Hela natten hade han vakat över henne. Legat blickstilla med lyftat huvud och öronen spända uppe på hjässan. Vaksam, funderande. Han visste inte varför, men någonting störde honom. Kanske var det faktumet att han inte gillade att hennes före detta partner visste vart hon var. Kanske var det att han när som helst skulle komma tillbaka. Hennes förtroende skulle knäckas likt ett fågelägg som trillade ur sitt bo. Nej, han tänkte inte ta risken. Nu när han i stort sett hade henne lindad runt sitt lillfinger så tänkte han inte riskera någonting. När hon vaknade, skulle de ge sig av. Snabbt. 
   Othello anade att hon än inte skulle vakna på länge, förmoldigen behövde hennes hjärna tid att vila och lägga ihop ett och annat, så han reste sig tyst (efter att mjukt dragit nosen över hennes högra öra) upp och tassade ljudlöst ut ur lyan. Det var fuktigt av dagg i gräset dit solskenet, åtminstone den lilla värme som gav genom molnslöjan däruppe, nådde - men under granarna dröjde sig rimfrosten kvar. Det hade blivit kallt tidigt i år. Han älskade det. Med ett djupt, samlande andetag travade han iväg genom skogen. Hon behövde föda för att orka. Det var långt de skulle. Vart som helst, som inte var i närheten av vart de befann sig nu.
   Efter en dryg halvtimme hängde en kanin mellan hans kraftiga käkar. Det hade varit enkelt. Djuret hade varit alldeles för ungt för att förstå att man inte skulle stå mitt ute på ett fält och äta klöver. Det var inget stort villebråd, men tillräckligt för en frukost. Tålmodigt satte han sig utanför lyan och väntade på att hon skulle vakna och våga sig ut.

[Pax till Blööö <3]

Natten hade känts ändlös. I evigheter hade den fortsatt. Trots att tiken känt en dämpad rädsla när Othello krupit ner i lyan hade hon inte rört sig en millimeter. Länge hade hon legat med sinnet fylld av tankar. Aldrig hade hon känt sig så splittrad. Det här var väl fel, eller?
     Det var ett mirakel att varginnan slutligen lyckats somna. Rofyllt sov hon hela natten, utan att så mycket som lägga märke till omvärlden. Det var inte förrän några ljusstråk letade sig ner i lyan och fyllde den med ljus som hon vaknade till. Sömnigt blinkade hon några gånger, och höjde huvudet från jordgolvet. I solstrålen dansade damm ivrigt. Blue drog ett djupt andetag genom näsborrarna, och slogs av de överväldiga dofterna som fyllde lyan; Jayce, Othello. Återigen lindade sig många, kraftiga känslor in sig i varandra och lämnade henne oförstående. 

En svag doft av blod letade sig ner genom lyans mynning. Den skingrade de emotionella tankarna, och lät henne fokusera på den stilla hungern som bet i hennes mage. Ljudlöst hävde hon sig upp på benen, och kröp ut genom gången. Det skarpa dagsljuset ilade i hennes ögon, och tvingade henne att kisa. Det tog bara ett par sekunder innan de vänt sig tillräckligt; det skulle att sticka i dem i dagsljuset, men det hade blivit en vardaglig plåga hon lärt sig leva med. 
     Snabbt granskade hon den storvuxna, muskulära hannen som hade slagit sig ner vid ingången. Blue hade inte sett han i dagsljus innan, men hon förvånades över hur lika han såg ut. Själv såg hennes päls mer skär ut än natten innan, och den skimrade som fjäll i vattnet. De blåa ögonen sökte sig bort från hans bleka anlete, och emot haren. Kvickt såg hon bort, fortfarande inkapabel till att säga något.

Othello hade suttit och njutit av kylan i en halvtimme innan hans öron registrerade ett svagt prassel. De ryckte till och dreg sog bakåt mot lyan, och så gjorde även hans huvud. Han vände det av det vita tecknet upplysta ansiktet mot lyans öppning, och ur mörkret rörde sig en blek gestalt. Hon kikade, kisande, ut ur lyan (han anade att albinismen störde hennes ögon) innan hon registrerade honom någon meter därifrån. Hans grå blick vilade på henne i några sekunder. Hon verkade utvilad, men fortfarande blyg. Må så vara. Han skulle se till att hon tinade upp.
   Utan att säga ett ord lyfte han upp haren, släppte den framför henne och backade sedan undan en meter igen. Såg uppfordrande på henne att äta. 
   "Ät." Othello vände blicken från henne och vädrade i luften. De behövde ta sig därifrån. Snabbast möjligt.
   "Vi ska resa en bit idag.. Ni kommer behöva energin." Han sneglade på henne genom ögonvrån. Han visste inte om det sjunkit in ännu i hennes förvirrade sinne. En höglöpande hona blev sällan utan valpar efter händelsernas skeende. Detta var någonting han vetat om sedan planens födelse, att han återigen skulle bli far. Detta var bara ännu en sak som han inte reflekterade över. Det han behövde göra var att skydda henne och jaga. Det hade varit en nödvändighet, och han ångrade det inte.

