[Det här rollet är för Blue och hennes valpar Valkyrian, Varya och Vit. Utspelar sig efter vintereventet.]

Veckor av onaturliga fenomen verkade äntligen ha slutat. Vad som hade hänt hade varit utom den vildaste fantasin, men i slutändan verkade inget ha kommit till skada. Trots att många säkert fruktat för sitt liv. Blue var en av dem som oroat sig över det smaragdgröna ljusstråken och hur de skiftat till rött, samt över hur vattnet fått blodets färg och mycket annat. Det som hade skrämt den nyblivna modern mest var när norrskenet verkade falla ner - långa, dansande trådar av ljus föll från skyn. Men även de hade verkat ofarliga.
     Några dagar hade passerat sedan norrskenets närvaro hade släppt. På något vis hade Blue vant sig vid det gröna skenet och solens vanliga sken kändes något främmande. Men hon hade vant sig fort. 

Blue låg tillsammans med sina tre valpar i lyan. Utanför rasslade kalla vintervindar i de skyhöga trädtopparna. Blue stirrade ut ur öppningen. Valparna hade ännu inte fått lämna lyan i Blues skräck för vad som hänt. Modern hade mer eller mindre fått kämpa för att hålla dem kvar, åtminstone de två nyfiknare - Varya och Valkyrian. Vit höll sig mer vid henne än någon av de andra, vilket var förståeligt. Blue hade tidigt märkt att hon var annorlunda jämfört med hennes jämnåriga syskon, och Blue kände inte heller igen hennes beteende i någon av hennes tidigare valpar. Vit behövde mer omsorg än några av de andra, vilket inte störde henne men gjorde henne lite oroad.
     En mjuk suck lämnade henne. Det var dags att få låta dem se omvärlden. Trots att hon mer än gärna hållit dem i lyan för evigt, så visste hon att hon inte kunde. Det låg mycket blandade känslor i henne när hon såg på de sovande valparna. Minnen från tidigare var fastbrända på hennes sinne - hon bad till vad som än fanns där ovan himmelen att slippa förlora dessa med. Men det gick inte att inte känna glädje och lycka över dem. Blue var så innerligt stolt över sina små. Ett försiktigt leende spred sig över hennes läppar, och hon sträckte sig efter Vit som låg närmast henne. Med varsamma, kärleksfulla slickningar över hennes huvud försökte hon väcka henne.
     "Älsklingar..." andades hon med en varm röst. Varya började smått röra på sig till ljudet av moderns stämma. Med sömndrucken blick såg hon upp på Blue. Nyvaket blinkade hon som för att skärpa blicken, innan hon såg sig omkring för att försäkra om att alla var där.
     "Mamma..." sade hon med trött röst, innan ett gladlynt leende bröt sig upp i hennes anlete. Svansen på den unga började slå ivrigt. "Är det morgon?" stämman var genast mycket gällare och gladare. Morgon betydde leka för den valptiken. Blue nickade som svar, innan hon sträckte sig efter Valkyrian för att lätt putta till honom med nosen.
     Varya kravlade såg upp på benen, och klättrade över sin broder som låg vid henne. Den svartvita klängde sig upp emot sin moder, och klättrade halvt upp på henne men sprattlade hetsigt med bakbenen, och råka träffa Valkyrian i ansiktet.
     "Oj!" utbrast hon, innan hon började skratta. "Förlåt, Kyrian!" sade hon emellan skrattet. Blue gav den tvåfärgade dottern en något bitter min som tydligt visade missnöjet över Varyas oförsiktighet.
     "Såja." sade Blue med en lugnande ton. Butterheten i hennes näpna anlete slätades ut och ersattes av det moderliga leendet igen. "Idag ska vi gå ut." sade hon. Varya började intill skaka av exaltation. Svansen började veva ännu intensivare, och på samma skoningslösa sätt började hon klätta ner från mammans rygg. Utan att vänta tog hon språng emot lyans mynning, innan Blues bestämda röst avbröt henne.
     "Varya!" beordrade hon, och den tvåfärgade dottern stannade upp. Öronen fälldes ner och med en skamsen blick såg hon emot sin mor. "Du får inte gå ut utan mig." sade Blue, med en blick som visade allvaret i vad hon sade. 
     "Okej..." svarade Varya tystlåtet och något besviket. Blue reste sig försiktigt upp, och såg på de andra två valparna leendes.
     "Kommer ni?" sade hon mjukt och uppmuntrande innan hon försiktigt tog sig ut ur lyan och stannade utanför för att se ner på de små.

