Stanken av förruttnelse, sjukdom och död var vid det här laget omisskänlig för Ivo. Den hängde tung i luften, stockade sig i halsen på honom. Nosryggens skinn var veckat i irriterade rynkor, men det här var hans lott. En grupp hade släntrat ifrån hjorden. Zombier. Fyra, fem stycken kanske. De stapplade sig fram, som de livlösa, sorgliga krakar de var. Gutturala läten hördes, försök till morranden, skällanden, läten som förvreds till ett bubblande rossel från deras trasiga halsar. I den sjunkande solens döende strålar glänste deras innanmäten. Han hade upptäckt deras närvaro för sent.
"Förbannat," muttrade han bittert. De hade uppfattans han vittring, för mot marken hördes deras oregelbundna steg. Skyndande. De skyndade allt vad deras ruttna kroppar orkade. Gläfste, morrade i ren desperation. Ivo var ställd. Ensam och var för långt ifrån Tassemark för att kalla på förstärkning. Kunde han fly? Nej, de var outtröttliga. De skulle jaga honom till världens ände, om hans sex ben orkade bära honom så långt. 
"För iiiii..." fräste han när de uppenbarade sig för hans syn. De var förvridna av röta, maskätna. Det var omöjligt att förstå att de en gång levt. En föredetta sannistäppare låg före de andra, det gick ännu att urskilja en brandgul fäll i olika fläckar.
"Assååååå de varrå TUR MAN HAR," utbrast han i ren frustration. Förberedde sig på att ta sig an striden, trots att oddsen knappast låg på hans sida. Stenkrafterna hade han gudskelov på sin sida, men han var otränad. Beslutsamt tog han kontroll över en större stenbumling vid sin sida och slungade den i riktning mot den blint rusande gruppen zombies.

[   Till Aurora! ]

Om det inte varit för att Aurora längtade hem, hade hon nog bytt kurs när stanken av zombiesarna först nådde henne. Men solen var på väg ner, och hon ville hinna hem innan den steg igen. 
     Flertalet stenrösen skymde hennes sikt, men hon kunde höra dem på långt håll. De desperata ljuden fick henne att smått bekymrat sträcka på nacken. Hade de redan fått korn på henne? Hon var glad att hon hade solen i ryggen, så de inte skulle överraska henne.
     Det tog inte lång tid innan hon kunde se den lilla gruppen. De skyndade mycket riktigt fram, men inte mot henne, utan snett åt vänster. Hon följde deras blickar, och kunde skymta ryggen av en varg i jordfärger. I samma sekund slungades en stor sten iväg mot gruppen, och mosade två av dem totalt. Hon grimaserade av avsky när ett ben som stack fram fortfarande ryckte.
     Aurora ville ogärna smutsa ner sig, speciellt inte eftersom hon bar Pvri, men samtidigt var hon nyfiken på denne främling. Med långa steg rörde hon sig mot honom. På närmare håll insåg hon att han var yngre än hon väntat sig - jämnårig, troligtvis. Det var dock inte det mest uppsendeväckande. Hon räknade flera gånger, men varje gång blev resultatet samma: han hade sex ben. Något förtjust glimmade till i hennes blick.
     Det var inte mer än två meter emellan dem, men hon hade närmat sig honom från sidan, och var inte säker på om han hade märkt henne än.
     "Åh, vad tapper", suckade hon för att uppmärksamma honom på hennes närvaro. "Ensam mot en armé och kommer ändå kämpa till sista bloddroppen." Ett varmt leende spred sig över läpparna. "Så romantiskt." Leendet blev smalt när hon vände sig mot de odöda, som närmade sig i oroväckande takt. I vanliga fall hade hon kylt vargarna tills deras organ la av, men här fanns ingen livslåga. Istället sträckte hon sig efter sitt ljus och fokuserade det. Sedan gjorde hon två tvära ryck med ögonen, och ljuset sköt ut för att snitta upp den närmaste zombien i fyra delar.