Musklerna knöt sig en aning när den storvuxna hanen närmade sig henne. Haren damp i marken framför henne, och blicken följde den med precision. De triangelformade öronen var blygsamt vinklade bakåt. Trots att tiken var hungrig, så kände hon inte för att äta - ett typiskt symptom på hennes dalande mentala hälsa. Men Blue vågade inte säga emot, och Othello hade ju trots allt varit så vänlig och fångat den åt henne...
    I tystnad började hon äta på det livlösa djuret. De knotiga tassarna placerades emot dess bräckliga kropp för att ge henne stöd, då hon slet i dess skinn för att komma åt det fortfarande varma köttet.
    Ungefär halva haren hade blivit förtärd, när hon höjde huvudet. Energin hon fått gjorde genast utslag på hennes beteende. Om än fortfarande försynt och något skygg såg hon på Othello med något frågande ögon.
    "Vart ska vi?" Rösten var näst intill lika späd som hon själv. Den skära tungan svepte runt hennes käkar för att dra åt sig blod och rester som fäst sig i hennes färglösa päls. Öronen hade vinklat sig mer framåt, och ett alert uttryck speglades i hennes anlete.

Othello väntade tålmodigt medan hon åt, blickade oseende ut i skogen. Det var med en förvånansvärd hastighet Blue blev klar, och det var inte föränn då han vände blicken mot henne igen. De grå ögonen studerade henne noga, och han noterade snabbt förändringen i hennes beteende. Hon var plötsligt mer upprätt i hållninge, öronen låg framåt (om än fortfarande lite blyga) och ögonen hade fått en ny lyster. Hon var verkligen vacker, det var en tanke han inte kunde släppa.
   "Vart ska vi?" Hennes röst ljöd mjuk, men tunn, genom luften. Othello höjde nospartiet en aning i en tankfull min. 
   "Vi ska någon annanstans där vi kan stanna ett tag. Oroa dig inte." Hanen reste sig upp med vaga rörelser för att inte skrämma upp henne igen och tog den restrerande haren mellan tänderna. Han tog en tugga och svalde, varpå hans egen frukost var avklarad. Magen var fortfarande full av älgkött sen en jakt för ett par dagar sedan, han var inte hungrig.
   "Är du redo att ge dig av? Finns det något du vill göra innan?"

"Är du redo att ge dig av? Finns det något du vill göra innan?"
     Instinktivt ruskade hon på huvudet. Det tryckte i bröstkorgen på henne som att något var fel. Det var oro som grodde i henne. Men hon ignorerade den blankt. Det fanns inget här att stanna för, och vintern skulle snart greppa sitt isande tag om urskogen. Den enda tryggheten hon hade var denna främlingen, Othello. Den unga tiken hade klarat sig ensam många vintrar förr, med nöd och näppe - men något med hannen gjorde att hon kände att hon behövde honom. Blue kände sig så ynklig och sårbar i hans närhet, att det inte fanns något annat alternativ än att följa honom. Blue hade aldrig varit en ledare, utan en följeslagare. 
     "Ska vi lämna skogen för gott?" Återigen lät rösten spröd och bräcklig. De klarblåa ögonen hade granskat omgivningen lite lätt. Trots de hemsökande, sorgfyllda minnena så kunde hon inte neka att detta var ett hem. Skulle de nu hitta ett nytt? Vart skulle Othello föra henne? Varginnan tog några lätta, smidiga steg närmare honom och gjorde sig redo att börja vandra.

Blue ruskade snabbt på huvudet, och han lät sig nöja med det. Han lät blicken vila på henne i ytterligare några sekunder, funderade igenom åt vilket väderstreck de skulle bege sig, men hon avbröt hans tankar innan han hunnit någonstans.
   "Ska vi lämna skogen för gott?"
    Av någon anledning fann han det konstigt, som om hon redan accepterat att de inte skulle skiljas åt på länge. Kanske aldrig. Det lättade honom en aning. Det sista han ville var att tvinga henne .. Men han gjorde det han behövde. Othello skakade lätt på huvudet och smög ljudlöst upp intill hennes andra sida. Han puffade mjukt till henne i sidan. Löst och varsamt. 
   "Nej. Vi återvänder. I sinom tid." Sedan tryckte han lätt till henne på baksidan av högra frambenet och bad henne på så sätt att börja gå. Tillsammans började de vandra genom det gröna Ötamon.
   "Känner du till.. Kaiwood?"

