Små knubbiga tassar trummade över marken när Capheus travade fram. Hade han kunnat klättra hade han passat perfekt upp bland löven med sina färger, men han var en markbunden varg, trots de dun som täckte hans kropp under pälsen. Man kunde se ett glatt men något panikartat uttryck i hans ansikte. Han måste hitta ett gömställe, fort! Hans yngsta, och för den delen minsta(två faktorer hon hatade) var efter honom. Det var en udda lek de hittade på allt eftersom de lekte, 'ven om grunderna hade klarats av flera omgångar innan några dagar tidigare. Grejen var att det hade blivit en konflikt om vad som skulle lekas, kurragöma eller kull, och de hade, efter att ha brottats om rätten att bestämma varpå, till sitt stora förtret, Aurora förlorade, slog ihop lekarna.
Just förstunden var Aurora jägaren, denne fick en väldigt kort tid att räkna för att ge den andre ett försprång och chans att gömma sig, men tiden var oftast för kort för att hitta ett gömställe, så man fick springa av allt man orkade för att hinna undan och kanske skaka av sig den andre länge nog för att gömma sig. Man bytte person som jagade när man blev kullad.
Äntligen fann hasn blå ögon en rot som lyfte sig något ovan marken i en båge innan den gick ner igen, som en öppning ner i en håla. Knappt stor nog för honom att ta sig ner. Men han var tvungen att chansa! Med ett dyk så hoppade han ner i hålet, men fastnade vid midjan, varpå han våldsamt sprattlade med benen, och kom ner precist i tid innan Aurora rundade hörnet.
Med andan i halsen och hjärtat i halsgropen backade han sakta ifrån öppningen så hon inte skulle se honom och fnissade lågt.

Ät mask, Capheus! Den arga tanken susade fram bakom Auroras skallben utan att vilja försvinna. Ät mask! Ibland sög det att vara yngst. När de brottades var ett väldigt bra exempel. Hon brukade kunna ha övertaget en kort stund, men fick hon inte ner syskonen då så låg hon snabbt i underläge. Syskonen visste om det här, och de brukade vänta ut henne. Råttsvansar! Det var precis vad Capheus hade gjort, och han hade vunnit. Nu lekte de någon fjantig hybrid mellan kurragömma och kull. Hon avskydde den. Inte för att leken var tråkig, men hon hade en egenhet att avsky saker som vunnit över hennes eget förslag. Hon nös upprört och några små snöflingor dalade ner till marken.
   Aurora var en ganska sur valp.
   Tikvalpen fortsatte den tysta räkningen uppåt. Sju, åtta.. Egentligen skulle man fortsätta ända till tio, men hon var så uppretad över sitt nederlag att hon struntade i det. Hastigt slog hon upp ögonlocken och såg precis Capheus röda fäll försvinna bland träden. Aha! Med ett litet gläfsande satte hon fart efter brodern. Hon var lätt på tass och flög fram över löven. De sprätte åt alla håll då hon följde efter honom i högsta fart. Han svängde igen och hon försökte lönlöst öka takten. Valpen sprang redan så fort hon orkade. Men försprånget höll. När hon rundade samma träd var han borta. Hon stannade till och höll andan. Förutom vindens viskade hördes inga fotsteg. Hade han stannat? Hon började nosa runt i de närliggande buskarna, utan att ta notis om roten någon meter bort.
   Men sedan hördes ett litet fniss. Aurora ryckte till och höjde huvudet. Öronen spelade på huvudet när hon försökte lokalisera ljudet. Först då upptäckte hon roten. Aha! När hon fäste blicken kunde hon se den mörka öppningen. Det var ett bra gömställe, den kunde hon ge honom. Med ett något elakt leende på läpparna gick hon fram emot roten. Precis vid öppningen skuttade hon över den och fortsatte. Bara något steg senare stannade hon till.
   "Åh, var kan han vara?" Hon talade högt och tydligt. "Kanske uppe i träden? Det är bäst att jag hoppar och ser efter." Hon började hoppa på taket till den lilla hålan, i förhoppningen att det skulle rasa ner jord i pälsen på brodern.
   "Jag når inte! Måste hoppa högre!" Valpen dubblade sina ansträngningar och tryckte ifrån hårdare. Den lilla, småsinta hämnden fick ett leende att lägga sig på hennes läppar.