Stenbumlingen slungades genom luften, landade med en hård duns mot två zombier och krossade dem därunder. Ivo log nöjt, klart som solsken att han skulle greja det här. De tre resterande zombierna hade dock inte fått sin framfart hejdad - än. Ännu var Ivo relativt otränad i sina stenkrafter, inte alls som sin farsa. Han förberedde sig mentalt på att slunga iväg ytterligare en sten, när en röst ljöd. Söt som honung, mjuk och len. Ivo vred huvudet åt sidan, hur kunde han ha missat någon annans närvaro? En annan zombiejägare?
När de snövita ögonen landade på en röd gestalt klädd i rött och silver kunde han inget än gapa. Det varinte alls vad han väntat. Röda lockar dansade runt ett vackert ansikte, och ett par ljusblå ögon tindrade mot honom. Han noterade de krökta hornen, den gyllene kronan och det söta leendet som låg över hennes läppar. Shit, vilken brud! Ett intelligent 'öööh' var allt som lyckades undslippa ungdjurets läppar.
Så vände hon sig mot zombierna som kom stormande emot dem. Sablar, han hade nästan glömt att det var det han höll på med. Ivo harklade sig och sköt ut bröstet, gjorde sig redo att imponera. Han tänkte ge henne en blick, va bara lugn bruden, jag har koll på läget. Men så kom ett ljus. Ivo fick lov att kisa om han ville se vad som pågick överhuvudtaget. Koncentrerat ljus skjöt ut, rakt mot den närmaste zombien. Den föll ihop i en hög av organ, lemmar och blod svart som tjära. Ivo rynkade på nosen, uppriktigt imponerad, men också lite äcklad av synen.
"De va som..." var det enda han kunde säga. Nej Ivo, fokusera. Det fanns fortfarande två zombier kvar att ta av daga.
Ungdjuret frustade till, fokuserade sin kraft på en sten i närheten. Att gå in i närkamp med zombier var knappast ett alternativ så länge det fanns stenar att jobba med. Stenen löd hans vilja. Den slungades i riktning mot de båda zombierna. Farten var lagom hög för att den, efter att ha krossat zombien som var nästmast, skulle studsa och sättas i rullning. Ivo släppte kraften och såg ivrigt på, väntade på att den skulle rulla över nästkommande zombie. Istället blixtrade det till av ljus igen, och Ivo knep ihop ögonen. När han kort därpå, långsamt slog upp blicken hade zombien, precis som Ivo sett tidigare, fallit isär i diverse bitar.
Blicken sökte sig mot honan igen. Ivo var slut efter att ha använt sina stenkrafter, men hon såg lika nobel ut som tidigare. Inte en lock låg fel. Nu när all spänning lagt sig fick han tillfälle att studera henne närmare, och nyfikenheten växte till. Vem var den här tjejen egentligen? Detta fick han inte sumpa. Blicken löpte över den rena pälsen, glittret och silverfällen som låg över hennes skuldror. Hon var ingen zombiejägare, det var hon för fin för. "Kommer du hit ofta?"
Ivo klistrade på sitt charmigaste leende. "Öh... snygg päls."

Tillsammans besegrade de zombierna utan större ansträngning. Med smått nedlåtande blick såg Aurora på hur resterna av den sista odöda sjönk ihop. Det stank ännu värre när delarna separerades från varandra, kom hon fram till.
     I ögonvrån noterade hon hur främlingen vände sig mot henne igen, och hon speglade hans rörelser efter en kort fördröjning. Först nu kunde hon tillåta sig att häpna över det udda utseende. Betar, lika långa som hans huvud var brett, stack ut ur mungiporna. Sedan var det förstås benen. Hon svepte mjukt med blicken, försökte att inte stirra, men det var häpnadsväckande. Dessutom tyckte hon om hans teckning, så hon kunde inte annat än att stråla tillbaka åt hans leende.
     Och stenkrafterna... Hur mycket hans utseende än fascinerade henne, var det verkligen dem som växkte henne vill-ha begär.
     "Tack", svarade hon med ett kort skratt, och skiftade ställning så smyckena i svansen rasslade. "Nä, jag tycker inte om zombies, men jag ser att det kanske finns andra saker värda att komma till Eriinari för." Aurora la huvudet på sned, blinkade åt honom. "Du måste väl vara en zombiejägare? Annars förstår jag inte hur du vågade möta dem ensam. Och så duktig också..."

