Solen vilade blek över Eriinari, välkomnande utan värme över de ångande blå källorna där Islagunen etablerats. Klustrar av vargar vandrade över de steniga hällarna, samtalade och handlade, badade i de varma källorna och åt av mammutkött de bytt till sig. Ett brokigt kollektiv av liv som samlats i den steniga slättens skugga, där det varma vattnet och eldarna gav skydd från höstens ansamlade kyla.
Nordriket hade arbetat hårt under de senaste månaderna. De hade vandrat och spridit ordet, underhållit den sköra balans av frid som omgärdade Islagunen, nyttjat de strömmar av information som så gradvis började byggas upp. Och i processen av detta så hade Hielos vaksamma ögon följt utvecklingen, vårdat sin skapelse och betraktat vad för vargar som drogs till Lagunen. Där Nordriket samlade information för sina egna syften, dit kom oundvikligen också andra med samma syfte. Och de kom i en odramatisk form, tysta vargar med bindlar av tyg kring ett av sina framben.
När de visat sig ovilliga att berätta om sitt syfte då Krigarna frågde, så sände Hielo själv budet med dem; Om de hade intressen som Islagunen var en del av, så önskade Nordriket att tala. En öppen inbjudan, neutral och kravlös trots allt den kunde innebära. Dessa tygbärande tysta vargar, uppenbarligen organiserade men till vilken grad?
Men där främlingarna höll på sina hemligheter, så gjorde även Nordriket. Tystnad möttes med tystnad, fram tills nu.

Hielo satt i höstsolen, fridsam så till den grad att ångan av de varma vattnen pärlade sig i hans päls och frös till frost. När följet av vargar tågade in i lagunen, eskorterade av Baugur och Debwer, så ställde sig Hielo upp med ett svalt leende på läpparna.
"Välkomna till Islagunen" hälsade han artigt, och gjorde en svag gest med huvudet åt stenhällen framför sig. "Slå er ned, här vid elden eller i vattnet som ni så önskar. Det finns färsk mat att äta, för att återhämta er om er vandring varit lång." En färsk mammut, i det närmaste orörd, låg nära stenhällen. Hielo satte sig ned, med Baugur och Debwer i närheten.
"Mitt namn är Hielo, Kung av Nordriket, ansvarig för att ha etablerat och underhålla Islagunen. Men jag tror redan ni är bekanta med Lagunen och vad den har att erbjuda?" Leendet vidgades något.
"Ni är välkomna hit för att ta del av tryggheten vi erbjuder, även om jag inte tror att ni behöver den. Jag tror att ni har varit här för mer än mat och varma källor." Hans blick vilade orubblig vid den bevingade raganans ögon.
"Så låt oss tala."

Det hade inte kommit som en överraskning när en inbjudan sträckts till dem från Nordriket. Det hade gått ett par månaders tid sedan Jägarnas första besök vid Islagunen. Platsen hade under våren och sommaren blivit en klar knytpunkt för många av landets vandrare. En tydlig samlingspunkt, och ett nav för landets strömmar av information. Att inte ta tillvara på det hade varit dumdristigt. Deras patruller hade börjat göra regelbundna besök i lagunen. Det hade inte varit oväntat att Nordriket skulle notera dem. Av vad Dimitrij sett och hört, från platsen och rykten, så var det ingen slump att det var dessa vargar som etablerat såväl lagunen som ett flertal andra utposter. När inbjudan nått dem bekräftade det bara hennes misstankar om att där fanns något större under den yta som visats för världen.
     Kung av Nordriket var, vid ett första ögonkast, en passande titel den mäktiga vargen gav sig själv. Elegant, trots sin väldiga storlek, och med en fäll som tycktes gjord för det frostklädda landskapet runtom. Eller som om landskapet målats upp för att framhäva honom. Han hälsade dem med en inbjudan till vila och mat, men drog inte ut på det hela med artigt småprat. De var alla redan införstådda med att det här inte bara var ett gemytligt möte för att dela ett byte och trevliga ord.
     Dimitrij slog sig ned framför Hielo, om än inte direkt mitt emot honom. Nära nog för ett bekvämt samtal, men på en plats där hon kunde luta huvudet för att möta den massiva hanens blick utan att behöva vrida nacken för högt. I närheten av Dimitrij satte sig även Niyaha och Nadie, och en bit bakom deras ryggar lade sig Loke att vila. Ett avslappnat följe, om än med tydlig uppsikt över området runtom och vargarna framför dem.
     ”Så låt oss tala.”
Det var en lugn och metodisk dialog de förde. Enkla förklaringar för en större helhet som båda parter tydligt kunde ana. Dimitrij var ärlig i sina svar, men delade bara sådant som var nödvändigt och inget mer. Detsamma gick att säga för denna Hielo. De var Jägarna, en flock som inte var ute efter att konkurrera med de andra i landet, men som vandrade mycket och fann nytta av att ha ett säkert stopp längs vägen där de kunde vila. En plats som Islagunen var därför naturlig att söka sig till när den bildats. Hielo berättade kort om Nordriket; en flock som inte heller sökte makt så mycket som förbättring för alla. De var lika i den aspekten. Där Nordriket ville skapa en resonabel ordning i landet ville Jägarna skapa trygghet. Ordning i ett land av kaos. Trygghet från ondskans väsen och demoner. Hielo hade egna berättelser om landets demoner, och överraskades inte av Jägarnas syfte. Lika lite som vad Dimitrij hade förvånats av att det var just Nordriket som anordnat utposterna runtom Ken-Yak. Deras mål, om än olika, följde på sätt och vis samma stigar.
     Att de båda undanhöll information var tydligt, men inget som hindrade dialogen. Där fanns mer bakom fasaden, men det viktiga för båda parter var, i grund och botten, att deras intressen inte kolliderade med varandra. Det spelade ingen roll för Jägarna om Nordriket var fullständigt ärliga eller inte, så länge som de inte blev ett problem. Detsamma var sant från andra hållet. De var båda i behov av något som lagunen erbjöd, och där gick deras vägar samman.
     ”Jag skulle vilja föreslå ett utbyte”, sade Dimitrij efter att de båda suttit i tankfull tystnad ett slag. Hon ruskade på huvudet och nacken innan hon såg tillbaks från lagunen runtom till Hielo. Hennes fäll, till skillnad från Hielos sävligt fallande skrud, krusade sig i skarpa lockar av ångan runtom. Hon mötte hans blick med grå skärpa. Det var tydligt att Nordriket inte ville riskera att en annan flock nyttjade deras tillgångar; deras källa till information. Det var förståeligt att ifrågasätta och vilja försäkra sig om att det inte var några som skulle komma att vända tillgångarna mot dem. Det var därför också viktigt, om Jägarna ville kunna fortsätta att dra nytta av utposterna utan hinder, att de kom till någon slags överenskommelse.
     ”Den information som når er här kommer alltid ha färdats långt. Rykten om rykten från vargar som bryr sig mer om en bra berättelse än vad som faktiskt hänt.” Hennes min förblev saklig när hon höjde hakan och vände ansiktet rakare mot Hielo. ”Jag har ögon och öron som redan lyssnar noggrant runtom i landet. Pålitliga vargar som vet hur man skiljer vad som är viktigt från skrönor, och som har information från långväga som inte färgats av ryktens dravel. Mitt förslag är ett utbyte av information, mot att vi kan fortsätta att nyttja era utposter längs våra vandringar.”