Den lätta beröringen kändes som en våldsam stöt. Lätt ryckte hon till, men inte märkvärdigt. Lydigt började hon gå vid hans sida. Ögonen letade tomt framför henne. Fortfarande låg det en tjock dimma i hennes sinne, och gjorde henne oförmögen att bearbeta vad som hänt. Tiken kände sig tom, som om något fattades eller att något tagits ifrån henne - något nödvändigt för att hon skulle kunna fungera.
     "Känner du till Kaiwood?"  Blue vände huvudet kvickt emot honom, som om hon väckt henne. Ögonen var sekundvis frågande, något oförstående innan hon lyckades pussla ihop vad han sagt. Kaiwood. Det var där hon träffat Erathor sist; undra om han var kvar? Hon saknade honom. 
     "Ja, jag har varit där en gång tidigare." svarade hon lågmält. Ögonen släppte hans ljusa ansikte, och letade sig framåt emellan de höga trädpelarna igen. Det var en bit dit. Blue undrade varför han ville lämna Ötamon, men höll frågan för sig själv, något rädd över vad han svar skulle vara.

"Bra", avgjorde Othello dämpat och banade henne väg genom ett tätväxande buskage. Han stannade för en sekund till och ruskade på sig innan han återigen tog plats snett framför henne. 
   Det var mycket han ville veta om henne, men han ville givetvis inte pressa henne. Än så länge balanserade han fortfarande hela situationen på en knivsegg. Om några veckor kunde han ta sig djupare in i hennes sinne, men just nu nöjde han sig med det han visste - hon hette Blue, var svag i sinnet, hade en föredetta partner vid namn Jayce. Hon hade haft valpar som alla var döda. Det var inte mycket information. Ingenting som egentligen sa så mycket om just henne i helhet. Han var mycket nyfiken, men höll sina tankar inne. Men hennes tankar, var han i nödvändighet intressserad av. Han ville veta hur hon resonerade över situationen.
   "Vad tänker du?"

Blue nickade försynt till, ja, det var bra. När tystnaden tog över stannade tankarna av igen. Kanske var det en försvarsmekanism som utvecklats, men den tillät henne inte riktigt att ta in information som innan. Något verkade fattas henne. Hon kände sig driven av automatik.
     "Vad tänker du?" Tack gode gud, han pratade. Blue såg på honom igen, med något blygsamt i blicken. Vad tänkte hon? Ja, på hans fråga - men hon antog att han inte skulle uppskatta det svaret, så hon tillät sig att fundera lite längre.
     "På Kaiwood, och vintern." Lyckades hon slutligen klämma fram. Det var lösa trådar hon dragit, från tidigare tankar. Vintern var på väg och de var på väg till Kaiwood. Blicken slet sig ifrån hans anlete och tillbaka in i det smaragdgröna dunklet. 
     "Du då?" Frågan vinklades tillbaka bara för att hon inte ville att det skulle lägga sig en pressande tystnad över dem igen. Blue tyckte inte om den - den lamslog henne på ett obehagligt sätt. Men även om det var det huvudsakliga målet till varför hon frågat honom, så var det även för att de skulle spendera tid tillsammans; tid hon aldrig skulle få tillbaka, så hon kunde lika gärna försöka njuta av det. Tid var dyrbar, var en läxa hon nyligen lärt sig.

"På Kaiwood. Och vintern."
   Othello tillät sig att skymta ett av sina sällsynta leenden. De kylornas årstid.. Han älskade det. Hans päls längtade efter kyla att stöta bort och tassarna efter skare att skära igenom. Han var anpassad för ett snötäckt klimat, inte för värme. Leendet dog snart ut då han höjde blicken från henne och såg framåt igen. Det vandrade vidare under tystnad.
   "Du då?" Frågade Blue. Othello drog ett djupt andetag och tänkte efter. Han tänkte inte på någonting speciellt. Annat än den senaste dagen, natten. "Jag tänker på .. Hmm.." Othello vred öronen bakåt mot nacken i en tankfull min. Svaret lät sig dröjas några minuter.
   "Jag tänker på dig. Framtiden, och onekligen om det som just nu sker inuti dig. Och vad du tänker om det." Othello stannade till och ställde sig framför henne, satte sig markerande ner. Han ville veta. Det var nödvändigt, i och med att han i allra högsta grad var mån om hennes välmående.
  "Du kanske inte ens har.. Tänkt, på vad som sker med dig."

