Övergången från levande till död var allt utom enkel och smärtfri. Sedan hennes uppvaknande hade hennes sinnen gått på högvarv. Dofterna hade blivit så starka att de gav henne huvudvärk och alla stadens ljud skar i öronen likt knivar. Men värst av allt var ljuset. Trots att hennes lya var väl mörklagd och ingången draperats med en tjock djurhud spillde strimmor av dagsljuset in. Så fort Varya lade blicken i dess riktning brände det likt eld i ögonen. Sedan hennes uppvaknande hade hon inte vågat lämna sitt boende. Världen skrämde henne på ett främmande sätt.
     Varya hade hört Aurora långt innan hon uppenbarat sig. Inte bara hennes steg, utan också hennes andning. När skynket fördes åt sidan och släppte in solljuset slängde sig Varya instinktivt bakåt. Styrkan i hennes manöver var ovan och rörelserna alldeles för snabba. I ett för kraftfullt kast slog hon i den bortre väggen och kurade ihop sig i hörnet. Ögonen var hårt slutna.
       “Ljuset,” väste hon förskräckt. Rösten var hes och torr. “Aurora, ljuset.” Inte förrän hon kunde se mörkret återta genom ögonlocken vågade hon se upp igen. Varya hörde hur fort hennes hjärta slog. Det kallade på henne, men rädsla höll henne på plats. De klart röda ögonen lade sig över systerns ansikte. Det var svårtytt, en sorge blandad ilska sken i hennes uppsyn.
     “Aurora?”

Auroras minspel var ofta kontrollerat, men inför sin syster var hon en öppen bok. Det var omöjligt att dölja sorgen hon kände när hon såg på Varya, och möttes av ett par röda ögon. Vid liv, men ändå inte. Hon hade försatt sig själv i den här situationen - som alltid. Aurora var inte ens förvånad, bara tacksam över att Even varit där. Om än att hon sörjde alla soldagar de aldrig skulle kunna få, så andades Varya fortfarande, och det var allt som spelade roll egentligen.
     Varyas väsande fick Aurora att rycka till och skyndsamt se till att skynket föll på plats igen. Hon var inte van vid den här nya svagheten hos Varya, och den skrämde henne. Den hopkrupna kroppen var svår för henne att se i dunklet, men hon kunde inte missa hur liten systern såg ut. Sliten. Tärd. Spåren av strid skulle för alltid vara fast i det bleka ansiktet, tillsammans med det fula brännmärket. När hon såg på henne tårades nästan ögonen av kärlek, och Aurora gjorde sitt bästa för att hålla sina drag varma och dölja sin vånda.
     "Är du hungrig?" Hon kunde inte låta bli att hoppas att hennes blod skulle kunna fördriva det röda och ge plats åt den välbekanta blåa färgen. Hon rörde sig närmare, försiktigt. Tankar tyngde hennes hjärta.
     "Varya..." viskade hon i det stilla mörkret. "Varför, älskade?"

Det var med ryckiga rörelser som Varya skakade på huvudet. En halvdan lögn som hon visste var omedelbart genomskådad.
     “Jag är rädd,” viskade hon till svars. En hunger intensivare än någonsin rev i henne och hon vågade inte släppa efter; rädd att den skulle svälja henne hel. Den sköra självbehärskning hon besatt klistrade henne till marken och hörnet hon instinktivt pressade sig hårdare mot när Aurora kom några steg närmare. Den röda blicken flackade febrilt över systern och rummet.
      “Varför, älskade?” Lukten av blod satt fortfarande i hennes päls. Hon kunde inte känna såren ömma längre, för de hade läkt i samband med hennes uppvaknande. Den ensamma spegel hon haft hade hon förstört kort efter hon blivit bränd och nu var hon tacksam för det. Varya visste inte om hon någonsin skulle ha modet att se sig själv i en spegel igen.
      “Aurora…” Tårar kantade dem skrämda ögonen. Allt som hänt var så tydligt i hennes minne, så olikt mot hur hon känt då. “D-dem… dem l-lever,” stammade hon med en vibration i rösten. Aleksandr, Katya, Maksim. Deras namn ekade i hennes ihåliga hjärta.
     “A-allt jag v-ville,” hon snyftade till i en våldsam ryckning,  “var a-att få se dem. Hon tillät m-mig inte.” Det fanns en ånger som växt sig djup i henne, men det handlade inte om Vasilisa. Hon insåg att hon hade bränt alla möjligheter hon någonsin haft för att få träffa dem. Den röda blicken såg förtvivlat på Aurora.
      “J-jag v-var så rädd, Aurora. Vad sk-skulle jag göra? V-vad skulle du gjort?” Hon vädjande till den moderskänsla hon visste att Aurora så starkt besatt. “J-jag älskar ju dem. H-hur ska jag orka l-leva en evighet med tanken på-å att dem tr-tror j-jag övergav dem?” Snyftandet blev hetsigare när tårarna tog över mer och mer. De tunga tankarna hon burit med sig tog med sig alla ytligt begravda känslor hon inte vågat ta sig an. Hon hade gjort ett misstag som kostat henne sitt liv, och hennes evighet.

