förtryckt ilska började skina igenom - rösten var sträv.
"Jag förstår inte." Ett djupt andetag drogs. Hon visste inte om hon skulle vara arg över att han gjorde såhär emot henne, eller förtvivlad över att hon verkade dömd att leva ensam. Vad var det för hemskt hon gjort som hon nu straffades för?
"Vad gjorde jag?" viskade hon. Blicken som nervöst flackat omkring fäste sig plötsligt på honom.
"Allt du sa, Cerulean." Hon tog en kort paus. "Var det bara lögner? En charad?" rösten ökade med hennes ilska. Ilska över världen, över Cerulean. Varför kunde hon aldrig få en fastpunkt?
"Jag trodde du förstod." Rösten var genomträngande. "Jag förstår inte hur du kan...." hon avslutade meningen tvärt, och vek bort blicken. Vreden syntes i ansiktet. Hon hatade honom för att han gjorde såhär.
"Bara gå." Hon väste som en orm, förmådde sig inte att se på honom.

Hennes reaktion fick blodet att stanna i ådrorna. Han ville inte göra såhär mot henne. Hjärtslagen smärtade i bröstet, andetagen upphörde medan hon talade. Blicken som varit likt granit bleknade och hans anlete antog ett förtvivlat uttryck. 


"Nej, Blue! Så är det inte!" Rösten var ojämn av sorgen, som svämmade över av den smärta som byggt upp de senaste dagarna. Cerulean tappade nästan andan då minnena valde över honom. Sorgen som var så lik den han känt när familjen dog.
"Blue!" Varghonan vägrade se på honom. Hennes raseri gick inte att ta miste på. "Jag är så ledsen.. men du vet inte! Det är inte du, du måste tro mig!"
Med två stora språng var han framme vid henne och tryckte ner henne mot marken. Tvingade henne att se på honom med hjälp av sina vindkrafter, pressade vinden mot hennes huvud och fäste blicken i hennes azurblå ögon.

"Jag.. Jag har aldrig varit så ärlig mot någon som jag varit mot dig. Mitt liv.. det har varit så ensamt. Jag var helt utom mig när jag fick följa dig. Nästan tjugo år, Blue, tjugo år var jag ensam! När jag äntligen fick en vän.. jag försökte att inte känna.. Men.. Jag kunde inte! Igår hade jag bestämt mig för en annan lösning. Jag skulle till havet, och.. Hoppa. Blöta vingarna." Orden var som frätande gift i munnen, hoppades att hon skulle förstå. "Men sen insåg jag.. Jag kunde inte göra så mot dig.." Han lossade greppet om henne och backade undan. 
"Jag.. Jag kan inte säga varför. Jag vet att du inte.. Du.. Jag vet.." Rösten skar sig och tårarna strömmade ofrivilligt fram i ögonvrårna. Det sista ordet kom ut som ett högt tjut, en blandning av yl och något annat. Tvingade sig att säga det.

"Jag älskar dig! Okej! Förlåt mig, Blue! Jag ville aldrig såra.." Tårarna bröt sig loss från ögonen och rann i strömmar nerför kinderna. En snyftning lämnade honom. 
"Jag ville inte skada dig... Jag ville att du..." Han klarade inte av att säga något mer, utan vände bara ryggen till och sjönk ihop på marken. Hatade att visa sig så svag. Hatade sig själv.

Tomt stirrade hon på hanen som i stort sett anfallit henne, men inte med våld. När han gav efter, vände sig om och sjunk ner på marken rätade hon på sig och såg uttryckslöst på honom.

"Cerulean." Rösten var fortfarande vass, men inte arg.
"Du älskar inte mig. Inte efter vad jag hört dig säga." Ilskan som svämmat över hade lagt sig, men hon kände sig nästan lite irriterad. "Inte efter 5 dagar tillsammans." Hon förstod inte hur han ens kunde säga så till henne. 