Han såg henne därute där hon vandrade och, med ett väldigt irriterat uttryck på anletet, försökte leta upp hans doft. Ännu en gång fnissade han roat. Det var så kul! Aurora vara alltid så tjurig och tyckte att hon var bäst, så han fann att det var kul när hon var tvungen att se att hon inte var det.
Hon såg åt hans håll och han ryckte genast tillbaka huvudet för att inte bli sedd.
Han förstod dock snart att så inte var fallet när Aurora började tala högt, han må vara ung, men han var då litet äldre än henne och och var heller inte dum. Man talade aldrig så högt med sig själv. Men han behöll sig gömd ändå och backade ytterligare i den rymliga hålan. När snart jord ramlade ner i pälsen på honom fnös han och tog ännu ett steg bakåt då marken under honom försvann. Med ett tjut ändehan har han landade på buken och gled bakåt över jjorden, djupare in under marken tills att han tillslut stannade. Med ett förvånat läte. Det var, djupet till trots ljus nere i grytet och han såg snart varför. Det strömmade ner ifrån massor av smala hål grävda bara för detta syftet. Han flinade brett, glad över sitt fynd och han hade helt glömt leken när han ropade.
"Aurora kom fort!" han visste inte om hon kunde höra honom eller inte men detta behövde de bara undersöka! I det ihåliga utrymmed fanns det gångar, precist stora nog åt valparna, som ledde åt olika håll. Det var knappt han kunde vänta på systern, men samtidigt ville han inte gå ensam ifall han skulle fastna eller om jorden skulle rasa in över honom. 
"AURORA!" ropade han igen, högre än förut. Han kunde inte vänta på att få dela med sig av fyndet, det skulle väl få henne att bli grön av avund! Capheus ansåg sig själv vara bra på att hitta saker, som den väldigt fina sten han fortfarande hade i sin ägo i lyan, det var det finaste nån av valparna hittat och alla hade varit avundsjuka på honom, speciellt den yngsta systern.

"Aurora, kom fort!" Valpens flin blev bredare. Det hade fungerat. Trots att broderns ord dämpades av jorden emellan dem kunde hon höra honom. Lugnare nu tassade hon fram till öppningen och slank in. Eftersom hon var något mindre än brodern hade hon inga problem att klämma sig in. Det var mörkt där inne och hon blinkade för att fokusera blicken. Capheus röst kom från ett hål som sluttade neråt. Hon gav det en tveksam blick.
   "AURORA!" Hon fnös.
   "Jag kommer!" Med det så hoppade hon ner i hålet och gled ner. Hon kunde tydligt se broderns päls i det halvskumma ljuset.
   "Du är hittad", sa hon avmätt och daskade till honom med tassen. Men båda valparnas fokus låg på grottan, det kunde hon inte förneka. Det pirrade i henne av upphetsning när hon också fick syn på de olika gångarna som ledde åt alla möjliga håll.
   "Bra fynd.", kommenterade hon kort och kände sig lite storsint. Inte för att hon inte hittat bättre, förstås. En varg med glödande ögon klådde allt. Nästan allt i alla fall. Hon tassade framåt och nosade på en av öppningarna. Sedan vred hon på huvudet och gav sin bror ett rävflin.
   Wips, så hade hon störtat huvudstupa in i en av gångarna.

Han hörde henne komma över den mjuka jorden och såg uppspelt emot henne med en vilt viftande svans bakom sig. Hon måste bara erkänna att detta var något av de coolaste någonsin!
Han hade helt glömt bort att de lekte och såg bah förvånat och, om han skulle behöva erkänna det, irriterat på sin syster när hon daskade till honom och deklarerade att han var hittad. Hur kunde hon dra sig med sånt när de hade något som detta framför sig?
Dock log hon igen då hon kommenterade på hans fynd och han nickade ivrigt.
"Till och med bättre än stenen!" Bestämde han, men hann inte längre innan systern, efter ett illmarigt flin dök ner i en av gångarna. Han spratt till och satte av efter henne.
"HEEY! VÄNTA PÅ MIG!" ropade han högljutt. efter henne i tunneln, han såg henne med lätthet framför sig, och var därför inte rädd att förlora henne i gångarna, men mörkret kröp sig på ju längre de kom in och nyfikenheten över tunnlarna beblandades med upphetsning och litet rädsla som bara skapade en spänning inom honom. Allt var så spännande med det här!

