Den unga hanen vandrar över marken mellan gamla pilträd. Att vandra dessa marker känns overkligt bekant. Tassarna för sig vant över marken. Klorna rispar lätt i jorden. Bakom hanen följer en sträng med rosor. Se växer upp där hans tassar placeras för att sedan försvinna ner i jorden igen när de når ett avstånd på ca en meter till varghanen. Han har lärt sig kontrollera rosorna. Döljer dem för det mesta. Men den senaste tiden har väckt massa förvirrande tankar i hans huvud. Tankar han inte bara kan släppa eller knuffa undan för senare tillfälle. Det är tankar som måste tas om hans på en gång. Annars känns det som att han kommer spricka.

Det är sen eftermiddag. Solen färgar himlen i massa magiska färger. En mjuk sken tycks vila i pälsen på vargen. Han har samlat på sig massa solenergi. Hans kropp kan inte ta emot mer. Inte nu. Han skulle behöva göra av med lite. Men inte här. Den här platsen känns så fridfull. Skänker ett lugn till hans uppjagade inre. Men det känns just nu bara som att något lagt ett lock över burken. Burken är så full att locken hotar pressas bort. Hade det varit ett annat tillfälle. Då hanen varit mer lugn och tillfreds i sinnet hade det nog varit en skön promenad han befunnit sig på.

Han stannar upp. Den gyllene pälsen liknar smält guld. Öronen ligger mot nacken. Men det vilar inget aggressivt över vargen. Vad som stör honom mest är det Phoenix berättade när de möttes. En varg som tedde sig bekant även om Zodiac inte kunde bara sådär plocka fram minnet. Det är som att hans eget huvud retas med honom. Han har många gånger funderat om han kanske råkat ut för något. Ett slag mot huvudet eller något som fått honom att tappa minnet. Men inte ens det kan han minnas. Om något sådant skulle ha hänt. Om det är så som den äldre hanen sagt. Att Zodiac blev tagen... Nej, en birriterande huvudvärk hamrar innanför pannbenet. Han kan inte komma på vad som kan ha hänt. Men han kan bara inte minnas allt det Phoenix berättat för honom. Zodiac kan inte ens minnas sin egen syster. Därför har han letat sig hit. Han vet exakt var Treontha har sitt revir. Underligt ter det sig. Pakten lämnade väl Numoori kort efter att Zodiac faktiskt fick plats i pakten? Minnena driver med honom. En låg grymtning lämnar hanen innan han sätter kroppen i rörelse igen. Den långa svansen hålls höjd för att den inte ska släpa i marken. Något han ogillar är när det fastnar för mycket smuts och skräp i pälsen.

Men han har sökt sig hit. Till Silverpile. Osäker på om han faktiskt vågar gå närmare. Han söker svar. Kanske de bästa svaren kommer fram om han lyckas möta henne?

[PAX TILL MURDEROTIC]

Kanske han hade lyckats tränga bort tankarna för ens stund. Den friska luften på denna plats ter sig nästan renande på något sätt. Huvudvärken är mindre bultande nu. Mer molande. Men fortfarande på ett irriterande sätt. Hanen hade inte mycket fokus på omvärlden. Försöker brottas med sig själv på ett mentalt sätt. Han stod nästan inte ut.
Men så börjar rosorna som fortfarande följer hans tassar viska till honom. Någon befinner sig i närheten. Någon de har ett starkt minne av. De ber honom höja blicken som han sänkt till marken. Ber honom se in i de likafärgade ögonen.
Hanen stannar upp. Blir ställd över vad han ser. Hjärnan börjar gå på högvarv igen. Huvudvärken stegrar sakta igen. Han ser på den vita tiken. För hans inre syn brottas minnen han inte trodde sig ha tillsammans med minnen han fått inpräntade i skallen. Pakten hade än dock splittrats tidigt. Han hade inte hunnit bli riktigt så inbiten ännu. Men han kunde inte minnas något av sitt tidigare liv. Vem han var. Om han ens hade någon familj. En plats att kalla hem. Kanske var det därför han börjat vandra. För att han ville finna den rätta vägen. Finna sitt ursprung. Men det var inte förrän han hade kommit till Numoori som hjulet hade sats i rullning.
Han står stilla. Ser på den ljusa tiken framför honom. Ser in i hennes gula blick. Och han känner igen sig. Han minns nu. Men samtidigt går det inte att greppa. Han ruskar omedvetet på huvudet för att försöka få någon rätsida på tankarna som virvlar om varandra i hans medvetande.
Åter ser han på tiken. Ena örat spetsas medan det andra ligger kvar på sin plats mot hans nacke. Han ser handfallen ut. Förvirrad. Frustrerad. Han lyckas inte samla sina anletsdrag. Han lyckas inte samla sig alls.