Tätt intill moderns päls, lyssnade på hennes betryggade hjärtslag och syskonens andhämtning, hade Vit somnat kvällen innan. Ihopkrupen till en luddig boll, med de valpigt blåfärgade ögonen sömnigt slutna. Nosen intryckt mellan frambenen och bakbenen tryckta mot magen, på andra sidan av Blue än var de andra syskonen befann sig vilket blivit något av en vana, en vana hon ärligt talat inte förstod sig på. Egentligen förstod hon sig inte på särskilt mycket alls i världen - bara det lilla mamma berättat. Någonting om ett stort brett blått uppe, och grönt eller gult nere eller brunt nere. Om andra mamma, fast som inte var mamma eller syskon. Hon förstod att de såg olika ut än mamma, Valkyrian och Varya, men hon kunde inte föreställa sig hur det kunde komma sig. Eller hur det såg ut utanför den varma, trygga lyan.
Blue hade förklarat att de skulle få se, en dag. När de vuxit sig större. Och den dagen verkade vara idag.
Vit blev för en gångs skull väckt, och redan då insåg hon att det var någontng märkligt på gång. Annars fick de alltid sova hur länge de ville. Sömnigt blinkade hon, rensade ögonen ifrån skräp och gäspade sedan stort så alla de vita gaddarna till valptänder blottades. Sedan höjdes huvudet då hon, fortfarande trött, kikade upp mot modern som hade rest sig upp. På andra sidan var syskonen redan uppe, åtminstone Varya, som avslöjade sin framfart genom att sparka till Valkyrian .
"Mam..", hon avbröt sig för att återigen gäspa, "ma.. Ut?" Blicken klarnade plötsligt och valpen tog sig upp på benen. Varya var redan i färd att rusa ut, men stoppades av Blue. Ut. Ut.. Osäkert slickade sig valpen om nosen. Öronen vändes bakåt, och några försiktiga steg togs framåt då hon följde moderns försvinnande svans med blicken. Ut, ja. Ville hon verkligen det? Tänk så ramlade det blåa stora breda ner på dem, det hade ju lyan gjort. Bara lite när Valkyrian krockat med väggen, men ändå.
"Mamma.." Gnällde Vit och smög närmare utgången. En smal gång ledde de sista metrarna ut, men dit hade hon inte kunnat se på grund av något ljust och starkt som skymde synen. Nu kikade hon tyst ut mot det ljusa. Mamma hade försvunnit emellan det. Vit backade undan ett steg. "Bits det ljusa? Det bits i ögonen ju."

[älskar vit redan, hihi. ljuset sved i ögonen och hon tror att ljuset bits <3]

Han hade somnat som en boll nära både Varya och mamma, men hade under natten sträckt ut sig så att han såg ut som en lång rundel istället för en boll. Ett öra höjdes mot moderns röst som ända tecken på att han hört innan det föll ner igen, det såg ut som att han sov. Moderns nos fick honom att öppna ögonen och han vände huvudet mot henne. Svansen slog mjukt mot lygolvet när han sömnigt log mot mor.
En hård spark i ansiktet fick honom att sätta sig upp med ett litet tjut. Han såg sårat på systern som sparkat till honom, men var snabbt efter henne och nafsade henne i hasorna. Det var inte fören han hörde modern säga att dem skulle ut som han gav upp jakten på sin syster. Med stora ögon såg han på modern som om hon skämtade innan svansen långsamt började vifta tills den gick som en propeller.
Med en valps klumpighet följde han efter Varya mot öppningen men stannade likt systern på moderns varningsord. Han såg med bedjande min på henne och följde hennes rörelser när hon reste sig upp.
Svansen började frenetiskt veva när han fick tillåtelse att gå ut, men han lät trots det mamma gå före. Han svepte med blicken runt sig och såg att Vit stod kvar. Med ett leende travade han fram till henne och slickade henne på kinden.
"Kom." manade han med ett leende och gick före. Han hade aldrig förr sett utsidan, men hade försökt att både smita ut och kika på det som fanns utanför. Men nu skulle han äntligen få se allt.
Så fort han bara kunde följde han mamma i hälarna och blinkade mot det otroligt starka ljuset. Han stannade med framtassarna utanför lyan och baktassarna kvar i lyan för att blinka mot ljuset. Alla nya dofter fyllde hans nos när han drog djupa andetag.
Vad han hade förväntat sig visste han inte, men det var inte det här. Mamma hade ju berättat lite, men att det kunde lukta så mycket hade han svårt att få grepp om. Omgivningen började ta form och svansen gick som en propeller bakom honom när han rusade ut i det gröna. Det var kallt ute, men det fanns grönt nere och grönt uppe och där emellan där emellan fanns det brunt. Han började snurra runt för att se på allt och allting blev väldigt suddigt. Han stannade och stod svajande på stället ett tag innan han vände sig mot syskonen, skällde och började skutta runt för att uppmuntra till lek.