Den rossliga rösten fick hennes öron att vibrera. Den kvävande tystnaden lade sig på nytt när han dröjde med sitt svar. Blue koncentrerade sig på att andas, på att gå. Tacksamt så bröt han snart tystnaden. Blue följde honom med blicken, och stannade tvärt när han korsade hennes väg. Bestämt slog han sig ner framför henne. Albinons öron vinklade sig lite osäkert bakåt, men ögonen tittade honom i anletet.
    "Tänkt, på vad som sker med dig." Blue stirrade bara tomt på honom. Det var inte det att hon inte fattade, det var bara att något inte tillät henne göra det. Tankarna låg så tjocka och blockerande.
     "Jag kan inte." konstaterade hon något förvånat. Blicken som planlöst vandrat bort från hans ljusa anlete, såg tillbaka in i de stålgråa. En tryckande känsla började gro i bröstkorgen på henne igen, samtidigt som dimman började lätta en aning... Sekunder tickade oberört. Valpar? Valpar... Andningen blev svårare samtidigt som molnen i tankarna skingrade sig. 
     Trots att hon andades, så verkade det som att hon inte fick något syre. Benen började lätt darra, och tvingade henne att sätta sig ner. De azurblåa ögonen damp i marken, ner emot hennes tassar. 
     "Valpar." andades hon fram. Andetagen blev något snabbare, men mycket tunnare. Tiken försökte koncentrera sig på andningen, men det verkade som att luften försvunnit. Något skräckslaget såg hon upp på Othello, som inte alls verkade berörd av att den upphört att existera. Luften, vart var den? Syret, hon behövde det ju.

Othello granskade henne bara under tystnad. Lät det bara sjunka in, och det var tydligt när hon väl insåg saken. Han rörde fortfarande inte en min, lät henne på egen hand reda ut sinnet och känslorna som hennes azurblå ögon speglade. Minuterna tickade fram, långsamma men välbehövliga.
   "Valpar." Blue andades djupt, men hon tycktes inte syresätta sig ordentligt. Hon kippad efter luften, i illusionen av att inte få något - ångest. Han knep ihop ögonen några millimeter och vred huvudet ett par centimeter åt höger. Funderade. Hon tog illa vid sig. Nej, inte så, verkligen inte så, utan hon var chockad. Han lät henne.
   Men då minuterna tickade fram, öga mot öga, chock mot lugn, började han så smått tycka synd om henne. Han lät sig sällan känna medkänsla, men hon behövde stanna stark.
   "Du är i trygghet, Blue." Han rörde sig långsamt närmare henne, men stannade en halvmeter ifrån. "Du är trygg. Du klarar dig. Stanna med mig, så kommer allt bli bra. Jag lovar."

Den tvåfärgade tog några steg närmare, och den dova stämman ljöd. Trots att något inombords skrek åt henne att han var roten till ångesten, till förvirringen, till dimman av otydlighet i hennes sinne, så kunde var det en annan del av henne som bara lät sig vaggas till trygghet av rösten. Det tog några korta minuter innan hon lyckades hitta tillbaka till det stilla lugnet. 
     Den klara blicken sökte sig upp i det bleka ansiktet av honom. Där fanns något starkt, beskyddande med honom - något som gjorde henne så svag i hans närhet, svag för honom. Lättat andades hon ut, när hon började känna sig lugnare.
    "Det blir bra..." viskade hon tyst, mest för sig själv. Ja, det skulle bli bra. Othello var en säkerhet - han kunde ta hand om henne, om dem... Valparna. Det tryckte lätt i bröstet av tanken. Trots att Othello var en blott främling så kunde hon inte annat än älska valparna. Hennes. Det var en lång väg till deras födelse men hon längtade.

Det tog en stund innan Blue verkade återfå modet att se honom i ansiktet. Han såg tillbaka, uttryckslös, men ögonen var mjuka. Ja, det skulle bli bra. Att hon var rädd var väl normalt, men förmodligen skulle hon så småningom försonas med tanken. Iallafall var det hans förhoppning. Trots allt - blev hon dräktig hade hon ju inget val. Valparna skulle finnas där vare sig hon ville eller ej. Hon var tvungen att acceptera det. Punkt.
   "Mycket bra, Blue." Sade han dämpat. Sedan backade hanen ett halvt steg innan han långsamt svängde runt och erbjöd henne att börja gå igen. Jo, det skulle bli bra. Det skulle han se till för henne. 
   När de återigen började färdas framåt lät han henne vara i fred för att smälta sanningen.


[Avslutat]