Ivo noterade att även hennes långa svans var dekorerad med smycken. Det var nästan som att hon var en kunglighet, så välutsmyckad som hon var. Ivo försökte att inte stirra för mycket och svalde. Plötsligt kändes munnen torr.
Hennes skratt klingade fint i hans öron och Ivo kände ett nervöst pirr i magen. Nej här fanns inget tillfälle att vara nervig, om han skulle imponera var han tvungen att vara självsäker. Ivo avfyrade sitt allra charmigaste leende. De otympliga betarna till trots, var det ett smil han tränat på. 
Men jag ser att det kanske finns andra saker värda att komma till Eriinari för.
Ivo sköt ut bröstet en aning, lyfte hakan lite. Kinderna kändes varma.
"Pffff assåååå ja," medgav han med en nickning. Klart han var en zombiejägare. Och klart han vågade möta dem ensam! Och så duktig, dessutom. Komplimangerna gjorde Ivo aningen uppblåst. "De va väl inget."
Han log mot henne, och något nyfiket att skymta i de vita ögonen. "Men hallå durå, du kom ju me de där ljuset å ba skar zombierna i bitar."
Ivo var faktiskt uppriktigt imponerad av henne. Vem var den här bruden egentligen?
Med ens kom Ivo på att han inte presenterat sig än.
 "Jaaa så ja heter ju Ivo dårå," flinade han. "Du har inte funderat på å bli zombiejägare själv?"

Aurora svarade inte på komplimangen, men ett lätt fniss lämnade henne samtidigt som hon fladdrade med ögonfransarna mot hanen. Ivo, presenterade han sig som. Hon lät namnet rulla över läpparna tyst för sig själv, la namnet noga på minnet. Det charmiga leendet hos ungvargen hängde kvar, och hon glittrade med ögonen åt det.
     "Åh, nä, jag tror inte jag skulle passa. Så mycket smuts." En liten rynka dök upp i pannan, men hon slätade snabbt ut den och log igen. "Men jag är smickrad över att en så viktig zombiejägare uppskattar mig!" Hon sträckte ut ett framben i taget, stretchade och grimaserade åt hur det knäckte i lederna. När hon satte ner tassarna igen förde det henne lite närmare. Han var stor, mycket större än vad hon var. Så mycket fin päls att vilja blicken på.
     "Jag heter Aurora, förresten," presenterade hon sig, och fortsatte, som i förbifarten, "men du får kalla mig vad du vill."

Hon ansåg att zombiejägaryrket inte var något för henne. Ivo nickade, kanske aningen instämmande. Han hade svårt att föreställa sig henne bland de andra i Tassemark. Hon fortsatte, berättade att hon smickrades av hans uppskattning. Ivo log men kände sig ändå lite knäsvag. 
Aurora, presenterade hon sig som. Men du får kalla mig vad du vill. Ivo svalde hårt efter att hon yttrade de orden.
"Snyggt namn, passar dig, asså," Ivo log men insåg sedan att hans raggningsreplik inte var den smidigaste. Han harklade sig och gav sig på ett nytt försök, han ville inte den repliken skulle vara vad hon mindres.
"Om du ä bekant me' trakten behöver ja inte visa dej runt," han log nervöst. "Men... haru tid så kan ja ju... öh... asså vi kan gå runt... Vi kan hitta på nåt."
Han harklade sig, vid gudarna vad det inte alls gick som han tänkt sig.
"Asså, som en dejt typ?"