Den tvåfärgade dottern lät knappt modern gå ut, innan hon rusade efter. Utanför lyans mynning var marken grön men nyanser av vitt låg som ett täcke över allt. Valpen visste inte vad det var, men marken var kall under henne och inte alls lik den som hon sett inuti i lyan.
     "Vad är det här?" sade hon och tittade ner i marken. Det liknade inget hon sett förut. De blåa ögonen såg upp och ryckte till av åsynen. Högre än något hon någonsin kunde tänka sig reste sig långa saker. Var det där träd? "Och det där?" sade hon med en tankfull ton.
      Blue log åt henne, men lät henne vänta på svar då hon sänkte huvudet för att få bättre uppsyn i lyan. Där stod Vit fortfarande, trots att hennes syskon båda var ute.
     "Älskling..." sade hon med en varm, uppmuntrande stämma. "De är ingen fara. Jag är här." Ett moderligt leende fanns i hennes ljusa anlete.
     Varya tog några prövande steg på det mjuka underlaget. Trots hennes förvirring och alla överväldigande sinnesuttryck som världen gav henne så gillade hon det. Hon gillade det som fanns här ute. Hon gillade hur nytt och främmande allt var. Nyfikenheten sprudlade i den lilla valpkroppen. Varya tog några språng omkring, innan hon såg mot sin broder.
     "Kyrian!! Har du sett? Känner du lukten? Vad är det för något? Jag har aldrig känt något sånt..." Orden sprutade ur henne i sådan hast att det nästan var omöjligt att svara. 
     "Vit! Kom så får du se! Det är jättefint!" intygade hon medan den blå blicken sökte sig uppåt. Där ovan var det bara grönt, men hon kunde skymta något annat bakom den. Var det gröna himmelen? Eller det där bakom? Så mycket fanns att fråga så hon visste inte ens vart hon skulle börja.

Valkyrian skyndade förbi henne efter ett uppmuntrande slick på hennes blekt vita kind. Hon följde brodern med blicken då han försvann ut i det ljusa som bet i ögonen. Ögonlocken fladdrade över de ljusblå fälten i ögonen då hon fundersamt försökte få en skymt av de andra. Långsamt tog hon ännu ett steg framåt, då moderns röst hördes, mjuk mellan ljudet av Varyas som pladdrade på därutanför. 
Öronen vreds långsamt framåt, innan hon efter att ha samlat mod tog ett plötsligt skutt framåt, genom ljuset och ut i den kalla luften. Hon blinkade mot den ljusa omgivningen innan hon vande sig vid allt det ljusa som klädde marken, och ett litet leende spred sig på de skära läpparna då hon svepte med blicken omkring sig. Nått stort blått där uppe såg hon inte, istället var världens tak täckt av någonting grönt som såg fluffigt ut på långt håll. Överallt var det bruna, långa saker som verkade hålla uppe det gröna. Och så var det vitt, vitt överallt, som hennes päls. Och det vita var kallt mot trampdynorna. Förundrat lyfte tikvalpen på högertassen och kikade under den, där lite snö fastnat och snabbt smälte bort. Svansen började svepa bakom henne då blicken sökte sig bort mot modern. Valkyrian och Varya brydde hon sig inte om för tillfället.
"Mamma vad är det vita kalla?"

Han hade stannat upp och sniffade nu på det vita som fanns på marken. Svansen gick som en propeller när han såg upp på systern som ropat på honom. Han slog mad tassarna i marken så att vitt yrde och skuttade sedan mot Varya. Med ett flin stötte han till henne med skuldran och studsade sedan iväg, ivrig över att börja leka på en större yta.
Han rusade in mellan mammas ben, runt dem och fortsatte sedan i full karriär mot Varya. Även om han ville att Vit skulle vara med och leka hade han lärt sig att inte dra in henne fören hon ville.
Med ett så långt språng som han kunde kastade Valkyrian sig på Varya, glatt morrande och med snöflingor överallt. Han studsade åter bort från Varya och skällde medan han stod på armbågarna.

