Huset låg för en gångs skull tyst, alla syskonen verkade vara ute på äventyr av något slag. Malva stod stilla och såg på sig själv i en av dem många speglar som klädde varje rum. Försiktigt rörde hon på sin svans, höll upp den i olika vinklar och såg på hur lockarna föll. Hon ville kunna ha samma vackra svansföring som sin mor en dag, men började långsamt inse att exakt samma sak som fungerade för Auror inte skulle funka för henne. Dem tre svanstipparna var att beskylla för detta. När hon bara haft kort valp-ull hade det sett inte bara fånigt utan också lite äckligt ut med den uppdelade svansen. Men nu då pälsen började nå en imponerande längd så blev det faktiskt ganska fint. Det rosaröda släp som var ett så tydligt kännetecken för hennes älskade moder följde även henne. Lockar som spred sig ut i formen av en halvmåne bakom henne. Så länge hon kunde röra svansen rätt, hålla den på ett bra sätt. Så det var vad hon övade på. Prövande tog hon några steg, försökte se hon det såg ut i rörelse. Om tipparna delades upp i tre slingor eller behöll sitt sammanhållna utseende. Visst älskade hon sin pappa men helst ville hon inte att dem drag hon ärvt från honom skulle synas allt för mycket. Han var en bra pappa men han var inte lika vacker som Aurora.
Svansen såg faktiskt ganska bra ut, den rörde sig mjukt och ramade in henne. Pälsen delade inte upp sig så länge hon höll topparna längre ner än ryggslutet. Men med detta hade ett nytt problem upptäckts. Inte bara tovade sig pälsen mycket mer nu när den blivit lång, den samlade också på sin smuts. Speciellt då hon höll den sänkt så som hon estetiskt eftertraktade. Mamma hade mer än en gång suckat över att hon och syskonen drog in så mycket smuts i huset, men det var svårt att hindra löv från att fastna i tovorna. Omöjligt att undvika att lera kletade sig fast under regniga dagar.
En bekymrad min la sig över hennes ansikte och hon lade sig ner intill sin spegelbild. Började metodiskt försöka trassla upp pälsen och pilla bort grus. Hittade hon ingen bättre lösning skulle halva hennes liv behöva gå åt till detta beteende.

[Aurora]

"Vad gör du?" Aurora hade dykt upp i dörröppningen, och såg nu ner mot sin dotter. Den lilla hade huvudet i sin svans, och en rynka mellan ögonen. När Aurora talade såg hon upp.
     "Pappa undrar om du vill följa med honom och Tibast imorgon för att fiska, förresten. Han jobbar, så han bad mig att fråga dig." Auroras tonfall var mjukt och sött.

Genast slutade hon tugga på sin svans och med alla fyra öron spetsade såg hon upp på modern. Ett svagt, behagligt leende låg på hennes läppar men stördes något av dem små betarna som stack fram i hennes mungipor. Ett mjukt hummande inledde hennes svar på moderns frågor.
"Ja, kanske."
Blev hennes långt ifrån tydliga slutgiltiga dom. Egentligen tyckte hon inte att fiskande lät speciellt roligt, men kanske skulle hon känna annorlunda imorgon. Hon ville inte utesluta några framtida möjligheter men samtidigt verkligen inte lova något.
"Jag försöker trassla bort tovorna i min svans, hur lyckas du få din att alltid vara så vacker och välvårdad?"
Frågorna besvarades i omvänd ordning mot för hur dem ställts, och en lite för djup suck för att hon själv skulle vara nöjd med den lämnade henne. Små frustrerade fnysningar var okej, men högljudda suckar var bara ocharmigt. Hon behövde jobba på det.

Aurora la huvudet på sned, rynkade pannan bara så litet, men log sedan.
     "Övning", svarade hon och pussade sin dotter på hjässan. "Och längre ben än dig." Hon betraktade Malvas kämpande ett tag, och tog sedan till orda.
     "Malva, käraste, har du tänkt på vad du vill göra senare? För att bidra?"

Malva såg för ett ögonblick fundersam ut, hade önskat sig att något mer utförligt svar än vad hon fått. Men hon antog att hon fick över mer, och det skulle hon göra också. Då modern ställde henne en fråga såg hon upp och mötte hennes klara, kalla blick. Hon hjälte ju redan till en del, med att tända ljus vid Meimeis hyllning varje månad till exempel. Men Malva förstod var Aurora menade, och hon hade funderat en del. Såg på sina framtidsval med något kluvna känslor, det kändes både som är en ära och en last att vara stor nog att ta en del i Tenebris syslor. Mest en ära kanske.
"Åh."
Sade hon, hade uppenbart tagit efter sin moders sätt att tala.
"Jag skulle vilja ha ansvar för underhållningen mamma, som körsångare och skådespelare. Kanske till och med sätta upp skådespel."
Hon log, tänkte på sig själv på scenen. Hur vacker hon skulle vara i strålkastarljuset, hur alla skulle se upp till henne och behandla henne med samma vördnad som Enilorac. Hon skulle klä sig i olika kostymer, ta olika roller, bli en riktigt kändis. Kanske få hemliga beundrare. Hennes ögon riktigt tindrade vid tanken.
Men även om hon tveklöst var en ytlig hona så var detta inte hennes ensa ambitioner i livet. Hon var inte korkad och visste att det fanns annat som också var av vikt.
"Och det skulle vara en ära att få följa i dina fotspår, och vara ett av Tenebris ögonpar."
Fortsatte hon sanningsenligt.

Aurora la huvudet på sned. Leendet som spred sig över läpparna var stillsamt, men mycket litet.
     "Mycket bra", sa hon och la huvudet på sned. "Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig på vägen." Hon kunde bara hoppas att Malva hade vad som krävdes. Visserligen var Aurora rätt säker på att hon inte uppfostrat en helt talanglös dotter, men Civitas kunde vara hårt. Tiden fick utröna saken, helt enkelt. Leendet breddades.
     "Jag ser fram emot att se vad du kommer skapa."

Malva sträckte lite på sig då hon fick beröm. Snälla ord från hennes moder var vad hon värderade högst av allt. Hon levde för att göra Aurora stolt och kände en enorm lycka över att henne funderingar hittills faktiskt verkade tillfredsställande. Samtidigt väcktes så många fler frågor inom henne. Vilka av vägarna var bäst att gå, eller skulle hon försöka sig på två samtidigt? Hon vågade inte fråga allt detta genast, skulle ge det mer tanke själv först. Vägra verka dum och initiativlös sekunderna efter att modern faktiskt var nöjd med henne. Hon skulle skapa vackra saker, och användbara taktiker, och sen återvända efter det för att bli bedömd. Ledd in på den bästa av hennes val.


[Avslutat]