Tiken satte sig ner, och suckade. Han var fortfarande en valp - han hade aldrig fått en riktigt barndom, med en riktig modersgestalt.
"Jag tror inte du förstår vad det innebär." sade hon. Om än det inte skiljde allt för många år emellan dem, och de kunde vara jämställda mentalt inom vissa aspekter, så kände hon verkligen åldersskillnaden nu. Det kändes som att hon levt ett helt liv redan.
"Om du älskar någon följer du de till världens ände. Du ger inte upp när det blir jobbigt. Du lever på hoppet." Blue pausade, och tog ett andetag till. 
"Jag kommer aldrig älska dig så, Cerulean. Jag vet inte ens om jag någonsin kommer älska igen. Mitt hjärta tillhör Jayce." Återigen pausade hon, och lät en kortvarig tystnad lägga sig över dem.
"Men om du älskade mig - som du påstår dig göra - så skulle det inte hindrat dig. Om du verkligen älskar någon, som kanske aldrig kommer älska dig tillbaka, så accepterar du det. Du nöjer dig med att få vara en del av deras liv. Du ger inte upp." Den sista meningen talade hon med extra intensitet. Cerulean hade aldrig upplevt kärlek, det stod klart för henne nu. 

"Du kanske har rätt. Det kanske är bättre att vi inte ses på ett tag." sade hon lågmält. "Du måste upptäcka världen, och alla aspekter av det. Jag är inte den rätta för dig - jag kommer aldrig vara det. Men du är min nära vän. Du är min bästa vän, Cerulean. Men mer än så kommer du aldrig vara, jag är ledsen." Det kändes så självklart. Blue skulle aldrig älska honom så. Han var hennes bästa vän men det skulle aldrig bli något mer - hon skulle alltid finnas där om han ville. Även om hon nu riskerade att förlora honom för gott, så kändes det bättre än att fylla honom med lögner.

Blues röst lät som en moder till sin valp. Han hatade det. Att känna sig hjälplös och liten.

"Jag vet redan allt du försöker säga. Det enda jag har tänkt sedan i förrgår är ordet FEL. Fel fel fel. Jag är gudarnas missfoster, inte lämpad att leva bland er andra, därför dödades min familj och jag sattes att leva undanhöljd från mina egna. Du kanske har rätt i att jag inte vet vad kärlek är. Du har förmodligen rätt i allt du säger. Jag kunde väl bara inte förstå, när jag äntligen.. Fått lita på någon. Vet du hur gammal jag var när jag förlorade allt jag hade? Hälften så gammal som man borde. Kunde inte jaga, söka skydd eller ens tugga min mat ordentligt. Överlevde gjorde jag på döda, maskätna djur och på nätterna var jag nära att frysa ihjäl mer än en gång. Ingen visade mig vänlighet, och när andra valpar kurade ihop sig intill sina mödrars pälsar låg jag ute i regnet och skrek av ensamheten. Skrek efter mina döda föräldrar."

Snyftningarna hade upphört och det nollställda masken var tillbaka. En mask av hat, mot sig själv.
"Jag är ledsen att jag dragit in dig i det här. Men en sak ska du veta.. Jag avundas Jayce. Dels för att han hade dig. Han hade en maka som han, vad jag förstått, älskade. Dels för att han är död."

Cerulean hävde sig upp på benen och kastade en blick mot henne irriterade anlete.
"Döden är en bra plats. För de som var för fina för att leva. Och för de som var för.. Odugliga.. För att finnas till. Jag räknas till den sistnämnda. Jag kommer nog förena mig med dem snabbare än jag någonsin anat.. Hejdå, Blue."

Han reste vingarna mot skyn och slog med dem. Ovilliga och stela svepte dem upp honom mot himlen, tills han doldes bakom en ridå av höstfärgade löv. Vart han skulle ta vägen visste han inte, bara bort - bort från sig själv. Brydde sig inte längre om döden, livet, det kvittade. 

*Hejdå, Blue.*

[AVSLUTAT]