(öhuuummm... kort....)

Ett varmt skratt lämnade modern till dotterns ändlösa frågor, och när sonen sprang runt hennes ben innan han sedan attackerade sin syster. Den blå blicken följde dem en stund. Men så fort Vits ljusa stämma hördes över ljudet av leken som pågick på andra sidan henne. Ett mjukt leende trädde över hennes läppar och hon sänkte huvudet till Vits nivå.
     "Det kallas snö." förklarade hon och puttade på det med nosen så det flög lite i den ljusa dotterns ansikte. Ett kort, uppmuntrande skratt lämnade Blue innan hon fortsatte. "Det är inte farligt." förklarade hon. "Det kommer från himlen. Här faller det bara på vintern, men på vissa ställen så finns det alltid." Blue såg upp emot det gröna lövtaket ovan. Även på sommartider var det tätt, men när snön lade sig som ett täcke ovan träden så var det nästan omöjligt att se himmelen. Det gjorde skogen mörkare än vanligt, men lindrade smärtan i hennes och Vits ögon. Det Vit förklarade som "bitande".

Varya såg på den vita omgivningen. Det kalla verkade försvinna i hennes päls när hon rullade i det. Precis som Varya skulle fråga så flög brodern på henne. Överraskad föll hon omkull, och såg sig något omtöcknat omkring innan hon såg hur Kyrian hoppade iväg. Ett gällt skratt lämnade henne och hon hävde sig upp på benen. Den tvåfärgade följde sin broders exempel, och föll ner i lekposition. Svansen var högt ljud och viftade intensivt bakom henne. Systern besvarade broderns gläfs med gälla skall innan hon tog avsprång för att attackera honom. Nära nog så slog hon ut frambenen för att greppa tag om hans hals och lätt bita honom i ena örat.

"Snöö?" Upprepade Vit tankfullt och skulle precis undersöka saken närmare då moderns nos förde upp ett litet moln av de minimala, vita kristallerna mot hennes ansikte. Förvånat spratt hon till, och gav upp en rungande nysning då en flinga letade sig in i nosen. Sedan plirade hon än mer förvånat upp mot Blue, innan ett leende åter klädde hennes ansikte och ett plingande skratt steg ur strupen. "Det vita sticks i nosen." 
Hon gnuggade den mot frambenet, innan valpen tankspritt lät blicken vandra mot syskonen. De var i färd att inleda en brottningsmatch, och det ryckte lätt i både öron och svans då hon övervägde att kanske ta sig dit. Hennes fokus landade dock snabbt på någonting annat, då lite snö föll av en gren och fick henne att hoppa till. Lite nyfiken på vad som rört sig lockades hon att se vad det var, kikade hon återigen upp mot Blue och gav sig sedan iväg för att undersöka den nyblivna snöhögen. De kommande minutrarna roade hon sig med att sticka ner tassen i det kalla vita och skapa djupa hål i snön till ljudet av syskonens skratt.

Han tjöt av skratt när systern gav sig in i leken. Han mötte henna på två ben och pep när hennes tänder nöp honom i örat. Skrattande tryckte han sig mot Varya genom att trycka ifrån med benen. Fortfarande skrattande stack han fram huvudet och slickade henne på sidan av nosen. Som av ett plötsligt infall släppte han henne och skuttade bak ett steg.
Blicken gled helt kort till Vit som hade lämnat deras mor för att utforska en snöhög. Som om han just kommit på någonting spetsade Valkyrian öronen och rusade fram till sin mor.
"Mamma!" tjöt han och viftade exalterat på svansen "Hur långt för vi gååå?" Han sneglade på sina systrar och studsade nästan på stället. Han ville gå på upptäcktsfärd, och leka med Varya... Men upptäcktsfärd!

Ett mjukt, klingande skratt lämnade henne åt den ljusa dotterns uttalande. Den plötsliga leken mellan syskonen avslutades abrupt då sonen kom i full fart emot henne. Ett varmt leende höll i sig hela tiden. Varya som tappat balansen när Kyrian hoppat undan kom strax efter sin broder, och såg med en entusiastisk min på Blue. 
     "Vi kan väl hålla hos här idag?" sade hon lugnt. "Om vi utforskar allt idag, då har vi ju inget att göra sen." sade hon med ett kort skratt. De azurblå ögonen lämnade de två syskonen för att söka sig till den mindre som stod en bit bort och undersökte en mindre snöhög lite närmare. 
      "Det finns mycket att göra här också." sade hon efter en kort tystnad och såg tillbaka på de unga. Med långa, travande steg gick hon bort emot Vit men passerade henne med bara några steg. Modern sänkte nosen och luktade runt lite i snön omkring innan hon med bara några tag med tassarna grävde upp en pinne. Blue plockade upp den och släppte den vid Varya som kommit närmare för att se efter vad hon gjorde.
     Blue hann inte så mycket som säga något innan Varya hittat glädjen i den, och började intensivt tugga på den. Svansen vevade bakom den tvåfärgade dottern konstant.