Han står kvar. Oförmögen att röra sig för stunden. Oförmögen att samla sig tillräckligt mycket för att lyckas få kontroll över kroppen och talföret. Han är förlorad i minnen som likt en film spelar upp för hans inre i rapidfart. Som om de letar rätt på sin rätta plats för att hanen lättare ska kunna få grepp om dem. Båda öronen lägger sig mot nacken. Osäker över det hela. Ännu mer förvirrad blir han av att höra henne uttala ett namn hans medvetande trodde gått förlorat för länge sedan. Det är som att det klickar till i huvudet på honom. Men han kan inte förmå sig själv att öppna munnen. Han ser på tiken när hon kommer närmare. Nog vill han besvara henne. Men han lyckas inte komma på hur han ska göra för att få kroppen att lyda. Hon kommer närmare. Han ser in i hennes gula ögon och förvånas över de tårar som hotar att svämma över däri. Febrilt försöker hans hjärna få någon rätsida på all kalabalik. Ett namn dyker upp. Som på en storbildsskärm. Lyser mer neonfärger för att det åter ska präntas in i hans medvetande.
"Indira". Läpparna uttalar ovant namnet. Men ändå känns det så lätt som om det trots allt är något han har gjort många gånger. Det klickar till i huvudet på honom. Han blinkar några gånger. Känner sig för första gången på väldigt länge osäker för vad som kommer hända nu. Minnena är åter på sin plats. Det är dock fortfarande ett stort svart hål som gapar på en viss plats. Hur kunde ha glömma?

Frågan kom som han förvånande nog väntat sig. Utan att han riktigt kunnat tänka på det själv. Men det är en fråga han vill kunna ha svar på. Men han vet inte om han kan det. Han sänker huvudet något. Undviker att möta hennes blick för en stund. Han försöker samla ihop orden. Bygga upp meningar som kan låta vettiga. Men ingenting låter vettigt i hans huvud just nu.
"På vandring". Blir hans var. För det är trots allt det han har varit. På vandring hela sitt liv. Han har fått uppfostra sig själv. Kanske är han något socialt handikappad. För Pakten var inga direkta förebilder. Och en ensam valp eller ungvarg som har glömt allt om sitt förflutna har inte många valmöjligheter.
Han förstår om hon finner svaret otillfredställande. Men han vet inte hur han ska förklara det hela då han inte kan få grepp om det själv. Han ser på henne igen. Möter hennes blick. Det är något han aldrig har haft svårt för. Att se någon annan i ögonen. Men just nu känns det svårare än någonsin.

För första gången sedan mötet med just den nämnde Zakynthos känner Zodiac ilska blossa i bröstet. Det darrar till i läppen och spetsarna på huggtänderna blottas bara för någon ynka sekund. Öronen stryker sig mot nacken. Den hanen har han inte mycket till övers för. Bara irritation, frustration och ilska känner han inför denne.
"Den patetiska ursäkten till varg var jag faktiskt glad över att slippa. Alla gick sin egen väg. Min vandring har jag gjort ensam". Svarar han henne. Han har vuxit upp på vandrande tass. Även om det är mycket kvar han har att lära. Mycket som fattas honom på grund av att han just växt upp ensam. Han har många fel och brister.
Pakten hade tagit den gyllene valpen från flocken han föddes i. Ha hade fört bort honom för att döda honom. Pakten tar aldrig några fångar. De kidnappar ingen. De dödar alla. Zodiac hade varit död. Han borde ha varit död. Men han tackar ingen för sitt liv. Just då hade valpen inte sett någon annan utväg än att på sina bara knän be om en plats i pakten. En plan hade varit utarbetad. Att han kunde lära av dem. Sedan använda deras svagheter emot dem. Men det hade gått snett. Han var glad över att pakten splittrats. För svagheten hade varit att ingen kom överrens. Alla ville leda men ingen ville lyssna. Valpen kunde ha försökt fly redan då hans liv skonats för att bli en paktmedlem. Men redan då hade han kanske insett att han förmodligen inte skulle kommit långt och mött en säker död.

