[Nu vet jag inte riktigt hur hela TDNs revir ser ut men... kör på lite fantasi och vad jag vet xD]

Solens varma strålar lös ner över de vackra landskapet. Fågelns glada sång och trädens gröna sprakande grenar ven med vindens lugna stämma. Små hardjur och hjortar skuttade fram över fälten och såg sig om med sina klotrunda öron samtidigt som dess långa öron ständigt klippte efter varnande ljud.

En ung varginna låg uppe i ett träd med ena bakbenet och den långa svansen hängandes utanför den breda mörka grenen. Dom välpälsade öronen rörde sig lite fram för att sedan vinkla sig åt sidorna. Ljudet av tassavtryck hördes längre bort och hon gjorde ett försök att nå denna individ igenom sinnena men kunde inget uppfatta men något kändes bekant med denna individ. Den varnande vibrationen som hon kände då hon försökte ta sig in i den andres huvud var så bekant och mindes tydligt denna känsla och vem som bar på denna varnande känsla. Bilden av en gyllenfärgad tik trädde fram och ett brett flin sprack fram på dom mörka läpparna och dom mörka ögonlocken slogs upp och ett par gula ögon skymtades. Hon såg sig om över de mörka, gråa och livlösa landet. Det som värmde den seniga kroppen var inte solens värmande strålar utan den heta röda lavan som ständigt flödade över platsen med en pulserande och hypnotisk stämma. Fåglarna hade lämnat denna plats för mycket länge sedan och det var knappt så att vinden vågade sig in här längre. Gaserna och dammet som hängde i luften var farligt, mycket farligt men hon hade levt i detta hela livet och redan före hon kunde ta sig fram på sina ben och nos så dom fylliga lungorna hade vant sig med gifterna. Befann hon sig utanför Lavaöknen för länge så sved det nästan inom henne, suget efter den askfyllda luften hade nästan blivit en drog för henne.
Den långa svansen svepte till i den tjocka luften innan de lösa bakbenet drogs tätt emot den smäckra kroppen och lika så den mörka svansen. Dom ljusa ögonen såg sig spänt om och dom toffsprydda öronen vinklades spänt fram samtidigt som de kyliga leendet försvann i mörkret som hade lagt sig över landet och den mörka tiken.

[Pax till ARtemis... Sorry för de sena men jah Dx Och det fantasilösa namnet också ^^' Suger på sådant...]

[Hehe. :P Artemis hörs inte när hon går. Hennes steg är ljudlösa. Beror på mycket träning men även på att hon har jorden som kraft. (A) Så du vet. Och även så har hon skyddat sig mentalt med sina kraftfält. Telepatiker och andra med mentala krafter har vääääldigt svårt att tränga in. :3]

Den stora gyllene varginnan vandrar ensam över TDN.s marker. Det verkar lugnt för stunden på denna plats nu och kanske kan hon ändå se en charm över det hela. Hittills har hon inte ångrat sitt val att gå med i TDN. Men det kanske kommer att ändras. Frågan är om hon orkar slösa tid på att stanna och se vad det kan föra med sig. Det kan ju bli intressant senare. Och kanske har hon även lyckats påverka tiden en smula.

Hon vandrar ljudlöst. Jorden dämpar hennes steg. Gör henne till en livsfarlig jägare. Bytet får allt se upp. Hon vandrar med värdiga steg som vanligt. Huvudet höjt i klar dominans. Svansen hålls även den höjd och så lång som den är så bildar den en lätt båge bakom henne och hålls ovan marken. Sveper med i vinddraget när hon går.

Hon är uttråkad. Hon drar ett djupt andetag och sluter ögonen för en stund. Hon behöver inte sina ögon för att veta var hon ska placera sina tassar. Hon öppnar ögonlocken igen när hon känner något stöta mot hennes inre kraftfält. De tofsprydda öronen lägger sig mot nacken i starkt ogillande. Nosryggen krusas lätt men slätas snart ut igen. Öronen spetsas framåt och den pupillösa rubinröda blicken fångar upp en rörelse i ett träd. Såklart har jorden redan talat om för henne att den mörka lilla varginnan befinner sig där uppe. Träd. Artemis älskar träd. Det är så saker hon gillar i världen.

"Goddag". hälsar hon utan att låta särskilt intresserad och när hon är tillräckligt nära trädet för att den mörka ska höra henne. Hon går fram till trädet. Utan att stanna placerar hon de tumförsedda framtassarna mot stammen och därefter följer baktassarna med. Tack vare hennes kraftfält kompinerat med jorden vandrar hon upp för stammen lika lätt som om hon vandrade på plan mark. Hon går ut på grenen strax ovanför den mörke och sätter sig där.

[Blubb... Då säger vi att hon inte hörde varginnan dåe xD]

Det ryckte till lite grann i den mörka manen och dom tjocka öronen ströks bak för att sedan vinklas framåt. Mycket riktigt trädde snart en ljus hona fram och den gula blicken blev smal. Hon närmade sig och tycktes aldrig fundera på att stanna utan började att röra sig upp längst trädets stam i lodrät linje. Förundrande granskade hon varginnan men smaken av respektlöshet blev stark då hon vandrade förbi för att sätta sig på grenen ovanför henne. Den mörka svanstippen svepte till, inget tydde på hur mycket hon avskydde stämningen. Om hennes syster hade träffat på denna varginna så skulle de mötet nog inte ha gått nå vidare bra med tanke på hur mycket Selva avskyr då någon anser sig stå i högre rang än henne. Den enda som hon sett att systern hållit sitt förutsägbara humör ifrån är nog Key.