Steg bakifrån fick valpen att höja huvudet från snön. Modern kom gående i hennes egen riktning och svansen började vagt vagga fram och tillbaka. Med stort intresse såg hon sedan på hur Blue började gräva hål i snön, för att sedan lyfta upp någonting rakt och mörkt ur den nyskapade gropen. Fanns det saker där nere i det vita? Vit såg frågande på Blue, och sedan på Varya, som genast tog den i beslag. Svansen, som tankfullt stannade upp, började vagga igen då hon långsamt tassade fram till systern och (något försynt) grep tag i änden av pinnen. Ögonen fångade oskyldigt systerns då hon vagt började dra i den och ett illmarigt leende växte i mungiporna.

[Okej, sämst, men vill inte sega ihop för er. Är som sagt tidigare tänkt att jag ska ta en rollspelspaus, men tänkt åtminstone kasta in någonting så ni inte blir bromsade. Vi hörs <3]

Den lille såg ytterst besviken ut över att inte kunna utforska allt idag, men han repade sig snabbt och följde smygande efter sin mor. Storögt såg han på modern när hon tog upp det långa, mörka, avlånga grejset. Han försökte se över Varya för att få reda på vad det var, men när Vit började dra i den andra änden närmade han sig istället modern. Med en vibrerande nos närmade han sig hålet som blivit uppgrävt. Nyfiket såg han ner i gropen och fick se... mörkt längre ner. Han satte långsamt ner en tass på det mörka och ögonen blev klotrunda när den mörka fläcken kändes annorlunda. Frågande såg han upp på mamma och satte sedan ner andra tassen på det mörka. Förtjust flinade han  och vandrade med bakdelen runt gropen så att han kunde se upp på mamma.
"Mamma, varför ser det ut sådär och varför är det inte kallt som det vita?" frågade han med en viftande svans.

Med vakande ögon såg Blue över de två systrarna. Varya som tagit beslag på pinnen lät Vit ta tag i ena änden utan att protestera det minsta. Hon gladdes över att de tre fann så stor glädje i varandra. Det varma leendet låg ännu kvar över de skära läppar. 
     Varya gjorde ett försiktigt motstånd emot hennes syster genom att varsamt dra lite i den. Den tvåfärgade dottern var medveten om att Vit var lite försyntare än henne och Kyrian - men trots det ville hon gärna leka med henne, även om det innebar att inte vara lika oförsiktig och hårdhänt som hon kunde vara emot brodern.

Blue vände instinktivt huvudet emot sonen när hans röst ljöd. Blicken var lätt tankfull när hon mötte hans, innan hon insåg vad det var han pratade om. Jorden skymtades under hålet hon grävt. Ett kort, mjukt skratt lämnade henne.
    "Det där är marken under snön. Så ser det egentligen ut, det är bara snön som täcker den. Den är inte kall för att det inte är meningen att den ska vara det - om det är kallt hela tiden kan inte blommor och träd växa." förklarade hon med lugn och stadig röst, om än det var något lågmäld som alltid med Blue.

[Bajsbajs, men här *kastar*]

När systerns respons kom så breddade sig leendet. Ett busigt flin med de rödrosa ögonen glittrande. Plötsligt släppte hon greppet om pinnen och tog ett klumpigt hopp mot denne. Hon slog tassarna om systerns hals och bet tag i den tvåfärgades öra med den tunna svansen vevande bakom sig. De trekantiga öronen noterade Blues lågmälda, välbekanta röst en liten bit bort, men lade ingen större tanke åt dem. För tillfället lockade leken mer.

[Kort och derpigt, men vafan. Family Blue <3]

Folket, ska vi se det här som avslutat? Känns som att alla fått ut det vi behövde av det här rollet. Iallafall jag känner mig helt klar, i och med att det ändå hållit på sen i början av Januari och vi har nya roll att lägga tid på med den här lilla familjen c:

Avslutat?