Han lyssnar på hennes ord. Men kan inte ta dem till sig. Visst har ändå vandringssällskapet stor betydelse. Man kan lära sig mycket mer om man har någon vid sin sida. Men faktiskt så fanns det ingen i pakten han ville vandra med. Men ensam ville han inte heller vara. Det ville han aldrig riktigt då. Men det har ändrats. Nu mer är ensamhet nästan det enda han känner till.
"Det är kanske sant. Men det är bättre att vandra ensam än med sällskap man inte står ut med". Han ser på henne igen. Försöker utröna vad det är hon försöker få ut av allt det här. Zodiac har varit ensam för länge. Misstänksamheten mot allt och alla har växt sig kraftigt stor. Det känns hela tiden som att alla är ute efter honom. Men i slutändan är det bara hans eget huvud som jagar honom.
"Vilket annat sällskap hade varit bättre än någon av de". Säger han och fnyser samtidigt som han vänder bort huvudet. Tjurskallig är ett annat av hans drag. Han hade faktiskt inte velat stå där ensam som han hade gjort. Han hade behövt någon vid sin sida. Men ingen fanns det som ville göra honom sällskap. Ingen fanns det vars sällskap han föredrog och uppskattade. Han hade bara sig själv.

Egentligen betydde det inget för henne, angående vilka han hade vandrat med. Den riktiga frågan va väll, om det var något han ville? Eller varför?
Han hade lämnat dom alla bakom sig, försvunnit samma dag som den patetiska pakten förlorat slaget.
Dom alla hade försvunnit tillsammans och sen inte dykt upp igen först efter alla dessa år.
År som fått henne att förtränga det mesta och glömma bort. Glömma bort det hon inte ville ha med att göra.
Den vita tiken drog ytterligare ett till andetag, höjde blicken smått innan hon sänkte den och återigen såg in i broderns ögon.
- Varför lämnade du oss då?
Läppen drogs svagt upp då hon gick rakt på sak.
Svansen slog till genom luften så elektriciteten inom henne laddades på och små gnistor uppenbarade sig från den långa svansen.

Orden slog hårt på honom. Han backar ett halvt steg. Ofrivilligt.
Han hade inte lämnat dem. Det hade inte varit vad han ville.
Men sen... Han hade bara inte kunnat minnas. Vad var felet?
"Jag lämnade er inte. De tog mig. De ville döda mig". Han sänker huvudet smått.
"Jag lyckades rädda mitt liv genom att gå med dem. Min tanke då hade varit
att lära deras svaga punkt och förgöra dem inifrån". Han andas ut och ser bort.
"Men de förgjorde sig själva. Splittrades för att de inte kunde ena sig själva.
Det var deras svaga punkt. Ingen ville följa den andre". Han fnyser kort.
"Det var ett tag efter att de lämnat Numoori. Jag hade planer på att fly. Men...".
Ett dovt morrande lämnar hans strupe. Han ser fortfarande inte på henne.
Öronen stryker sig mot nacken.
"De hade bara dödat mig. De låter ingen komma undan". Nu ser han på henne igen.
Möter hennes blick.
"När jag sedan såg mig stå där ensam kunde jag inte för mitt liv minnas vad jag kom ifrån
eller hur jag hittar dit igen". Det märks på honom att det är något som plågat honom länge. Han kunde inte minnas. Och det gjorde ännu ondare att inte veta varför han inte kunde minnas. Han ruskar på huvudet och kniper ihop ögonen.
"Jag vet inte varför men jag kunde inte minnas. Men jag ville hitta hem igen".
Han öppnar ögonen. Stirrar trött på en punkt i jämte sin vänstra tass. Det är så mycket som har plågat honom i alla år. Han har försökt reda ut allt men mörkret har bara omslutit honom med och mer. Som det inte ville att han skulle minnas.