Tikvalpen ignorerade totalt broderns protester. Hon fortsatte framåt i gången utan att vänta. Benen rörde sig så snabbt hon förmådde, men brodern var henne hack i häl. Det släta jordgolvet under dem underlättade för dem. Hon fnissade lite för sig sig medan de rusade fram. Allt medan de kom djupare in försvann ljuset och tillslut tog de sig fram i totalt mörker.
   Allt gick fint ändå tills det platta jordgolvet plötsligt övergick till knaggligt, gropigt underlag. Aurora råkade sätta foten i en och föll huvudstupa. För att göra allt värre hade det plötsligt börjat luta brant neråt. Hon tumlade ner, alltför omtumlad för att göra något ljud i från sig. Efter några sekunder planade det ut. Hon låg kvar på marken en liten stund. Stjärnor flimrade framför ögonen, och hon var yr. Ingenting verkade vara brutet åtminstone. Hon reste sig upp på ostadiga ben.
   "Akta, Pheus!", ropade hon ut. Kanske var det försent eller så hade han redan märkt hennes fall. "Det är massa gropar i marken, du kommer trilla!" Aurora stirrade stint på hålet hon kommit ifrån. Hon var så fokuserad på brodern att hon först inte ens reflekterade över att hon kunde se. När det väl gick upp för henne snodde on runt.
   Det lilla rummet var mjukt upplyst av självlysande svampar. Deras blåaktiga sken räckte för att hon skulle få ett hum om hur jordkammaren såg ut. En liten källa låg spegelblankt vid rummets ena hörn. Det droppade från taket. Men även om omgivningen var fasligt spännande så var det inte den hon tittade på. Det var skelettet som beskyddande kröp ihop över något. Med ett skrämt tjut hoppade hon tillbaka och krockade nästan med brodern som dök upp ur hålet. Skelettet rörde sig inte. Hon såg skärrat på kraniet som vilade mot marken. De tomma ögonhålorna var riktade mot henne. Hon rös, men vågade sig framåt. 
   "Titta", viskade hon utan att förklara situationen. Skelettet må vara läskigt, men det låg på någonting. Hon föste undan det med ena tassen. Det kändes taskigt att höra kotorna slå mot golvet med hon var så nyfiken. Det glimmade matt från svamparnas sken. Vad var det för något? Nyfiket stack hon ner nosen och bökade runt. Något föll ner över hennes öron och horn. Skrämt ryckte hon upp huvudet. Saken var fortfarande kvar! Hon tassade fram till vattenpölen och insåg att saken var någon sorts tiara av en blank metall.
   "Det är en skattkammare!", viskade hon för sig själv, men det var även menat till brodern.

Systerns krulliga svans var hela tiden en irriterande meter ifrån honom, hon var litet mindre och kunde därför lättare ta sig fram genomtunnel systemet. Men plötsligt försvann hon med ett dyk ner i golvet och han kunde inte längre lokalisera henne. Men heller inte hann han stanna, utan gled ner i samma tunnel som systern sekunden innan, men istället för att tumla runt som hon gled han bara ner som på en rutschkana, och landade något vingligt på benen. omtumlat såg hans sig omkring och lyckades lokalisera systern på marken bara några decimeter ifrån han själv. När han visste var systern var lät han sig se sig om, förundrat på de blå svamparna på väggen som lyste upp det lilla utrymmet, den underjordiska källan och vad det än var som glänste längre in. Systern var självklart redan fram och rotade, och hade nu fått någon sorts glansig ring över huvudet. Han tassade efter henne för att titta närmre på den.
Upphetsat viftade han på svansen och studsade tillbaka för att kika på resterande grejer som låg och glimmade. Vissa var helt oarbetade metall klumpar och annat var mindre ringar som han gissade skulle sitta på benen. Exalterat nosade han på föremålen och buffade omkring så att det klirrade av metallen som slog emot varandra, och så var det några blanka stenar i klara färger, men som ändå var genomskinligt. Han var betagen av alla grejer. Han plockade upp en av de mer blankare metall bitarna, eller rättare sagt försökte. Där han gripit tag med munnen följde metallen med upp i en ström medan en del låg kvar på marken. Förskräckt att det skulle vara något fel på den som kunde skada släppte han det som följt med upp och det rastade till jord golvet med en dämpad duns, åter igen stelt. Nu avlångt och utsträckt.
"Såg du?!" frågade han högljutt sin syster, fortfarande tagen av det som hänt.