Aurora ville så gärna hålla om Varya, pressa hennes kalla kropp mot sin egen och försöka överföra lite värme, men hon missade inte hur systern låg pressad till det yttersta mot väggen. Hon hade blivit förvarnad om att det skulle vara svårt, men det var ändå jobbigt att uppleva.
     Varyas snyftande ord kramade Auroras hjärta hårdare än hon trodde. Hon hade alltid sett sig själv som Varyas syster först, Aurora sedan och Ivos partner som tredje. Men modershjärtat slog hårt när valparna nämndes. Hon hade redan gråtit över dem för Varyas skull, men då hade hon trott att de var döda. Nu, när upptäckten låg emellan dem, fylldes Aurora av en helt annan känsla.
     "Vad sk-skulle jag göra? V-vad skulle du ha gjort?" Aurora hade aldrig låtit någon ta hennes familj ifrån henne. Hon skulle ha slagits till sitt sista andetag för att få behålla sina älskade. När hon såg på Varya såg hon inte en livsfarlig vampyr - hon såg bara sin knäckta syster, och Auroras behov av att beskydda blossade upp. Hon ville kyssa Varya på hjässan, men kände samtidigt att det vore grymt att placera sin halspulsåder mitt framför nosen på henne.
     "Varyis", sa hon. I rösten fanns en beslutsam kyla som Varya sällan hörde - Aurora var som allra mest impulsiv och känslosam när hon var med sin syster. Varya hade försökt få tillbaka sina valpar, men de hade stulits från henne. En evighet med tanken på att dem tror att jag övergav dem. Het ilska pumpade genom Auroras blod. "Gråt inte, det gör så ont i mig. Jag ska lösa det, älskade. Jag ska fixa allt. Oavsett vad som krävs, okej." Hon fångade den röda blicken i dunklet och höll den. De ljög inte för varandra, aldrig, men Aurora ville trycka på sina ord. "Åh, käraste Varya, jag ska fixa allt. Gråt inte."

Auroras röst var kall men stadig. Gråten stillades långsamt till hennes ord. Genom tårarna såg hon på systern. Deras blickar låsta, sammanvävda. Ett lugn sänkte sig över hennes skälvande skepnad. Auroras tveklöshet gav henne tröst. Tröst som hon inte kunde hitta någon annanstans i hela världen; för Varya litade på sin syster mer än hon själv kunde förstå. Varya snyftande en sista gång.
     “Okej,” andades hon. En paus, ett ögonblick för att finna sig själv i Auroras ord. “Okej,” bekräftade hon igen. Varya visste inte vad Aurora kunde göra egentligen. Den enda möjligheten hon haft för att få träffa dem hade hon nu bränt. Det fanns inget någon kunde göra. Men ändå litade hon på henne fullständigt. Hur kunde hon inte? De var systrar, själsfränder.
     “Jag älskar dig, så, så mycket.” Rösten bar knappt när gråten hotade igen. För trots allt var Varya tacksam. Tacksam för en chans på evigheten, men framför allt för en sista chans på livet med Aurora.

[Avslutat]