[Utspelar sig vid revirplats #2]

Ur tunga, metodiska andetag leddes eldens värme ur djupet av hennes bröstkorg. Utan att blomma ut i lågor spred den sig snabbt över pälsen och lämnade den svagt glödande. Svaga gnistor föll ur fällen vid minsta beröring, men mot det milt blöta underlaget dog de genast. Vattenfallet dånade högt och dränkte allt annat ljud.
    Niyaha stod parallellt mot hennes ledare. Munnen var lätt på glänt och hela hennes anlete präglades av hennes passionerade fokus. Träning sinsemellan hänt många gånger under åren så fanns där alltid en tryckande spänning och nervositet. Efter mycket tid hade den antagna lärt sig att hantera den; omvandla den till något eggande istället för dess tidigare ogynnsamma inverkan.
    Utan tveksamhet så tog hon ett långt språng mot Dimitrij samtidigt som hon krökte kroppen i en hård båge. Ur den häftiga rörelsen växte en intensiv men kortvarig halvcirkel av eld från henne. Med landningen lossnade en häftig samling glöd från hennes framtassar, som spred sig likt två blixtar (något långsammare än i vanliga fall tack vare den våta marken) över marken innan de avlöstes i små explosioner i riktning mot motståndaren.

Djupa andetag. Snabba tassar. Det bekanta brummandet av en plötsligt flammande eld kunde inte överrösta det dånande vattenfallet i närheten. Luften var full av fukt; en genomskinlig dimma från fallet och ånga bildad av eldens hetta. De flammande tungorna kom i snabb följd, betydligt snabbare än vad de varit för bara ett år sedan. Säkrare. Mer målmedvetet. Dimitrij rundade den första bågen i långa språng. Ljuset speglade i vattnet över de fuktiga stenarna runtom och lös tillfälligt upp nattmörkret runtom dem. Vattnet och den fuktiga marken fräste under deras steg. Genom den skimrande hettan som klädde luften runtom hennes egen kropp såg hon de blixtrande glöderna som spred sig från lärlingen. Dimitrij stannade snabbt, bredbent för balans, och mötte de exploderande eldsalvorna med sänkta horn. Lågorna slog över henne, slog emot den skimrande auran av värme och splittrades i oräkneliga gnistor.
     ”Snabba tassar, Niyaha! Släpp skuldrorna!” Dimitrijs röst kunde inte överrösta vattenfallet, men var tillräckligt tydlig för att höras. Orden var ett gammalt mantra numera, något den Antagna säkerligen kunde utan och innan vid det här laget. Det var inte anklagande, utan en påminnelse. En som med åren hade gått från att Dimitrij fysiskt behövt knuffa Niyaha och tala om för henne att slappna av för att visa på hennes stelhet, till enkla uppmaningar som även de blev färre med tiden. Stelhet, även om det var förståeligt att stå på stelare ben på den blöta marken, gjorde hennes rörelser långsammare. Niyaha visste det. Hon hade blivit duktig. Blev duktigare för var dag som passerade. Varje årstid. Dimitrij var stolt över henne.
     I samma stund som hon ropade så slängde sig Dimitrij framåt. Elden glödde innanför hennes blottade tänder innan hon släppte lös den, mot Niyaha.

Gnistorna föll likt ett hällregn över ledarens krona innan de omedelbart dog emot det våta underlaget.
     ”[…] Släpp skuldrorna!” Det var ord som upprepats tidigare, ord som genom tider gett henne frustration och vemod men nu visste vad de betydde. Mjuk i kroppen, som forsen. Knappt ett ögonblick senare kastade sig Dimitrij framåt emot henne med elden het i munnen, innan den kom för henne. Niyaha kastade sig åter åt sidan och slängde iväg en eldbåge för att möta Vikaanens eld i en mild explosion. När hon lämnade sin position med ytterligare ett språng bröt lågor upp efter henne, lägre och svagare än väntat på grund av fukten.
     ”Blod och…” Niyaha’s ord dog ut i vattenfallets dån. Låga moln av ånga bildades omkring deras tassar och ben. Den yngre ändrade kvickt position för att möta Dimitrij med ett utfall. Munnen öppnades och med en kraftig stöt i andetagen forsade eld ur hennes gap och ner länge hennes strupe och bog där den spred sig till resten av kroppen igen, och sattes i lågor. Ljuset från elden i hennes päls sken upp hela platsen och kastade djupa skuggor dit där den inte nådde. Niyaha’s anföll Dimitrij så snabbt hon absolut kunde i hopp om att få henne att vika av, tappa kontrollen över situationen bara ett ögonblick så Niyaha kunde attackerade med en låga avsedd för mer än bara hennes nuvarande skenmanöver.