Han brottas med känslor, förvirring och frustration. Ilska mot pakten och över att han inte kunde minnas. Han minns det mesta nu. Allt tack vare henne. Hon må vara hans syster. Men det var länge sedan. Han vet bara att han inte vill vara ensam länge. Men att lita på någon annan kan han inte. Inte ens på sin egen syster. Han vet inte vem hon är. Hon vet inte vem han är.
Han sätter sig ner. Den långa svansen ligger slarvigt i något som kan likna ett sicksack-mönster bakom honom. Öronen ligger kvar mot nacken. Men inte lika ilsket nu som när hon nämnde Zakynthos namn. Den vargen ville han inte veta av längre. Han hade önskat att den större hanen varit död. Men han hade stött på honom i Ken-Yak för inte så länge sedan. Han vill inte ens minnas det mötet.
Zodiac suckar. Försöker samla sig så gått det går. Så här brukar han inte vara. Han brukar vara iskall och likgiltig. Visar ingenting utåt om det inte är något som irriterar honom eller att han helt enkelt leker med andra. Men nu lyckas han inte samla sig tillräckligt mycket för att lyckas.
Han reser sig upp igen. Piskar till mes svansen och smuts släpper sitt grepp om pälsen. Han ser inte på henne längre. Det är förvirrande som det är. Det är tufft. Han har haft ett hårt liv. Har fått kämpa för sin överlevnad varje dag. Han hade kanske blivit annorlunda om han inte tagits från flocken. Det vet man inte. Hans liv hade varit dödsdömt. Det är det väl fortfarande. Han har ingenstans att ta vägen. Han kan inte förlåta sig själv för att han glömt. Men det är så verkligheten ser ut.

Vad hans planer är nu? Det är en bra fråga. Han verkar ha fått svar på det mesta
bara genom att få tillbaka minnet av vem han är.
Vem han var rättare sagt. Vem han är nu har han ingen aning om.
"Jag vet inte. Minnena verkar ha kommit tillbaka till viss del. Det var det jag strävade efter".
Han suckar. Har lyckats samla sig rätt bra nu det sista och han ser på henne.
"Jag har ingenstans att ta vägen längre". Kanske hade han hoppats. En liten del av honom.
Att han kunde komma hem. Men när han ser på henne är han inte längre lika säger på
om han längre har rätt att kalla det hem. Allt har förändrats. Det har gått för lång tid.
Ska han börja vandra igen? Han vill inte vara ensam längre.
Han ser på henne. Ett litet oläsligt leende leker på hans läppar för en stund.
"Du är lik mor". Säger han. Sen plågas han åter av minnet. Vänder bort huvudet.
Phoenix hade sagt att de inte fanns längre. Det är bara hon som är kvar i livet.

Han ser inte på henne förrän hon öppnar munnen och talar igen.
Han möter hennes blick. Hon har saker som måste göras.
Han undrar vad det är. Om det har något relaterat till flocken.
Han nickar.

Öronen ligger fortfarande bak mot nacken. Det gör de ofta nu för tiden.
Men han är lugn nu. Lugn och faktiskt glad över att ha mött henne.
Att hon kunde hjälpa honom få fram alla de minnen som han genom alla
år febrilt har försökt få fatt på.

Men han känner sig ensam. Han vill möta henne igen. Därför tar han
till sig hennes ord.
"Då kommer jag vänta dig, syster". Svarar han henne.
Nu har kylan och likgiltigheten börjat ta plats i hans anlete igen.
Men en viss värme riktad mot henne kan ändå antydas.

Han nickar kort åt hennes ord. Har inga tankar på att stoppa henne. De har trots allt egna liv. Även om hans inte är mycket att skryta över. Allt han kan göra är att fortsätta kämpa. Kanske någon dag finner han en plats att slå sig ner på. Var den platsen är någonstans vet han inte. Han har inga stora förhoppningar. Han vet inte vad morgondagen har att erbjuda. Han kan bara vänta och se. Lite gladare känner han sig i alla fall efter att ha hört Murderotic's ord. Att hon ska finna honom när hon är tillbaka från vad det nu är hon ska göra.
"Vi ses, TicTac". Säger han och ser efter henne när hon går förbi honom(?) och börjar lämna platsen bakom sig. Då fortsätter Zodiac helt enkelt rakt fram han med. Fast åt andra hållet. Han vet inte vart han ska gå härnäst. Tassarna får bestämma.