Trots att Auroras försök att vrida konversationen efter eget intresse något misslyckades, kunde hon inte hindra att skratta förtjust åt kommentaren. Han var bedårande! Den smickrande behandlingen fick henne nästan att bli lite generad. Hon log brett, sänkte huvudet som för att dölja en rodnad men kikade ändå upp på honom genom ögonfransarna. Hon hade sett Varya göra så någon gång - men det fungerade bättre för systerns vita, tunna päls. 
    ”Asså, som en dejt typ?” Aurora höjde med ens huvudet i en mjuk, men tydligt förvånad rörelse. Hennes tidigare avsikter täcktes av en tydligt bubblande känsla i magen. Hon var van vid smicker, men hon hade aldrig blivit uppskattad på det här sättet. Ville han lära känna henne? Komplimangerna höll på att gå henne till huvudet, och den något målmedvetna attityd hon haft smälte bort till en tonårings.
     ”Åh,” Aurora var för första gången inte helt hundra på vilka ord hon skulle välja. Kroppsspråket var dock tydligt. Hon lyste, bokstavligt först - en svag glöd - innan hon strängt grep tag i kraften och tvingade ner den. 
      ”Det skulle jag jättegärna göra. Eller alltså, ha en. Eller, ja- gärna”, avbröt hon sig, och kinderna hettade nu på riktigt. Det frambringade en svag irritation hos henne - var var kontrollen hon övat upp? 
     ”Jag kommer från Itrozo”, fortsatte hon för att släta över den plötsliga tafattheten. ”Så du får gärna visa mig dina favoritplatser.”

Hon verkade förvånad över Ivos förslag. Ivo log nervöst och trampade lite på stället, rädd att hon skulle säga nej. Han hade agerat på känsla och hoppades hon inte skulle neka, eller ännu värre, håna hans förslag. 
Åh.
Ivo spetsade öronen. 
Det skulle jag jättegärna göra. Eller alltså, ha en. Eller, ja- gärna.
Ivo log ett brett, exalterat leende och motstod lusten att ta ett skutt. Vid gudarna, hon sade ja! Genast började Ivo bläddra bland alla platser han kunde i Eriinari, funderade ut vad hon kanske skulle tycka var roligast att göra. 
Aurora berättade att hon kom ifrån Itrozo, och gärna ville se Ivos favoritplatser. Han log brett och vände sig i riktning mot ett ställe han hittat när han utforskat.
"Rosenskogen. Man kunde ju gissa de, eftersom... asså du är som en ros liksom."
Ivo motstod lusten att slå sig för pannan vid den repliken. Inte coolt!
"Gillaru att bada, Aurora?" flinade han i ett hopp att få henne att glömma den senaste repliken, och hoppades att hon inte tyckte han var helt tappad. Bakom honom vevade den tudelade svansen i eufori. "Kom me' här."
Han satte av i riktning mot en av Eriinaris heta källor, men som var något avskild vid en klippvägg än de andra som låg ute i det öppna. Där fanns det även vackert grön vegetation såhär års, inklusive massvis av lupiner och arktisk vallmo. Även om hon inte var sugen på att ta ett dopp i den heta källan, så var det en av de vackraste platser Ivo visste.