Dimitrij backade efter att deras eldar mötts, och samlade sig i ett nytt språng mot Niyaha. Den unga honan kom emot henne med eld svallande över hela kroppen. En snabb, intensiv manöver. Dimitrij sträckte snabbt ut framtassarna framför sig för att bromsa mitt i anfallet. Hettan flödade längs hennes ben. Hon drog tillbaks nacken i samma stund som ångan exploderade upp ur vattenskiktet under de båda vargarna. Fräsande och förblindande vit mot Niyahas sken. När Niyaha fann sig med ansiktet fyllt av ångan slängde sig Dimitrij runt henne. I en kvick vändning vred hon huvudet och slog hårt med hornen över Niyahas rygg.

[Tänker manövern som något sånt här: ]

Det fräste intensivt till en halv sekund innan heta moln av ånga träffade henne i ansiktet. Chockad över manövern, drog hon tillbaka huvudet och tappade kontroll för sekunden. Ledaren hade rundat henne snabbare än Niyaha kunnat reagera. Hennes horn slog emot ryggen och kraften i slaget fick henne att tappa fästet på det våta underlaget och hon slog ner i sidan med en hård duns. Trycket på bröstkorgen när den antagna föll i marken fick henne att häftigt andas ut och hon tappade andan. Striden var över på loppet av några sekunder.
     Niyaha rätade på sig och lade över sig på mage. Kippande drog hon lite efter andan med en uppenbart frustrerad uppsyn. Dimitrij hade överlistat henne, igen. Med en irriterande grymtning reste hon sig och skakade vätan ur pälsen. En min i fokus och lätt ilska spelade i hennes anlete. Hon vände sig emot ledaren igen, beredde sig för ytterligare ett anfall. De djupblå ögonen mötte Dimitrijs kalla och hon nickade för att signalera att hon var redo att försöka igen.
     Så fort den hornkrönte gav klartecken tog Niyaha avstamp. Så lätt och snabbt underlaget förmådde henne närmande hon sig ledaren. Hettan i hennes tassar gnistrade när de slog emot marken. Återigen kastade hon sig själv i en snäv halvcirkel och eld exploderade från hennes skarpa rörelser, men denna gång så lät hon simultant eld röra sig blixtrande över marken för att möta henne parallellt på andra sidan Dimitrij. Ådran av eld blossade upp, lägre än önskat och något kvävd av den fuktiga luften och marken. Samtidigt som Niyaha snurrade runt i sitt steg så lät hon elden hastigt krypa närmare ledaren i ett försök att fånga henne och förhindra henne att fly undan. Niyaha kastade sig emot Dimitrij med öppna käkar och eld strålande i hennes gap.

Niyaha kom snabbt emot henne igen, med eld flödande åt alla håll. Strategiskt, medvetet, men med sitt fokus delat. Dimitrij mötte Niyahas anfall genom att slänga sig ner på rygg. Hon tog emot Niyahas språng med sina tassar mot den yngres bringa, och skjutsade Niyaha över sig själv med en snabb spark med alla tassarna. Elden som svepte in över Dimitrij fick aldrig något ordentligt fäste i hennes blöta päls. Lika snabbt som hon rullat runt kom hon åter upp på benen. Hon dansade bakåt, med blicken fäst vid Niyaha, innan hon stannade helt.
     ”Bra”, kallade hon över vattenfallets brus. Hon hämtade andan i djupa andetag. ”Du lär dig snabbt som alltid.” Hon ruskade vatten ur fällen innan hon travade upp till Niyaha. ”Se upp med att fokusera på för många saker på en gång. För varje eldflöde du försöker styra så måste du dela ditt fokus.” En lätt road glimt lekte i Dimitrijs ögon. ”Om ni varit flera, så att du kunnat fokusera bara på din eld, och de andra på fienden, hade jag varit illa ute.” Hon visste att Niyaha redan var medveten om detta. Deras styrka skulle alltid ligga i samarbetet med varandra.