Den ljusa blicken såg aningen kallt emot den gyllene tiken men släppte henne sedan ur sikte och gäspade brett. Dom ljusa vassa tänderna skymtades i mörkret och pigment av metaller glimmade gav de korta men kraftiga bettet ett ytterst magnifikt utseende.
"God afton." svarade hon med en lugn och stilla stämma och såg sedan upp emot den andre ur ögonvrån och den skära tungan fuktade den svarta nosspegeln. Tikens stämma fick ett oläsbart flin att spricka fram i den unga vrentikens ansikte.

Grenen hon själv sitter på är bara strax ovanför den mörka lilla tikens gren. Så hon sitter på en snett högre nivå och inte direkt över den mörke. Men ändå så att hon kan se ner på den andre. För denna gyllene varginnan tycker inte om att behöva se upp på någon. Om det så handlar om storleksskillnad som att någon skulle sitta i ett träd. Svansen vilar i jämte henne på grenen.
"Och vem är ni, om man får fråga". Inte för att hon verkar det minsta nyfiken. Och hon inte är inte direkt oviss eller vad man ska kalla det. Hon har vandrat runt på reviret och snappat upp en hel del. Namn och så vidare. Information. Sådant som kan vara viktigt senare.

[Kort segt svar. -.-]

Den gula blicken hängde över den gyllenefärgade tiken en stund innan hon såg ut över området. Med en fnys ryckte det till i dom toffsklädda öronen.
"Tosca av TDN." sa hon kort med en stolt röst. Ja hon var stolt över att vara en av TDN's medlemmar och förhoppningsvis snart även en mycket stolt krigare. Men än så länge hade hon inte fått visa vad hon var värdig för, vad hon hade att ge. Bröderna där hemma var ingenting att tala om, men den vildsinta systern var en annan historia. Nyligen hade dom slutit fred mellan varandra och dom visste båda två att dom tillsammans skulle kunna bli flockens framtid. Deras slughet och intelligens tillsammans var en perfekt kombination, ingen skulle ana vad som väntade den fören det var försent.
Ett lite slugt leende hängde i dom mörka läpparna och hon fnissade lågt.
"Och ni är?" stämman var aningen kylig men inte otrevligt. Däremot tom på känslor.

De tofsprydda öronen klipper mjukt till på hennes huvud när hon ser på den svarta lilla kargen. Tosca. Syster till Selva. Är denna lilla karg lika vild och udda som sin syster? Eller är det bara Selva som är född med det lilla extra? Det kan vara intressant att ta reda på.

"Artemis av TDN". Säger hon bara lugnt och sakligt. Det är dock inte så hon skulle föredra att presentera sig själv. Men det får duga som det är nu.

Ska det här mötet bli likadant som det med Selva? Att de inte kommer göra något annat än att dumförklara varandra? Artemis bryr sig inte särskilt mycket om hur denna Tosca visar sig vara. Det är Selva som fångar hennes intresse och det är Selva som har antagit erbjudandet och utmaningen om träning. Det är Selva som kan bli något.

Artemis har väldigt lätt för att se ner på andra. Men fångar man väl hennes intresse så stannar de länge i hennes minne.

Hon lyssnade till namnet och upprepade det några gånger i huvudet. Hon hade hört om denna gyllene tik men det var inte mycket. Men om Key hade tagit henne till flocken så kan det bara betyda en sak, att hon är av det rätta virket.

"Artemis säger ni." sa hon lätt och hummade lågt. Det behövdes inte blickar för att Tosca skulle känna att den andre såg sig överlägsen, att hon står över allt och alla och en känsla av att försöka ta ner tiken frestade kargen. Men bortsett från sin syster så hade hon hjärna nog att tänka efter före hon handlade.
"Trevligt att träffas." det var med en klangfylld röst dom gula ögonen såg upp emot tiken. Ett brett roat flin prydde dom svarta läpparna och hon släppte Artemis för att vända blicken rakt fram istället.


[... Här kommer sega jag Dx ]

[Är de fortfarande uppe i trädet? x3]

Artemis har ännu inte känt att Tosca skulle kunna vara någon intressant att lägga ner tid på. Kanske är det lika bra att avsluta detta möte här och nu? Fast med Selva hade det tagit ett tag innan intresset väl vaknat. Dock är det allt för sällan det är två individer av samma kull som visar sig intressanta. Men Artemis har redan insett att detta landet går efter andra regler än den flock hon växte upp i. I detta landet får även de svaga och ovärdiga en chans att växa. Om det är bra eller dåligt kan väl diskuteras. Artemis anser dock att det är de starkaste, de med de som föds med rätt förutsättningar som ska få hela chansen. De svagare ska inte behöva låtas vandra runt och ödsla andras tid.

Den gyllene tiken nickar bara kort åt de ord som sveper över Tosca's läppar. Trevligt att träffas. Även det kan diskuteras om det är så eller inte. Men Artemis är inte den som öppnar käften för att inleda meningslösa ordväxlingar.