Aurora fnissade åt hans svar. Jo, visst kunde henne färg liknas till en ros. Hon var åtminstone bara vacker, inte farlig, som rosorna.
     Trots att det skulle ta många, många timmar för hennes päls att torka om den blev genomblöt, följde Aurora efter utan invändningar. De nådde sin destination. Hennes blick föll genast på det ångande vattnet, men stannade inte där. Omgivningen var grön, smyckade av blommor i lila, gult och vitt. Det tog andan ur henne, och hon la huvudet på sned med ett lyckligt uttryck.
     "Åh, Ivo," Hon drog ut på hans namn i en suck. "Wow." Hon tog några steg förbi honom, sänkte huvudet för att nosa lätt på en lupin. En svag vindpust förde lite ånga mot hennes ansikte, och hon blev påmind om vattnet. Försiktigt sänkte hon ned ena tassen under ytan, och rös när vattnet nästan brände. Den tjocka pälsen flöt runt om som en moln, men när hon drog upp tassen igen hängde lockarna och klibbade runt benet. Hon var inte van vid att se sina ben så små, och det förvirrade henne. Samtidigt förde värmen ett välbehag genom henne. Hon fick av sig Pvri, och la honom bland blommorna. Silverpälsen glimmade i solnedgångsljuset. Små vattendroppar hade redan börjat pärlas i hans päls, och hon misstänkte att hennes päls skulle burra upp sig rejält av fuktigheten.
     Försiktigt klev hon ner i vattnet, en tass efter en annan, och den tjocka pälsen som flöt ut skymde snart den mjukt orangea reflektionen från solen. Ett snett leende riktades mot Ivo.
     "Ska du inte bada?"

Ivo såg över området, glad att ingen var här. Hit var det sällan någon som hittade. Man behövde följa en avskymd stig i ett kargt område dit få rörde sig. Stolt log han åt hennes reaktion, det hade varit det perfekta valet. Hon sa hans namn och en behaglig rysning löpte längs Ivos rygg. Ångan steg långsamt från den heta källan och upp mot molnen. Det doftade sött från blommorna som satte färg på omgivningen. Värmen från källan lockade. Trots att våren nalkades så var Eriinari fortfarande kyligt.
Ivos snövita ögon följde Aurora med blicken när hon undersökte källan närmare. Tog av sig silverpälsen som låg över hennes skuldror. Han såg inte åt den, övervägde inte vilket djur pälsen tillhört. Hans fulla fokus låg på Aurora vars vackert röda päls nu sken mot den dovt färgade bakgrunden. Ivo svalde, alldeles torr i munnen, när hon klev ner i källan. De långa lockarna flöt över ytan likt rosenblad. Hon log emot honom, och Ivo kände sig plötsligt stel.
Ska du inte bada?
Fattningen återkom till Ivo och han nickade hastigt. "Jaaa, jo, ja, såklart."
Prövande stack han en av de främre tassarna i vattnet. Ovan vid hettan brände det nästan till, men han vande sig. Värmen lockade mer än kylan ovanför ytan och han sjönk ner i källan. Behagat log han och rörde sig närmare. Han harklade sig.
"Okej, Aurora." Ivo drog ut på hennes namn en aning. Han ville desperat lära känna henne mer men han behövde hålla sig cool. Han kunde inte sumpa det nu när hon följt honom ända hit. Ivo kände sig alldeles het om kinderna och det var inte på grund av den heta källan. "Det ljuset förut va... asså de va coolt. Va haru mer för talanger?"
Jisses, var det verkligen det bästa han kunde fråga?

Värmen omslöt henne. Det var en nästan chockartad upplevelse, men hon tvingade kroppen att slappna av och luta mot källans sidor. Vattnet var som en omfamning, och hon kände ett irrationellt starkt behov av att flytta sig närmare Ivo - något hon inte tvekade att göra när han väl kommit in i vattnet. Ett mellanting mellan kuttrande och hummande lämnade henne, och hon strök kinden mot hans sida.
     När han talade rätade hon omedelbart upp sig för att se på honom.
     "Inte så mycket", erkände hon. Vad behövde man talanger för när man var vacker? Hon var rätt påhittig och hade ögon för färger, men hon var ungefär lika farlig som blomman han jämfört henne med tidigare. "Jag tycker om konst. Sång, färg och sådant. Du då? Vad gör zombiejägare? Du har säkert massa kompisar därborta." Rösten var mjuk, men blicken var stadigt fixerad i hans lika ljusa ögon. Berätta allt, tycktes den säga, och hon insöp honom med blicken.