Upptagen av att studera sig själv hörde bara Aurora sin bror rota runt bland metallen. I den släta vattenpölen kunde hon tydligt se tiaran, guldig och fin mot hennes röda päls. De ljust blåa ögonen lyste tillbaka mot henne. Hon såg ut som en äkta prinsessa, av det slag från mammas sagor.
   Aurora kastade en blick tillbaka mot brodern i tid för att hinna se metallen slajma sig. Det såg ut som en stor sträng av saliv, men Pheus verkade imponerad.
   "Äckligt", svarade hon och såg med avsmak på den lilla klumpen med metall. Efter en sista blick på den förtjusande tiaran lämnade hon vattenpölen och gick fram till sin bror. Hon tvekade kort men stötte sedan till metallen. Den var till hennes förvåning hård, istället för mjuk. Förvirrat försökte hon stampa på den utdragna skapelsen, men den rörde sig inte alls under trycket från hennes lilla tass.
   "Den blev nog alldeles förfärad av din andedräkt", drog hon som slutsats.

Äckligt? Han drog ner mungiporna och såg allmänt missnöjd ut. Varför var hon alltid tvungen att vara så spydig? Han fnös, men känder sig snart glad igen. Han kunde helt enkelt inte fortsätta vara sur så värst länge, och han blev ändå med ens nöjd igen då systern misslyckades andra formen på det blanka matrialet. Hon stampade tjurit på den några gånger innan hon kommenderade att den säkert ogillade Caps andedräkt.
" Nä då hade din Tåbira gjort något åt den fär länge sen" kontrade han och flinade mot henne, han kunde minsann då också! Han hade närmat sig systern då han talat och lätt puffat retfullt på henne med sitt hornprynta huvud. Innan han skuttade några steg därifrån med en glatt viftande svans.
"Vi kollar om det finns nå mer!" hann han säga inna han dök ner med nosen före bland alla grejerna. Det fanns ännu en rund blank ring, en som som Aurora hade, men den såg litet annorlunda ut, en krona. Han flyttade på den med nosen och såg istället på en intensivt röd sten, som ändå lyckades vara något transparent. Nyfiket såg han på den. Den var kantad på ett konstigt onaturligt vis, med alla kanter jämna, och i dess blankpolerade yta kunde han se många små kopior av sig själv. Dock blev stenen snabbt tråkig och han lyckades istället klämma fast ett av de mindre metallbanden om benet. Det var guldigt och hade en av dem där konstiga röda stenarna i mitten.
"Kolla" uppmanade han systern och höll fram benet för att hon lättare skulle se. Aldrig hade han kunnat tänka sig att de skulle hitta så här fina grejor i ett hål i marken!
[Derp, förlåt för allt derp....]

