Hennes tyngd då hon knuffade till honom. Ett överraskat, kväkande läte från honom själv. Därefter såg han bara gräs. Sedan natthimlen. Sedan gräs igen. Han visste inte hur många gånger han snurrade runt, men det var tillräckligt för att han inte längre skulle veta vad som var upp och vad som var ner.

Då han slutat rulla nedför backen försökte han snabbt ta sig upp på tassarna igen. Han misslyckades fatalt och blev istället sittandes. Med yr blick såg han upp på missdådaren.
    "Dimitrij Yaakov!" Utbrast han med ett skratt. "Här öppnar jag upp mig och du svarar med att knuffa mig!"
Världen slutade snurra medan han lekfullt skällde ut henne.
    "Så oförskämt!"
Med något klumpiga steg började han röra sig tillbaka upp på kullen. Hon skulle minsann få igen för det där!

Det hade inte varit menat som ett försök att förringa situationen. Hon var säker på att Hector förstod det. Men efter att de båda fallit i tystnad igen efter en lång stund av pratande så hade Dimitrij behövt göra något. Ord hade aldrig varit hennes styrka, inte egentligen. Hon kunde hålla långa monologer, kunde berätta om sådant som hänt, om historier hon lärt, information hon hade, gamla rutiner och riter. Det var en helt annan sak att prata såhär. Utan storslagna ord och utan hårda befallningar. Det fanns inte mycket hon kunde säga, inget hon egentligen kunde göra för att lätta hans börda. Vad han delat hade varit tungt, och skulle inte bli lättare.
     När tystnaden fallit mellan dem, när deras ord tillfälligt tagit slut, så hade Dimitrij puttat Hector ner för den rundade backen. Hon hade snabbt lagt sig ner i gräset medan han rullat runt. Den långa svansen svepte i ojämna intervaller bakom henne. Öronen fladdrade upp över hennes huvud när han kallade hennes fulla namn. Hon höjde lätt på ögonbrynen och fnös roat som svar på hans skratt. Han vinglade tillbaks upp för kullen igen, och Dimitrij låg kvar tills han var nära nog. Hon reste sig snabbt, stack ut en tass och knuffade tillbaks vännen till marken. Hon lade sig ner lika snabbt igen, med huvudet mot marken mellan framtassarna och öronen fortsatt spetsade på huvudet.

Han hade lyckats ta sig upp för kullen igen, endast för att känna ytterligare en knuff från henne.
    “Neeej!” utbrast han överdramatiskt när han tappade balansen.
Den här gången var han dock beredd på det och lyckades stoppa sig själv innan han rullat halvvägs. Med studsande steg tog han sig tillbaka upp, undvek hennes tass som hotade att knuffa honom ännu en gång, och kastade sig mot henne. Han slog tassarna runt hennes hals och bet henne lekfullt i örat.
    “Du är en odåga!” förklarade han med munnen full av öra.

Hon högg efter honom med öppen mun när Hector mer eller mindre lade sig över henne för att nå hennes öron.
     ”Någon behöver vara det”, grymtade hon till svar på Hectors kommentar. Hon pressade sitt huvud i hans sida så att hornen inte kom i vägen när hon rullade över på rygg, och vidare till andra sidan. Hector drogs med i rörelsen, och fångades under Dimitrijs långa ben innan han sprattlade sig lös igen. Deras lek var inte långvarig, och slutade igen efter ett par minuters knuffande och harmlöst morrande. Dimitrij låg kvar i gräset, med Hectors tassar i revbenen och ena vingarmen över hans sida. Hans skratt speglades av hennes kortare, roade fnysningar. Dimitrij drog en djup suck innan hon tog till orda igen, fortfarande med huvudet vilande mot marken.
     ”Jag är glad att du berättade.” Hon lade kinden mot marken, med nosen i hans riktning. ”Jag kan… inte göra mycket för att hjälpa. Men kanske är det lättare att inte bära det själv.” Det var uttjatade ord vid det här laget. Ord som hon själv kände nästan lät lånade i hennes mun. Men hon menade det, och hon var säker på att han förstod. Hon hade burit allt för många bördor på egen hand förut.

Han kikade fram bakom vingen som låg över honom. De blå ögonen mjuknade när han såg på henne.
    "Tack Dimitrij."
Att bära på tunga tankar en längre tid utan någon att vända sig till kunde förstöra en individ. Han hade sett det allt för många gånger, i allt för många vargar som varit allt för stolta eller envisa för att dela på bördan.
    "Och jag hoppas du vet att du alltid kan komma till mig om det är någonting."
Hon hade gjort så mycket för honom. Mer än hon kunde ana. Det minsta han kunde göra för henne var att ge någonting tillbaka.
    "Så kanske jag slipper leta upp dig i sömnen hela tiden." sade han med retsam ton.
Han hade aldrig sovit så dåligt som efter han gått med i Jägarna. Den första natten hade kommit som en chock för honom. Men det fanns ingenstans han hellre ville vara.