Hon rörde sig närmare, strök med kinden mot hans sida. Ivo kände hur kinderna hettade och besvarade henne genom att mjukt humma.
Inte så mycket, erkände hon. Ivo såg henne i ögonen, det var något han hade svårt att tro. Så berättade honom konst, sång och färg.
Vad gör zombiejägare?
Han förlorade sig i hennes ögon kanske en sekund för länge och harklade sig, försökte tänka ut ett svar. "Förutom zombiedödandet?" Han log snett. "Vi berättar många historier runt lägerelden. Ibland spelar vi. Spel, å musik. Tro det eller ej men ja' trummar rätt bra."
Han skrattade kort, såg in i hennes vackra blå ögon. Han ville veta allt om henne. Se hennes hem, höra henne sjunga. "Kanske ja' kan visa dej nån dag? Om jag får höra din sång."
Ivo kände sig mindre nervös, mer självsäker. Hon hade ändå tackat ja till hans dejt, så det var lika bra att visa hur gärna han ville vara med henne. Han rörde sig närmare henne, strök lätt med kinden mot hennes.

Historier, spel och musik. Aurora slöt ögonen. Alla var saker hon skattade högt, men skulle hon kunna tänka sig att jaga zombies bara för att uppleva det? Aldrig i livet. Hon kunde dock inte förneka att hon ville höra honom trumma. De kanske kunde skapa musik tillsammans? Tanken fick en belåten känsla att lägga sig i magen. Aurora hummade mjukt, som ett dämpat skratt.
     "Åh, finaste Ivo", sa hon och vände upp huvudet mot honom när han strök kinden mot henne. "Du måste lova mig att komma till Civitas någon dag. Där finns allt du kan tänka dig, och vi skulle verkligen ha nytta av någon så talangfull som du. Lova att du kommer någon dag!" Någon dag sa rösten, men resten av Aurora skrek nu nu nu, och hon försökte inte dölja det. Bitar av den ursprungliga hungern för hans krafter kom tillbaka. Det fanns fortfarande saker hon ville göra, och stenkrafter skulle underlätta bygget oändligt.

Civitas. Det var en plats som Ivo inte hört om, men han var för betagen i stunden de delade för att riktigt ägna det en tanke. Först efter en stund begrundade han verkligen hennes ord.
"Äre där du bor?" log han och längtade genast dit, om det var där Aurora fanns. Innebar hennes inbjudan en andra dejt? Ivo kunde lika gärna dansa på moln vid det här laget.
"Civitas, sa du... Om ja kommer dit så tar du mig på vår andra dejt?"
Han flinade brett, men det fanns en längtan och förhoppning i hans blick. Hon verkade ivrig, ivrig att just han skulle komma dit.
"Klart ja' kommer," sa han, men med orden menade han snarare att han gärna kom var som helst om det innebar att de skulle ses igen. Den pirrande längtan avtog aldrig, längtan att få vara hennes. "Öh... äre långt? Kan säkert ta ledigt ett tag, liksom..."

Aurora nickade till svar, och log drömmande.
      "Ivo... om du kommer till Civitas får du en andra, tredje, fjärde-" Hon blinkade åt honom, och leendet blev bredare. Hans svar fick det att pirra i magen. Hon ville att han skulle komma till Civitas. Trots att de knappt kände varandra kände sig redan Aurora possesiv, trånande, längtande - hon ville ha honom, helt enkelt, och hon var dålig på att dela levande tingestar. Om det var ära, hjältemod, som höll honom kvar hos zombiejägarna så kunde Civitas erbjuda det mångdubblat. Vard et däremot vargar ville hon handgripligen slita dem från Ivo. Hennes Ivo.
      Igår hade hon inte ens känt honom, men å andra sidan var stabilitet och resonabelt tänkande inte hennes starka sidor. 
      "Det är inte långt", svarade hon sedan, och skakade på huvudet för att verkligen understryka sina ord. "Relictus. Och det finns vandringsleder in från Itrozo." Hon blinkade vattendroppar ur ögonfransarna, och fortsatte.
      "Men gå hem innan du beger dig, så dina vänner inte blir oroliga." Leendet var genuint, men egentligen ville Aurora bara inte att någon skulle leta efter honom. Hon ville inte behöva fläcka ner sin fäll i onödan.