"Ha!", fnös Aurora upprört och vände sig bort från sin broder. Han var så fräck! Diskret sneglade hon ner på de runda små tassarna. De var mörka, relativt rena och ganska söta. De luktade väl inte? Hon tänkte inte luras till att lukta på dem medan han fortfarande var i närheten.
   Brodern uppmanade till att de skulle fortsätta utforska. Det var hon okej med. Grottan var inte enorm, och man hade utnyttjat vare litet utrymme. Saker var staplade på varandra i prydliga högar så att det fortfarande skulle finnas plats att röra sig. Capheus dök ner och började leta. Snart tittade han upp med ett fynd, och höll fram det för att visa.
   "Oooh, fin", svarade hon uppskattande, och letade efter en liknande åt sig själv. Det dröjde inte länge förrän hon hittade en. Till hennes besvikelse var den alldeles för stor för de nätta benen. Hon suckade nedstämt och gick för att beundra sig spegelbild igen.
   Tiaran glimmade verkligen fint. Den skulle hon behålla, bestämde sig Aurora för. Syskonen skulle bli så imponerade! Mamma skulle säkert ha blandade känslor. De hade trots allt smitit iväg, men vilket fantastiskt fynd som blivit resultatet! Aurora var mycket nöjd, men insåg att de inte skulle kunna stanna här mycket längre. Bäst att försäkra sig om att han inte tjallade om grottan till Ursa.
   "Du, Pheus...", sa hon tveksamt. "Det här stället är vår hemlighet, va?"

Systerns uppskattande utandning och bekräftelse på att den var fin fick hon att nöjt le mote henne och se ner på den igen, Han skanske skulle ha kvar det? Stenen var fin iallafall, och lika så det blänkade silvret som höll den. Då Aurora hittade en egen, blev han till en början glad. De kunde ha matchande! Glad vaggade svansen litet, men sloknade igen då den visade sig vara för stor. Men hon hade fortfarande kronan på huvudet, och hon passade i den.
Han märkte att hon speglade sig och valde att kommentera det hela.
"Vi borde behålla dem, syskonen kommer bli jätte avundsjuka!" han skuttade glatt mot henne, med bandet fortfarande på benet. Något i det han sagt kanske oroade systern då hon något osäkert frågade om stället inte kunde vara deras hemlighet. Han Log brett emot henne och nickade ivrigt
"Ja!" hans röst var uppspelt "Och så kan vi komma och hämta mer fina grejer senare, så blir det våran skatt!" Svansen viftade så våldsamt bakom honom att hela bakpartiet svajade med. Han var glad att kunna dela ett ställe med systern, och det kändes som om han kommit henner närmre, och det gladde honom också.

Capheus sa allt det som Aurora tänkte. Den oroliga uppsynen sprack upp i ett brett leende som nästan verkade för stort för det lilla ansiktet. Perfekt! Hon älskade att göra syskonen avundsjuka. Det var något triumferande i att göra speciellt Ursa upprörd. Den äldre systern sabbade så ofta för Aurora att det bara var ett nöje att vara taskig tillbaka.
   "Ja", strålade hon som svar. "Vi matchar ju!" Hon pekade på guldet på sin tiara, och sedan på hans band. Mycket nöjd med deras fynd mindes Aurora plötsligt varför de kommit hit i första taget. Hon log lurigt.
   "Förresten... du har den fortfarande!" Hon tjöt förtjust och pilade iväg upp i gången igen, men betydligt försiktigare. Det vore dumt om hon av misstag förlorade sin fina tiara. Den lilla röda valpen fortsatte ut i solljuset och vidare ut i Höstskogen. 

[Avsluta? :')]

Hon höll med och fortsatte med att säga att de matchade, och de gjorde de verkligen, och det gladde honom att han kunde ha något gemensamt med systern. För i en så stor syskon skara som deras så hade han svårt att skapa kontakt till dem på personligare plan, det var mest stora högar av bråk och lek, inget riktigt lära känna plan på det hela.
"Ja" han svarade jakande, var fullt upptagen med sina tankar på syskonen och familjen. De kanske inte var jätte nära och personliga med varandra, men han älskade dem. MNest av alla älskade han modern.
 Plötsligt avbröts tankarna av Aurora som diekt hoppade in i leken som av misstag tagit dem hit, och han viftade lätt på svansen innan han snabbt försökte komma ikapp henne, men ändå nog försiktigt för att inte falla tillbaka ner i hålan.
Kanske beövde han itne grubbla över hans relationer till syskonen nu, det skulle trots allt dröja innan han blev vuxen!

[Avslutat!]