En andra, tredje, fjärde...
Ivo log vimmelkantigt, alldeles varm vid blotta tanken. Innebar det att hon ville bli hans... flickvän? Ivo kunde knappt tro det. Nej, det var för tidigt för det, men hon var ju definitivt intresserad. Världen kändes alldeles fluffig och varm och för en stund ville Ivo bara helt överge Zombiejagandet och vara med henne. Bara henne.
"Relictus," upprepade han som i trans. Itrozo kände han till, kringresande talade gärna om rosenskogen söderut. Han började genast planera, hur han skulle formulera det för farsan, hur och vad han skulle packa. En övernattning? En vecka? Om det inte var så långt kanske han inte behövde ta med så mycket. Sin trumma, kanske kunde han ordna en present till Aurora. En överraskning.
Aurora föreslog att han skulle gå hem innan. Ivo nickade åt det. Vänta bara tills Duva skulle få höra! Då skulle hon minsann inte reta honom för att vara en kärlekskrank singelkille.
"Jaa, ja' måste säga till farsan," erkände han med ett leende. "Å packa lite. Men ja' kommer!" 
Han talade med stor iver han omöjligen kunde dölja. Med ett snett leende lutade han sig nära, så nära att hans nos nästan snuddade vid hennes. "Å när ja' kommer till Civitas... vad haru' för planer för vår andra dejt?"

"Men ja' kommer!" Aurora skulle ha spunnit om hon kunnat. Istället tittade hon upp på honom genom mörka ögonfransar och log sitt bästa leende. Det var precis vad hon ville höra.
     Aurora hade inte en konkret idé i huvudet, men vad fanns egentligen inte att göra i Civitas?
     "Nyfiken, Ivo min?", kuttrade hon med samma leende och strök sin nos mot hans i en fjäderlätt beröring. "Du kan få en ledtråd för att du är söt. Vi ska se ut som gudar, det lovar jag. Matcha, så alla ser att vi hänger ihop." Guldsmycken eller liknande kunde hon säkert få tag på. Det svåraste var att välja en päls hon ville bära när hon såg honom igen - och sedan hitta en matchande till honom, som inte skar sig mot den viltfärgade pälsen.
     "Resten är en hemlighet." Den ljusa blicken fastnade på en av de ljusa lupinerna, men hon slet snart loss den och fäste den igen i Ivos ansikte. Det var tur att han var så mycket större än henne, annars hade betarna varit ett problem. Nu passade de runt henne, och det kändes som en omfamning.
     Aurora kunde inte varit nöjdare i stunden.

Onekligen var Ivo nyfiken. Han rös lätt av behag när hon strök sin nos mot hans, och han föll pladask för hennes ord. Se ut som gudar, matcha så att alla kan se att de hängde ihop. Ivo kunde knappt bärga sig. Alla skulle se att de var ett par.
Resten var en hemlighet.
Ivo log och nickade, sänkte huvudet en aning så att Aurora kunde fästa lupinen hon plockat. Han var mycket varsam med sina huvudrörelser så att betarna inte skulle råka komma när Aurora. 
"Jag ser fram emot det," log han. De hade inte känt varandra länge, men Ivo kände en sådan oerhörd dragningskraft till Aurora. Han ville vara henne nära, jämt.
Var det såhär det kändes att vara kär?

[Avslutat! :D]